Jag såg tyvärr aldrig den första säsongen som tydligen drog ganska stora publiksiffror, men nu i och med mitt något mer begränsade tv-utbud har jag lite mer koll på vad som sänds på SVT och på söndagar kl 20 är det mitt nya favoritprogram: Allt för Sverige. För er som missat denna geniala serie så kan jag berätta att det i grund och botten är en reality show där 10 amerikaner med svenska rötter kommer till Sverige för att få uppleva sitt svenska arv och förhoppningsvis få en chans att vara last man standing och träffa sin släkt. Och jag vill bara börja med att säga att jag gillar det så himla mycket! Alla deltagarna är så gulliga och tacksamma och känslofyllda och man önskar egentligen att det inte fanns något tävlingsmoment överhuvudtaget. Jag vill ju att alla ska få stanna och träffa sin släkt. Dessutom känns själva tävlingarna lite väl löjliga och i vissa fall slumpmässiga men visst, kanske det behövs för att behålla lite dramaturgi?
Eftersom många av deltagarna kommer från de lite lantligare nybyggardelarna av USA så tror jag inte att kulturkrocken blir så stor som man kunde tänkas tro men i avsnitt två blev de ivägskickade av programledaren(Anders Lundin), för att gå och träffa sin grannar. Med sig fick de en påse kanelbullar och lite svenska fraser att öva in och att jag inte dog litegrann.. Detta utspelar alltså sig i trakterna av Skellefteå och grannarna var typ 75-80 år gamla och pratade i princip ingen engelska, åh herregud denna jobbiga tystnad som uppstod! På ett sätt så känner jag igen mig så himla mycket i det där, i jämförelse med de amerikaner som jag träffat och känner så är jag så otroligt dålig på det här med att kallprata. I och med att jag träffar nya människor hela tiden i mitt arbete så har jag väl förbättrats en aning fast då är det i min yrkesroll vilket gör det hela så mycket enklare. Privat kan det vara jättesvårt, särskilt om man känner att man inte får något gensvar. Så jag kände verkligen med dem, tror egentligen inte att de fattade riktigt vad som hände. Visst, vi gillar vårt fika, men hur ofta kommer 10 amerikaner och ett filmteam på besök utan förvarning? Just sayin’..
PS. Är inte Meghan väldigt lik Buffy? Eller Sarah Michelle Gellar om man nu ska vara sån..
/Pernilla
Jag hade som sagt svårt att komma igång med den femte säsongen av True Blood, men till slut lossnade det, och serien är helt klart en sådan som vinner på att ses flera avsnitt i stöten. Och jag gillade det mesta i den här säsongen, vinkeln på religion, äntligen slut på sookiebillsookiebillsookieericsookiebill och en Pam som hela tiden balanserade (okej, hon föll några gånger) på det parodiska med sin släpiga röst och sin avmätta attityd. Till och med Jason var tolerabel större delen av säsongen. Tyvärr snubblades det på upploppet och säsongsavslutningen blev ett enda stort magplask (bonuspoäng för alla sportreferenser, någon?). Jag säger bara följande; Jasons psykos med sina white trash parents? Maurellas fyrlingfödsel? Hur enkelt det var att döda Russel? Bad Bill? Alcide på speed? Nej, synd på en annars bra säsong får jag säga.
/Linde
Och så fick True Blood även en femte säsong. Och det var sannerligen med blandade känslor jag tittade genom säsongspremiären. Å ena sidan är jag så himla trött på allt vampyrtrams där alla har exakt samma storys (förutom Buffy då, som inte alls kan jämföras med något vampyraktigt som kommit de senaste åren), men å andra sidan kändes det inte så trött som jag trodde. Jag vill till och med se mer, nu på en gång! Trots att nästan alla spår är rätt tråkiga och visst återanvänder de lite väl mycket gamla trådar? Men givetvis fanns det några godbitar så som:
- Pastorns I’m a gay american vampire
- ALLT med Pam. Framförallt Wal Mart-dressen
- AllT med Jason. Han är som en söt och dum hundvalp
- Att Jessica är väldigt snygg och att hon, som hon själv lägger fram det, nästan är drottning
- Att Tara förhoppningsvis slutar gnälla nu
En annan intressant detalj i avsnittet var Erics relation med sin “syster”. Vampyrerna har ju väldigt nära band till sina skapare, det vet vi sen tidigare. Till exempel Bill och Jessica verkar ha någon slags förälder-barnrelation, och Eric och Pam älskar verkligen varandra och har flertalet gånger varit villiga att offra sig för varandra. Vilket känns märkligt då vi sällan får se lika djupa mänskliga relationer, trots att de anser sig vara mer moraliska och troligtvis mer äkta och kapabla att älska. Tänka bara bästa vänner Sookie och Tara; allvarligt, hur ofta har de egentligen hängt med varandra? Känns som en extremt ointressant relation. Men att kalla någon sin syster och sen ligga med den med Bill bara några meter bort kan sannerligen inte platsa under kategorin ointressant. Så vad är då grejen med att å ena sidan leka familj och å andra sidan sexa loss med varandra? Varför har de ett behov av att benämna varandra som syskon? Gör alla vampyrer det? Umgås de familjevis? Ligger alla med sina syskon? Och sin skapare=”förälder”? Och varför ligger inte Bill med Jessica?
