"Game's the same, just got more fierce"

Category Archives: Svenskt

Så här års hänger jag ganska frekvent på SVT Play då det är högsäsong för mina penionärsserier (läs: Antikrundan) och min barn-tv (läs: Ponnyakuten). Förra veckan klickade jag av oklar anledning igång första avsnittet av Jills Veranda. Jag vet inte riktigt vad det var som ens fångade mitt intresse, jag har ingen speciell dragning åt vare sig countrymusik, Jill Johnsson eller den amerikanska högerns högsäte. Men så glad jag är att jag tittade! Första avsnittet var som en veritabel mini-Searching for Sugar Man men typ intressantare, och mängder av viktiga frågor kom upp till ytan. Nu har jag även sett andra avsnittet och plågat mig igenom den fruktansvärda konservativa amerikanska högerns möte med först svarta och därefter lesbiska svenska besökare, suttit med telefonen och googlat loss på tusen sidospår och tankar som väckts och samtidigt njutit av en snyggt förpackad tv-underhållning. Tips på det!

/Linde

Advertisements

Såg ESC för första gången på många år i helgen. Det är ju helt okej underhållning, speciellt när nån form av rumänsk queerdracula med tamponger i taket sjunger opera. Vill ju ha mer sånt! Men tydligen är allt tjat och schlager, glitter och glamour inte så himla sant? Det mesta är faktiskt rätt slätstruket. En bra grej var förstås Petra Mede. Tycker hon är väldigt mäktig och gör sig extremt bra i såna här sammanhang, speciellt då hon är bra på språk och till och med kan sjunga. Men alltså, inte ens hon kan rädda ett sådant mellannummer. Vafan liksom?! Varför handlade allt om lama spanningar om hur svenskar är? Är det någon annan än svenskar som bryr sig om den sortens koketteri? Inte brukar andra länders mellannummer så självgott hänge sig åt navelkåderi? Brukar det inte istället vara någon slags dans eller urtypisk musik eller liknande? Okej, vi kanske älskar tokroliga Fredrik Lindströmska “såna är svenskar”-iakttagelser, men det betyder inte att vi måste trycka upp det i ansiktet på folk. Ute i Europa  skiter de troligtvis totalt i fall svenskar är bra på att stå i kö eller inte. Jaja, nog om det. Gjort är gjort.

Är en smula efter i Game of Thrones och såg precis när skittråkige Jon Snow får ligga för första gången. Precis innan det hela händer säger Ygritte nåt i stil med: “Du fattar ju ingenting, du ska inte ha kläder på dig” när hon står där helt naken och han är typ iklädd en hel björn. Och man ba: va?! Försöker manusförfattarna vara roliga nu eller? Ygritte, pratar vi om samma serie nu? Själva premissen är ju att kvinnorna är ständigt nakna och männen fullt påklädda. Men missförstå mig inte, gillar henne skarpt. Om inte annat för att hon hotar Jon Snow med att klippa av hans snopp om han är illojal mot henne. You go guurl!

Image
“Don’t ever betray me. Because I’ll cut your pretty cock right off and wear it round me neck”

/Johanna


Det är fullt upp just nu. Jag måste inte bara se alla Pretty little liars-avsnitt som gått (av helt onödiga skäl alltså), utan är dessutom tvungen att börja titta på både nya och gamla Beverly Hills. Sistnämnda pga att jag ska skriva c-uppsats om hur kristendomens roll ser ut i de båda serierna och hur det har förändrats på 20 år. Känns ganska så peppigt eftersom både ungdomsserier och religion är precis min kopp te. Möjligen kommer jag att delge en del saftiga upptäckter här också, vi får väl se.

I övrigt har jag tittat klart på Fringe (lite sorgligt, men ganska nöjd ändå! Väntar med recension tills Pernilla sett klart) och Revolution har uppehåll, precis när det började bli bra och allt. Hur vi ens kommit så långt är en gåta, det är inte så lite kackigt tidvis. Girls har ju börjat igen också, men har bara hunnit med två avsnitt än så länge, så jag har inte bestämt mig än om det är bättre eller sämre. En tanke bara: varför har Hannah stringtrosor? Känns inte det out of character på något vis? Hipsters i Sverige har väl inte stringtrosor liksom? Eller lever jag bara i en extremt skyddad tanttrosevärld?

Ikväll kommer jag att se Uppdrag Granskning om män som näthatar kvinnot. Vet att jag borde bli så jävla arg och vilja skjuta varenda man på gatan, men istället blir jag så avgrundslöst ledsen. Blir väl troligtvis gråtfest ikväll, hur okonstruktivt det än är. Sen får jag fanimig skärpa mig.

/Johanna


jakten_hemma_hanna_992

Jag tycker såklart väldigt mycket om Hanna Hellquist. Därför har jag ju inte kunnat undgå hennes Jakten på det perfekta livet som går på SVT nu. Det är en mycket underhållande genomgång av vår besatthet av perfektion och det goda livet, även om det tenderar att bli lite klyschigt. Samtidigt är det ju sant, är det inte det som är grejen med klichéer? Det är de där orden och meningarna som  är sanna men som upprepats lite för många gånger för att beröra fullt ut.

