"Game's the same, just got more fierce"

Category Archives: Klubbserier

hannah

Och så var det säsongsfinal i Girls. Säsong 3 har varit ganska händelselös och jag minns egentligen inte alls mycket förutom det som hänt Hannah, men för den sakens skull betyder det inte att det varit dåligt. Bara lite utspritt på nåt vis? Det som stått i centrum i hela säsongen har varit Hannahs och Adams relation, vilken till en början tycks ha gjort dem båda gott, med tanke på hur de båda mådde i slutet av säsong 2. Vilket inte helt bearbetats? Hannahs tvångssyndrom känns ju helt okej att släppa, men Adams våldtäkt? Varför fick han plötsligt vara gulliga pojkvännen? Det var bara en sekvens i första avsnittet där Adams gamla tjej kommer förbi yoghurtkaféet och blir utskälld av henne och hennes kompis, men då får ju också Hannah hårda ord. Och inte var det hon som våldtog någon? Tycker att händelsen relativiserats på ett sätt, samtidigt som att Adams osympatiska jag faktiskt återigen fått skina igenom i slutet av tredje säsongen. I hans relation med Hannah är det däremot inte sexuell förnedring som står i fokus utan hur Hannah hela tiden får göra rollövertagandet där hon sätter sig in i hur Adam tänker och känner medan han enbart tycks fokusera på sig själv. I sociologen Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek benämner hon det jag anser att Hannah gör genom uttrycket “känslomässigt arbete” vilket jag tycker är en utmärkt beskrivning på hur de senaste avsnitten sett ut. Adam känner sig t ex kvävd i deras relation pga sitt nya jobb på Broadway och flyttar därför ut, och tycker att Hannah ska förstå hur han känner. Han har ju ett skaaaapande yrke, hon kan ju inte kräva massa saker av honom då. Då kan han inte prestera. Så Hannah förväntas ge bekräftelse, vara förstående och ta hand om deras relation medan Adam inte engagerar sig överhuvudtaget, eftersom Hannah egentligen bara stör hans teaterjobb.

Detta blev så otroligt tydligt när Hannah försökte hotta upp deras relation och sexliv med rollspel och det visar sig att det enbart är Adams drömscenario, och när han blir arg (ja, varför blir han det? Hon vill ju bara behaga honom?) vet hon inte vad hon ska göra, det är ju hans sexdröm, inte hennes. Allt hon ville var ju att han skulle behagas och förstå att hon är där för honom, att hon vill något med relationen. Ger han henne då någon som helst bekräftelse? Nej. Sen när Hannah får veta att hon antagits till en prestigefylld forskarutbildning tvekar hon, mycket pga Adam får vi anta, och testar honom hur han reagerar på en sådan nyhet. Visst, hon hade inte behövt göra det precis innan hans Broadwaypremiär, men samtidigt kändes det som om hon ville få just en sån reaktion från honom. Just på grund av den frånvaro av känslomässigt relationsarbete som han har utfört det senaste. Hon ber ju till och med om ursäkt när hon går in i hans loge, bara för att hon känner att hon stör honom, klart hon vill testa för att se om hennes närvaro överhuvudtaget är önskad. Men givetvis reagerar han inte alls bra på det här och han blir istället rasande över att hon förstört hans rollprestation. Återigen är det hon som tänker på relationen och han fokuserar på sig själv och hans behov. De skiljs åt som ovänner med Adams ord “att det aldrig kan vara lätt med dig” och Hannah går hem till sig. Väl hemma tar hon upp sitt antagningsbesked, trycker det mot bröstet och ler. Kanske hon ville bli fri från relationen trots allt?

/Johanna

Advertisements

Nu var det längesen jag skrev om Homeland. Förra hösten var det istället ett never ending tjat om Carrie hit och Carrie dit och jag tänkte troligtvis på henne minst en gång per dag. Men frågan är om Homeland förtjänar min kärlek längre, efter den något stappliga inledningen av säsong 3.

Så kom äntligen vändningen i avsnitt fyra, Game on, där vi fick se hur Carrie inte alls blivit övergiven av Saul, utan bara en del i spelet. Eller? I denna veckas avsnitt, The yoga play, förklarar Saul för Quinn hur han och Carrie bara  lurar iranierna, och att det bara har varit ett spel- allt från avslöjande om Carrie och Brodys affär till tvångsinläggningen på psyk. Men alltså, för att citera Doktor Kosmos: “Är ni på låtsas eller är ni på riktigt?” Det är här styrkan ligger enligt mig. För visst är de både på låtsas och riktigt?  De må ha en plan, men likväl är Carrie psykiskt sjuk och mår inte bra (hon kan omöjligt ha fejkat allt när hon var inlagd) och Saul är i allra högsta grad makthungrande och redo att offra Carrie för att tillskansa sig makt och visa att han har rätt. Det blev tydligt när Quinn oroat berättade för Saul att Carrie blivit kidnappat och skräckslaget konstaterar att  hon nu är helt ensam. Saul var däremot nöjd över att operationen fortgår och konstaterade hjärtlöst att hon alltid varit ensam. Just i den sekunden ville jag bara skrika rakt ut: “Jag visste det!!! Du är ett svin!” De kan minsann inte lura mig, Saul spelar sitt eget spel och redan när han tidigare i säsongen skällde ut analytikern Fara för att hon hade slöja förstod jag att den Saul vi tidigare kände delvis är borta. Kvar är en bitter och makthungrande islamofob som säljer ut sina forna vänner. Jävla Saul!
Image
Manliga män skjuter änder


