"Game's the same, just got more fierce"

Monthly Archives: February 2012

Jag tycker Revenge har draggat, den initiala peppen har nästan drunknat i alla såpatendenser och maktsvängningar. Men så kom vi då äntligen fram till ”första avsnittet” och jisses vad det hände saker! Äntligen får man reda på vad som hände på stranden, vad Jack gjorde där och hur det gick för Daniel. Dessutom gör Emily’s japanske mentor ett drag vars resultat man kan fundera en hel del över. Föredömligt fullproppat avsnitt, och naturligtvis är det ett passande uppehåll tills avsnitt 16 sänds. Gah!

/Linde

Advertisements

Efter att ha sett treans repriser av Project Runway inser jag en sak. Jag har världens tv-crush på Kenley Collins. Ni vet hon i säsong 5 som var lite 50-tal med mörkt hår, kort lugg och något dålig attityd (Som även är med i Project Runways allstar-säsong jag inte hunnit med ännu). Minns att jag till och med klippte en kort och töntig lugg när den säsongen sändes, trots att jag då inte insåg vart jag fick den urbota dumma idén ifrån.

Kenley må vara en riktig pudding med fina hårbonader varje dag, men det jag gillar mest är nog just hennes ego och tjurighet. Minns att hon skällde på ungefär alla i juryn varje gång och var sådär barnsligt tjurig och vresig  jämt. Antar att denna beundran grundar sig i min respekt för auktoriteter, eftersom jag själv aldrig skulle vara så uppnosig mot de som förmodas veta bättre än jag. Tyvärr.  Men Kenley räds ingen. Nej nej, hon står bara där och ser docksött vresig ut.

När jag bildgooglar henne nu blir jag återigen dumsugen på att klippa en sån där lugg. NEJ!!!!

/Johanna


Alltså älskar SVT men känns det inte lite sent att börja sända Game of thrones först nu? Som hängivet fan såg jag givetvis om första avsnittet igår och herremingud det är så fantastiskt bra! Så otroligt välgjort och fantastiskt på alla vis. Men har ni sett tv-cirkeln där Johanna Koljonen m fl på en kvart går igenom varje avsnitt som de följer? Om inte, här kommer första

/Pernilla

 


För några dagar sen kunde man läsa i metro att en kvinna har blivit åtalad för att ha lurat sin son att tomtar och smurfar fanns på riktigt. Nu kommer jag inte ihåg hur gammal ungen var men är det någon mer än jag som kommer att tänka på Once upon a time?  Har ännu inte sett säsongsavslutningen men man får väl hoppas att det händer något avgörande!

/Pernilla


Har nu sett två avsnitt av Fringe och jag vet fortfarande inte om det är bra eller inte. Vad som däremot slog mig efter andra avsnittet var  att de använt sig av den trötta klyschan seriemördare masslaktar horor. VARFÖR?! Varför återkommer detta tema i varenda FBI- och polisserie? Slut upp med detta!!! Det ÄR INTE bra TV.

/Johanna


En av mina absolut bästa serier är Buffy the vampire slayer.  En del vet att Joss Whedon skrev den som ett slags feministiskt verk, där kvinnor inte bara tar plats utan är utåtagerande och vägrar vara objekt.  Och givetvis är det fett som tusan. Men det räcker inte, Buffy har definitivt fler strängar på sin lyra.  Det allra allra bästa är nog ändå manuset och alla små finurligheter som dyker upp i tid och otid.  Det är här jag känner att jag måste Buffymissionera, då en del avfärdar det som en vanlig high schoolserie med övernaturliga inslag. Inget kunde vara mer fel!  Smarta populär- och finkulturella referenser förekommer i varenda avsnitt och inte minst Buffy själv är sylvass till och med i vampyrerfighter.

Läser för tillfället en alldeles fantastisk avhandling om Buffy där författaren skriver om just vikten av humor och hur det är kopplat till intelligens. Hon menar att de allra svåraste elakingarna som Buffy med vänner måste bekämpa är de som även kan tvåla till dem rent verbalt. Och det är så hela serien jobbar; kombinerar humor med intelligens. Eller vad sägs om när Faith är sen till ett möte i bibliotekt och Buffy säger: “The girl makes Godot look punctual”? Så bra.

/Johanna


Vi börjar nu närma oss säsongsavslutning här i klubben. Både Homeland och Once upon a time ska vara färdigtittade nästa vecka när vi firar av dem på Hagabion. Känns både lite högtidligt och pirrigt, ungefär som en skolavslutning.  Jag ska därför spara den djuplodande analysen tills efter vi pratat igenom dem. Inte minst för att jag riskerar att spoila för mina medklubbare som numera verkar ha lågt förtroende för mig vad gäller dessa situationer. Så nästa vecka river vi av det bästa och sämsta med båda serierna!

I veckan som gått har det inte blivit så mycket serier som jag tänkte, men lite slötittande hinns ju alltid med. Råkade bland annat titta på SVT:s Den sjungande trappuppgången där dirigenten Lena Ekman Frisk fixar ihop en kör i Lindängen i Malmö. Det är en mängd olika människor i alla åldrar  som inte sjungit tidigare och de har tretton veckor på sig innan de ska sjunga på Malmös Konsertshus. Låter ju rätt mediokert, men oj så fint det var.  Och viktigt. På något vis sa det så mycket om livet, om klass, om vänskap.  En av grejerna som fångade mig var när hela gänget åkte till Köpenhamn för att sjunga på Ströget och två av kvinnorna blev helt till sig över hotellrummen de fick bo i.  Den ena sa att hon faktikst sett såhär fina rum förut – när hon jobbade som städerska. Jag började genast snyfta. Visst, det är ingen mänsklig rättighet att bo på fint hotell, men hela vistelsen i Köpenhamn synliggjorde verkligen deras position, deras klasstillhörighet. De verkade helt enket lite bortkomna i det stora operahuset.  Det var både hjärtskärnade och lite fint. Känns ju extremt tramsigt och floskligt, men det här är precis vad jag vill ha. Något om livet och om de som är som fölk är mest.

Hur feel-goodigt ser inte det här ut då?

/Johanna