Nu har jag bingetittat klart på Orange is the new black. Denna säsong är lite mer lättsam än tidigare och det är negativt, då det bästa är de lite tyngre delarna. Tyckte däremot att tematiken med fokus på organisering och meningsskapande i form av tro, religion och fackförbund var himla intressant, men en aning märklig. Jag uppfattar Orange is the new black som en serie i tiden, som behandlar ämnen som engagerar ungdomar, som t ex feminism, rasism, hbtq osv osv. På så vis är det ju jättespännande att stor del av serien också handlar om arbetsrätt och att organisera sig fackligt, för visst tycker ungdomar att det är det osexigaste som finns?
För att bring sexy back har de istället tagit in en ny karaktär som blir Pipers nya kärleksintresse; den absolut urheta Ruby Rose. Tyvärr är ju karaktären Stella urtråkig och hon och Piper har noll kemi, fattar inte alls vad som gick fel. Kan liksom inte gilla henne, trots att hon ser ut att vara helt jävla specialdesignad för absolut snygghet. På så vis hamnar Piper en smula i skymundan och de andra karaktärerna tar över totalt. Inte mig emot direkt, även om Piper gör en lite spännande resa från gnällig överklassbrud till stenhård maffialedare.
En av de bättre delarna i säsongen är Pennsatuckys och Boos vänskap.Den är så himla fin, den köper jag rakt av! Trots att Pennsatucky tidigare varit helt jävla galen, och att hon egentligen inte alls är en religiös fanatiker, funkar det med övriga säsonger? Skiter visserligen i vilket, bara de får vara bffs och mysiga ihop.
Och säsongens skräll: Den person jag relaterar till mest? Caputo. Så himla deppig person som liksom alltid vill göra rätt och inte skryta om det och får därför aldrig nåt beröm eller erkännande pga det, känner sig moraliskt överlägsen andra samtidigt som han känner sig lite sämre och mer värdelös också, vill humblebraga lite, får fortfarande inget gensvar av andra och gör tillslut det som är fel pga frustration. Gud, vill inte alls känna igen mig i detta. Arma Caputo.
Johanna
Pernilla
Linde
TV-Klubben 