Herregud, jag är nog rätt tagen ändå.
/Johanna
Med tanke på hur trött jag har varit på Once upon a time är det kanske märkligt hur peppad jag är på att se Snow white and the huntsman! Tycker trailern är sjukt snygg och Charlize Theron passar perfekt som drottningen. Är mindre imponerad av rollbesättningen av Snövit men det kanske blir bra det med.
Just sayin’
/Pernilla
Äntligen börjar det dra ihop sig för säsongsavslutning! Ett avsnitt kvar som skall “avnjutas” i morgon em är det tänkt. Det har verkligen varit en evighetsserie, tror att tv-klubben har diskuterat den i över ett halvår nu? Kanske till och med längre. I början med lite försiktiga hejarop men som snabbt byttes ut mot buande sådana. Visst var det kanske orättvist att sätta Homeland mot Once upon a time men lite krav måste man ju ändå ha? Jag tycker fortfarande att själva storyn är en bra idé men sen har den utförts på ett så märkligt sätt. I avsnitt efter avsnitt efter avsnitt har det bara dykt upp en bunt nya karaktärer där vi får se hur de levde i sagovärlden och vad som har hänt med dem i Storybrook. I.all.evighet. Hela avsnitt tillägnades tråkiga berättelser som oftast inte hade ett dyft att göra med själva handlingen mer än att presentera deras rollfigurer, något som kune gjorts på fem minuter snarare än 42. Och att sen hela tiden behöva se den där vedervärdiga ungen Henry tjata om samma saker och Emma som aldrig tror på honom kan ju göra vem som helst galen.
Nåväl.
Nu är det då kanske äntligen dags att knyta ihop säcken? Jag tycker ändå att de lyckades föra handlingen framåt lite bättre i förra avsnittet men jag är ändå tveksam till hur de ska hinna med allt i finalen? Nu kommer det visserligen en säsong två men den kunde jag inte bry mig om mindre, men nu när jag härdat ut så länge med den här serien så vill jag också se ett avslut. Kommer de tillbaka till sagovärlden? Vad händer med Regina? Henry? Hittar Snövit och charming tillbaka till varandra (blä!) och blir det happy ever after? Ja, ni förstår ju, jag kan knappt bärga mig!
/Pernilla
Kanske är det inte riktigt rättvist att sparka på någon som ligger ner (läs; är så himla usel) men efter 18 avsnitt av tv-klubbserien Once Upon a Time så har jag sett mer lillgamla, gravallvarliga och totalt orealistiska barn än vad jag någonsin sett någon annanstans. Och är det inte lite märkligt med tanke på att detta är en serie med ett barn i en av huvudrollerna, baserad på sagor som skrivits och berättats för barn genom alla tider? I Once Upon a Time kryllar det av stenansiktade barn vars högsta önskan är att få vara med sin älskade förälder men som lydigt går och gömmer sig i skogen och blir övergivna på kuppen. Och som yttrar floskler och ”visdomar” varenda gång de öppnar munnen. Nej, jag önskar nästan att Anya ätit upp dem hela högen!
/Linde
En av mina absolut bästa serier är Buffy the vampire slayer. En del vet att Joss Whedon skrev den som ett slags feministiskt verk, där kvinnor inte bara tar plats utan är utåtagerande och vägrar vara objekt. Och givetvis är det fett som tusan. Men det räcker inte, Buffy har definitivt fler strängar på sin lyra. Det allra allra bästa är nog ändå manuset och alla små finurligheter som dyker upp i tid och otid. Det är här jag känner att jag måste Buffymissionera, då en del avfärdar det som en vanlig high schoolserie med övernaturliga inslag. Inget kunde vara mer fel! Smarta populär- och finkulturella referenser förekommer i varenda avsnitt och inte minst Buffy själv är sylvass till och med i vampyrerfighter.
