"Game's the same, just got more fierce"

Monthly Archives: October 2012

När man var liten hade man bara två kanaler, SVT 1 och 2. Inte så mycket att hänga i granen med dagens mått, men man var ju ganska nöjd med det, visste inget bättre. Sen när jag var i sjuårsåldern lanserades kanal 4 och i samma veva så flyttade vi till ett hus på landet med parabol och alla kanaler man någonsin kunde önska sig! Bäst var ju cartoon network och senare canal plus eller tv10000 som ofta hade skräckfilmstema. Jag minns framförallt en sommar då det var Fredagen den 13:e-maraton och jag och mamma satt uppe flera nätter i sträck med popcornskålen i högsta hugg. Fast eftersom min mamma är världens sämsta på att hålla sig vaken och titta på film (“jag vilar bara ögonen lite”) så var det i själva verket så att jag satt där själv och sen såg spöken och hockeymaskar i varenda vrå när det var dags att sova.

Jag är litegrann i samma situation nu. Vi har precis flyttat till ett hus ute på landet men skillnaden är att vi nu bara har SVT, kanal 4 och kanal 6. Än så länge dvs. Men hur som så bor vi inte längre 4 trappor upp i en lägenhet där inte så många läskiga saker kan hända utan i stället har vi bara ett plan och vem som helst kan egentligen bryta sig in här om den verkligen skulle försöka. Till saken hör att Alex kommer jobba natt två dagar i rad så ni kan ju gissa vad jag kommer se på för tv-program ikväll. Jag siktar på ofarliga program så som postkodmiljonären, där det värsta som kan hända är att någon får gå hem utan några pengar alls. Det ska jag nog kunna hantera.
/Pernilla

Advertisements

I och med att Homeland börjat sin andra säsong får jag återigen hänga med min favoritkaraktär av kanske alla kategorier: Carrie Mathison. Bipolära Carrie som är helt jävla briljant men ändå mänsklig och som helt irrationellt blir kär i den man hon tror är en terrorist. Och när han visar sig vara just detta är det ingen som tror henne och och hon får tillslut ett bryt vilket leder till att hon förlorar jobbet. Att hon förlorar sitt jobb, sitt liv och sin identitet är verkligen hemskt och jag lever mig verkligen in i hennes öde, men det jag gillar allra mest är det där lilla extra, såsom underlivsvaskandet, de svettiga armhålorna och att hon är neurotisk och galen på ett väldigt osmickrande, ocharmigt och ickeromantiserande sätt. Alltså motsatsen till alla karaktärer Zoey Deschanel  någonsin spelat, trots att hon också ska föreställa lite tokig och galen. Carrie får vara hjälte för att i nästa sekund göra helt fel, vara rädd och modig på samma gång, helt enkelt allt och inget på samma gång. En helt komplett människa. En människa som är jävligt jobbig men som man ändå älskar.

Jag funderar dock på vad jag egentligen tycker om hennes sjukdom. Jag gillar den på ett sätt, den gör henne mänsklig, bräcklig och skitsmart, men behövde de verkligen skriva in en sjukdom i hennes karaktär? Jag tänker på The Wires strulputte McNulty (och givetvis hundra andra manliga och destruktiva poliskäraktärer) som tillåts vara komplett galen i vissa lägen, och i vissa fall lika destruktiv som Carrie, men inte behöver han en diagnos för att förklara det beteendet. Vi köper det ändå. Sen tycker jag visserligen att Carrie är en mycket bättre och mer nyanserad  karaktär än McNulty, så kanske att det helt enkelt är så att det är han som är trubbigt skriven och inte blir mer än just en destruktiv strulpelle.

I övrigt har jag skrivit för nättidingen Mint idag. Om hur vegetarianer framställs i TV-serier. Läs vetja!

/Johanna


Det bästa med att faktiskt titta på tv, och inte bara se de serier man redan gillar på datorn, är att när man slötittar lite efter ett sent jobbpass så händer det ibland att man stöter på små guldkorn. Just ett sådant tycker jag att Ink Master Sverige är. Tillägget Sverige tyder ju på att det bör finnas någon internationell förlaga (när hittade vi någonsin på något eget liksom) men det måste jag helt ha missat. Kan själv tycka att det har blivit lite mycket med alla dessa tatueringsprogram som LA ink, NY ink och dess derivat men denna sortens program faller mig definitivt mer i smaken, jag gillar helt enkelt kreativa människor som tävlar mot varandra! Än har det bara sänts två avsnitt av säsong ett, och jag ar bara sett avsnitt två, så vi får väl se hur väl det faller ut men jag tycker det känns som ett ovanligt lyckat format hittills, till skillnad mot t ex svenska project runway som jag bara orkade se ett halvt avsnitt av för jag blev så irriterad över deltagarna och mannen som skulle axla Tim Gunns roll..
Men se själva vettja! Sänds på kanal 6 söndagar kl 23.35.