 

TV-klubben har precis avslutat en serie som slukades lika snabbt som en nybakad kladdkaka; 6 ljuvliga nostalgiska 90-talsavsnitt av den lilla pärlan My Mad Fat Diary. När vi hade slutdiskussion kom vi osökt in på ämnet nostalgi, vi som vuxit upp med Blur och Spice Girls och korta magtröjor och flanellskjortor börjar ju faktiskt närma oss 30-årsstrecket och är om inte 100 % DINKYs så i alla fall en stor grupp med stark konsumtionskraft. Likt Grease riktade in sig på 50-talsnostalgin och Dirty Dancing på 60-talsnostalgin så spånar TV-klubben nu att vi kommer se en ökad förekomst av 90-talet i populärkulturen framöver, helt enligt samma 20-årscykel som nämnda musikal/dansfilmer. Nästa år är det 20 år sedan Kurt Cobain dog, så blir det en grunge-musikal denna gång? Eller en dansfilm à la Backstreet Boys och Britney Spears? Låt oss hoppas att musikal & dans kanske får stå tillbaka denna gång..
Visserligen så lever 90-talet i högsta grad kvar med sina ”originalproduktioner” i repriser bland tv- och filmtablåer, men efter att ha sett det välarbetade 90-talsåterskapandet i My Mad Fat Diary så tror vi ändå att det finns en lucka att fylla (och ännu viktigare; pengar att tjäna).

/Linde


Såg ESC för första gången på många år i helgen. Det är ju helt okej underhållning, speciellt när nån form av rumänsk queerdracula med tamponger i taket sjunger opera. Vill ju ha mer sånt! Men tydligen är allt tjat och schlager, glitter och glamour inte så himla sant? Det mesta är faktiskt rätt slätstruket. En bra grej var förstås Petra Mede. Tycker hon är väldigt mäktig och gör sig extremt bra i såna här sammanhang, speciellt då hon är bra på språk och till och med kan sjunga. Men alltså, inte ens hon kan rädda ett sådant mellannummer. Vafan liksom?! Varför handlade allt om lama spanningar om hur svenskar är? Är det någon annan än svenskar som bryr sig om den sortens koketteri? Inte brukar andra länders mellannummer så självgott hänge sig åt navelkåderi? Brukar det inte istället vara någon slags dans eller urtypisk musik eller liknande? Okej, vi kanske älskar tokroliga Fredrik Lindströmska “såna är svenskar”-iakttagelser, men det betyder inte att vi måste trycka upp det i ansiktet på folk. Ute i Europa  skiter de troligtvis totalt i fall svenskar är bra på att stå i kö eller inte. Jaja, nog om det. Gjort är gjort.

Är en smula efter i Game of Thrones och såg precis när skittråkige Jon Snow får ligga för första gången. Precis innan det hela händer säger Ygritte nåt i stil med: “Du fattar ju ingenting, du ska inte ha kläder på dig” när hon står där helt naken och han är typ iklädd en hel björn. Och man ba: va?! Försöker manusförfattarna vara roliga nu eller? Ygritte, pratar vi om samma serie nu? Själva premissen är ju att kvinnorna är ständigt nakna och männen fullt påklädda. Men missförstå mig inte, gillar henne skarpt. Om inte annat för att hon hotar Jon Snow med att klippa av hans snopp om han är illojal mot henne. You go guurl!

Image
“Don’t ever betray me. Because I’ll cut your pretty cock right off and wear it round me neck”

/Johanna


Så sitter man här med magen fylld av knäck och hjärnan behagligt dåsig och försöker tänka tillbaka på året som varit. Det första som slår mig är att det varit alldeles för ont om tid för tv-tittande. Och det andra är att det finns två utropstecken som utmärkt sig i den magra skörd av tv-serier som faktiskt setts, och som av en händelse också varit i tv-klubbens fulla fokus. Jag tänker på de två utmärka andrasäsongerna av Homeland respektive Game of Thrones. Välgjorda, påkostade och genomarbetade, och med Showtime/HBO som välvilliga sponsorer med plånboken vidöppen. Att dessa serier också slagit igenom hos gemene man märktes inte minst under årets julklappsutdelning då båda serierna dök upp som dvd-boxar bakom tomtemönstrat inslagspapper till olika generationer i familjen. Utmärkt tycker jag, att det inte bara är fredagsmys-TV á la Let’s Dance som slår hemma hos diverse Svenssons.