Läser för tillfället en alldeles fantastisk avhandling om Buffy där författaren skriver om just vikten av humor och hur det är kopplat till intelligens. Hon menar att de allra svåraste elakingarna som Buffy med vänner måste bekämpa är de som även kan tvåla till dem rent verbalt. Och det är så hela serien jobbar; kombinerar humor med intelligens. Eller vad sägs om när Faith är sen till ett möte i bibliotekt och Buffy säger: “The girl makes Godot look punctual”? Så bra.
/Johanna
Visst anar man en viss likhet mellan Faith och Amanda? Båda två är ju inte så lite bad ass, de har brokiga bakgrunder, tvekar aldrig inför en fight och är riktiga manslukerskor som aldrig vill visa sig svaga inför någon annan.
Även Emily och Buffy har sina likheter, inte sant?
Båda två ser ut som vanliga söta blonda tjejer vilket lurar de flesta. De är seriernas bossar: sjukt fokuserade, iskalla när det gäller och förekommer alltid the bad guys.
OBS: Spoiler nedan!
Det börjar för övrigt hetta till lite i Revenge, är sjukt glad att de äntligen har blivit av med Tyler, väntar bara på att ovan nämnda Amanda försvinner snart också. Men visst börjar man ana en liten spricka i ders åh så lyckliga förhållande? Amanda är svartsjuk på Emily och dricker på jobbet och kysser en tjej i baren och beter sig allmänt irriterande. Tyvärr är ju Jack alldeles för snäll och skyller på sin egen brist på spontanitet i stället för att bara dumpa henne.
Även liten spännande twist inför avsnitt 13 där David Clarke, i en intervju, bekänner att Charlotte Grayson är hans dotter. Tur det inte var Daniel, men det kanske hade blivit lite väl Skilda världar..
/Pernilla
Har nu sett det åttonde avsnittet av vår klubbserie Once Upon A Time och, ja.. den är ju inte jättebra. Men det som irriterar mig allra mest är att det faktiskt ligger en bra story i grunden. Men sedan envisas de med att dra ut på det i oändlighet, så mycket att det faktiskt bara är vartannat avsnitt som ens är sevärt. Och mellanavsnitten är nu så meningslösa att det nästan blir ett steg fram, två steg tillbaka. Jag har inte alls lust med att se den redan så överexponerade Rumpelstiltskins bakgrundsstory. Eller ännu ett “Emma och Regina blir nästan vänner, men vänta nu – nej de hatar ju varandra!”. Föregående avsnitt dock, där brände det till! Jag vill ju se mer om hur drottningen slutligen fick banditen Snow att hamna i glaskistan. Få reda på vad det var Snow gjorde som fick drottningen att hata henne så. Få veta vad som händer när/om fler sagokaraktärer börjar minnas sina riktiga jag. Och vad kommer hända med Emma och Henry som är från den riktiga världen? I den här takten lär jag väl dock få vänta till säsong fyra. Och ärligt talat, det vet jag inte om det är värt.
/Linde
Lily: Willow- Buffy, behöver jag säga mer? I HIMYM har Alyson Hannigan, som hon ju heter på riktigt, fått behålla en del av den charmen som gjorde henne så bra och viktig i Buffy. Möjligtvis är hon lite mer high maintenance och tjejig och gnällig men what’s not to like, egentligen. Eller jo, ogillar starkt när hon färgar håret mörkt och har det spikrakt. Mycket dåligt grej.
Marshall: Denna fantastiska man! Han har ju egentligen varit med i allt roligt som någonsin gjorts. Tänk Freaks and geeks, Forgetting Sarah Marshall, Knocked up. Behöver jag återigen säga mer? Nej. Min drömman (förutom Alex då! OBS).
Barney: Neil Patrick Harris är nästan den största behållningen med hela serien. Jag vet inte riktigt varför eller vad det är han gör som är så roligt, kanske är det bara att han är bög! Bra grej liksom.
Och sen var det ju Robin och Ted som egentligen inte tillför så värst mycket till serien men allt kan ju inte vara fantastiskt hela tiden heller. Men eftersom hela serien egentligen handlar om vem som är Teds barns mamma så kanske det vore tråkigt utan honom. Och när det gäller Robin så behöver väl alla serier en snygg kanadensare! Visst?
Så.
/Pernilla
Johanna
Pernilla
Linde
TV-Klubben 