/Pernilla


Efter bara ett par avsnitt in i sista säsongen är jag ändå lite besviken. Johanna hade visst rätt om att det nu blir tillbaka till framtiden igen men gud vad jag tycker det är tråkigt. Jag har jättesvårt för Olivias och Peters nu vuxna barn och det är ärligt talat lite obehagligt med Peters ömmande blickar på sin dotter som han senast såg när hon var 4 år men som nu är nästan jämngammal med honom då varken han eller några andra i Fringe-teamet åldrats någonting. Ni fattar?

Sen gillar jag inte den här tråkiga dystra nazist-framtiden heller, allt blir så deppigt, jag längtar bara tillbaka till Boston och labbet och Walter och hans ko. Ska det vara så mycket begärt att allt bara kan få vara som vanligt?!
Mvh/bakåtsträvaren


Har precis sett avsnitt tre av Homeland och peppen är vansinnigt hög! Äntligen lite kvalitets-tv.  Det jobbiga nu är bara att det dröjer en hel vecka innan jag får se nästa avsnitt, jag vill bara ha meeeeeeer. Blir lite ledsen när jag tänker på att även denna säsong kommer ta slut, och det alldeles för snart.

/Pernilla


Idag har vi säsongsavslutning på Carnivale. Sisådär 8 år efter alla andra. Det är något skämmigt och jobbigt över missade serier, dels för att man BÖR ha sett den redan men också för att det är jäkligt tråkigt med såna måsten. Förutom Carnivale betade vi även av The Wire för något år sedan, för att på nåt sätt göra rätt för oss. Såg nyligen ett blogginlägg där det var en som kritiserade Jessika Gedin för att hon inte läst Dostojevskij. Han kopplade alltså samman fördumningen av samhället med att programledaren för Sveriges största litteraturprogram inte läst en känd bok. Jag tycker givetvis att detta är helt oerhört bisarrt då jag anser att Jessika Gedin är oerhört kompetent, och detta oberoende av huruvida hon läst Dostojevskij eller inte, men samtidigt är det nog lätt att hamna i den fällan. Kanske är det lite så jag känner angående missade TV-serier, även fast Carnivale inte är lika mycket högkultur som Brott och straff.

Sen är jag jag oerhört mycket för själva metadelen av TV-tittandet, jag älskar ju att följa twitterflödet om en ny serie eller läsa långa recensioner i diverse bloggar. Det känns nästan lite torftigt att det är så lite skrivet om Carnivale, tydligen räcker det inte för mig att bara titta. Och då lägger vi ändå ner åtskilliga timmar på att analysera skiten när vi träffas. Därför är jag väldigt glad att Homeland är vår nya klubbserie. Så sociala medier, sätt igång och roa mig!!!

Förresten, har ni nåt tips på fler kvalitetsserier som man bör se men som glömts bort?
/Johanna


Igår tittade jag, grannen och två galna barn på säsongsstarten av Solsidan och åt tacos. Väldigt rekorderligt såklart. Jag har inte sett mycket av Solsidan överhuvudtaget, mer än några avsnitt första säsongen. Det jag är mest fascinerad över hur man kan ta en överklassmiljö och göra igenkänningskomik av det hela. Hur kan verklighetens folk relatera till det här? Sen förstår jag givetvis att liknande strukturer finns överallt, bara att det är andra saker man skryter om eller skäms över. Men ändå? Istället för igenkänningshumor tänker jag att det möjligen driver med överklassen, eller hur fölk tror att de beter sig, men det är ju just igenkänningen som det trycks på?

I övrigt tycker jag verkligen att Fredde och Mickan är hemska karaktärer; platta, trista och förutsägbara. Det är mycket möjligt att det finns folk som dem, men det blir ändå inget vidare kul då det är en ointressant stereotyp, som både imiterats alltför många gånger, samt saknar lager. Alltså det här med att de får löss och Mickan skriker högt och är alldeles förstörd, är det verkligen humor värd en stor humorserie 2012? Finns många fel i det icke-skämtet.

 

Ikväll ville jag se (men missade pga barnprogram): Torka aldrig tårar utan handskar. Ingen kan få mig att fulgrina som Jonas Gardell.

Ikväll såg jag istället: Homeland, som förövrigt är vår nya klubbserie. Så den får vänta några dagar på att avhandlas. Men, hurra!

/Johanna