Till mig från mig kom en komplett box av Vänner som tidig julklapp och nu varvar jag SVT-playade avsnitt av På Spåret med härlig 90-talsnostalgi från första säsongen med Ross och gänget. Alldeles utmärkt lättuggat för en uttröttad hjärna. Blickar jag framåt så är det egentligen inte så mycket nya serier jag hoppas på under 2013, utan ser faktiskt mest fram mot två välproducerade tredjesäsonger av Homeland och GoT, den sistnämnda börjar faktiskt redan 31 mars. Annars säger jag som jag sagt tidigare, i år SKA jag börja titta på Battlestar Galactica. Och med det sagt önskar jag God fortsättning, och Gott Nytt TV-År!

/Linde


Kan som bekant inte släppa Homeland (Har gjort ett försök och har nu på två dygn sett nästan hela säsong 5 av True Blood. Funkar dock inte). Funderar lite på varför jag gillar Carrie så mycket, trots alla hennes fel och brister. Kom då att tänka på vad en av mina bästa vänner sa till mig en gång för himlans massa år sedan. Hon menade att folk tycker om mig för att jag använder ansiktsuttryck väldigt mycket, att jag har ett livligt minspel. Och med detta menas även fula och extrema miner antar jag.

Precis så tänker  jag om Carrie (eller Clair Danes?). Herregud vilka miner, hon har verkligen en förmåga att uttrycka en känsla. Eller hundra. För det mesta ser hon verkligen helt förskräcklig ut, och det är det jag gillar. Det är något befriande och härligt när folk vägar vara fula (och då menar jag inte som i spexa loss och göra fula miner på ett foto) och visa precis allt det de känner. Och inte bara ansiktet är i ständig rörelse, även hennes kropp visar tydligt olika sinnesstämningar. Men varför är det här så avväpnande?  För det tycker jag att det är. Kan det bero på att det inte är så ofta vi träffar en människa som är så transparent? I ett sådant ansikte ryms inga baktankar, inget hålls igen. Det kanske känns tryggt i samhälle där alla förväntas sälja sig själva med sina bästa egenskaper och där de dåliga enbart förväntas vara ett pikant inslag. Kanske vi alla bär på drömmen om att slippa ha självkontroll, hålla igen och se oss själva som varumärken.

(Nu hyllar jag visserligen indirekt mig själv här, inte riktigt meningen. Jag är ju verkligen inte på något sätt som Carrie. Verkligen inte!)

 

/Johanna


LOST-skaparen J.J Abrams  har varit inblandad i en rad olika serier, som till exempel Felicity, Alias, Fringe, Alcatraz och nu senast Revolution. Och vad har nu dessa gemensamt? Jo, samtliga serier har en kvinna i huvudrollen. Egentligen borde det ju inte vara anmärkningsvärt, men dessvärre är det det. Och det som är ännu mer sällsynt är så pass nyanserade, mångfacetterade och välskrivna kvinnor.  Vad som dessutom är än mer anmärkningsvärt är hur Abrams skapat Felicity, vilken handlar om en osäker tjej som börjar plugga på college. Som jag minns det kunde jag verkligen identifiera mig med Felicity och det kändes ärligt och absolut inte skildrat genom en manlig blick. Även Fringes Oliva Dunham är en fantastisk karaktär som inte låter charmiga Peter överskugga hennes storhet, utan det står klart och tydligt att serien är hennes. Smarta, hårda, mjuka, trasiga, stoiska Olivia.  Till min glädje har Olivia och Peter fått en dotter, vilken de besöker i säsong 5, och hon är precis lika fantastisk som sin mamma. Det som förvånar mig är att Abrams inte gjort en grej av det, till skillnad från exempelvis Joss Whedon som är tydlig med sin feministiska agenda. I alla fall i Buffy. Sen är ju visserligen inget Abrams gjort lika bra som Buffy, men ändå. Jag är i vilket fall  ytterst tacksam för att han skrivit bra kvinnoporträtt,  medvetet eller ej.

På grund av detta blev jag därför inte speciellt förvånad när jag fick se vem som var huvudpersonen i Revolution. En tuff ung tjej, Charlie, som inte behöver någons hjälp och som ger sig ut i den farliga världen i jakt på sin bortrövade bror. Men bara en halvtimma in i piloten blev jag faktiskt lite besviken. Alltså guuuud vad trökigt hon. Buhu hit och buhu dit, moralprat om family values och stora blanka ögon. Visst, det är ju bra att hon både kan vara stark OCH känslig, men det hela känns bara väldigt stereotypt och tråkigt. Ingen ny Olivia direkt.  Men likväl äe det kul att en stor och hyllad serieskapare väljer att casta kvinnor som huvudroller i alla nya potentiella succéer, det ger mig hopp om framtiden.

Bla bla bla bla

/Johanna