Hanna lyckas dock göra floskelfesten angelägen. Exempelvis när hon i ett avsnitt  ifrågasätter Susanne Lanefelts dagliga skrubbande av kroppen och menar att det kanske handlar om klasstillhörighet om huruvida man “tar hand om” kroppen eller fettsuger den. Något Susanne givetvis inte vill svara på och istället tjatar på om varje människas skyldighet att sköta sin kropp. Eller när hon i samma avsnitt trycker på Bingo Rimérs extrema hora/madonna-komplex. Eller när  Kakan Hermansson pratar om att hon faktiskt vill vara tjock. Hanna gör helt enkelt något så motsägelsefullt som ett klyschigt, förutsägbart men ändå kritiskt program. Och framförallt roligt och underhållande såklart.

/Johanna


I år när jag har förmånen att vara ledig hela december så har jag bestämt mig för att se alla avsnitt av julkalendern! Kan inte minnas när det hände sist, möjligtvis 16 år sedan? För det var ju då som världens bästa Mysteriet på Greveholm sändes och som nu kommer tillbaka igen, med ny familj. Jag hoppas innerligt att jag tycker det är lika bra nu som då, antingen kommer det väl kännas extremt kackigt eller så blir jag så fylld av nostalgi så allt det dåliga sopas under mattan och jag hyllar det över skyarna. Sånt är jag bra på.

Vilket julprogram tycker ni har varit bäst hittills?

/Pernilla


Jag såg tyvärr aldrig den första säsongen som tydligen drog ganska stora publiksiffror, men nu i och med mitt något mer begränsade tv-utbud har jag lite mer koll på vad som sänds på SVT och på söndagar kl 20 är det mitt nya favoritprogram: Allt för Sverige. För er som missat denna geniala serie så kan jag berätta att det i grund och botten är en reality show där 10 amerikaner med svenska rötter kommer till Sverige för att få uppleva sitt svenska arv och förhoppningsvis få en chans att vara last man standing och träffa sin släkt. Och jag vill bara börja med att säga att jag gillar det så himla mycket! Alla deltagarna är så gulliga och tacksamma och känslofyllda och man önskar egentligen att det inte fanns något tävlingsmoment överhuvudtaget. Jag vill ju att alla ska få stanna och träffa sin släkt. Dessutom känns själva tävlingarna lite väl löjliga och i vissa fall slumpmässiga men visst, kanske det behövs för att behålla lite dramaturgi?

Eftersom många av deltagarna kommer från de lite lantligare nybyggardelarna av USA så tror jag inte att kulturkrocken blir så stor som man kunde tänkas tro men i avsnitt två blev de ivägskickade av programledaren(Anders Lundin), för att gå och träffa sin grannar. Med sig fick de en påse kanelbullar och lite svenska fraser att öva in och att jag inte dog litegrann..  Detta utspelar alltså sig i trakterna av Skellefteå och grannarna var typ 75-80 år gamla och pratade i princip ingen engelska, åh herregud denna jobbiga tystnad som uppstod! På ett sätt så känner jag igen mig så himla mycket i det där, i jämförelse med de amerikaner som jag träffat och känner så är jag så otroligt dålig på det här med att kallprata. I och med att jag träffar nya människor hela tiden i mitt arbete så har jag väl förbättrats en aning fast då är det i min yrkesroll vilket gör det hela så mycket enklare. Privat kan det vara jättesvårt, särskilt om man känner att man inte får något gensvar. Så jag kände verkligen med dem, tror egentligen inte att de fattade riktigt vad som hände. Visst, vi gillar vårt fika, men hur ofta kommer 10 amerikaner och ett filmteam på besök utan förvarning? Just sayin’..

PS. Är inte Meghan väldigt lik Buffy? Eller Sarah Michelle Gellar om man nu ska vara sån..

/Pernilla


Idag har vi säsongsavslutning på Carnivale. Sisådär 8 år efter alla andra. Det är något skämmigt och jobbigt över missade serier, dels för att man BÖR ha sett den redan men också för att det är jäkligt tråkigt med såna måsten. Förutom Carnivale betade vi även av The Wire för något år sedan, för att på nåt sätt göra rätt för oss. Såg nyligen ett blogginlägg där det var en som kritiserade Jessika Gedin för att hon inte läst Dostojevskij. Han kopplade alltså samman fördumningen av samhället med att programledaren för Sveriges största litteraturprogram inte läst en känd bok. Jag tycker givetvis att detta är helt oerhört bisarrt då jag anser att Jessika Gedin är oerhört kompetent, och detta oberoende av huruvida hon läst Dostojevskij eller inte, men samtidigt är det nog lätt att hamna i den fällan. Kanske är det lite så jag känner angående missade TV-serier, även fast Carnivale inte är lika mycket högkultur som Brott och straff.

Sen är jag jag oerhört mycket för själva metadelen av TV-tittandet, jag älskar ju att följa twitterflödet om en ny serie eller läsa långa recensioner i diverse bloggar. Det känns nästan lite torftigt att det är så lite skrivet om Carnivale, tydligen räcker det inte för mig att bara titta. Och då lägger vi ändå ner åtskilliga timmar på att analysera skiten när vi träffas. Därför är jag väldigt glad att Homeland är vår nya klubbserie. Så sociala medier, sätt igång och roa mig!!!

Förresten, har ni nåt tips på fler kvalitetsserier som man bör se men som glömts bort?
/Johanna