"Game's the same, just got more fierce"

Monthly Archives: January 2013

ImageImage

Jag har nyligen börjat titta på tonårsdramat Pretty little liars. Såklart väldigt smaskigt, men det jag tänker på allra mest är en av huvudrollsinnehavarna, Aria. Hon beskrivs som quirky, konstnärlig och skolans “weird girl”, men allt jag ser är någon form av alternativ barbie. Hon är inte ett dugg gränsöverskridande eller alternativ utan enbart en svartklädd variant av de andra klassiska high school-snyggingarna. Det är alltså inget fel att vara vare sig high school-snygging eller en alternativ form av det, men det blir så himla tragiskt när det serieskaparnas bild av en alternativ person, alltså en apsnygg människa i svart klänning. Och med en konstnärsmamma. Eller kanske det är såhär i USA? Det kanske inte blir bättre. Likadant med Peyton i One Tree Hill. Hon är också jättesöt och hänger bara med poppisfölk, men ändå har serieskaparna gett henne rollen som den mörka, konstnärliga och rockiga. Hon har ju till och med en bandtshirt på sig ibland!

Okej, jag vet att många subkulturer är till för välanpassade medelklasskids som vill bryta sig loss lite, alltså ganska töntigt att jag blir förorättad när Aria och Peyton inte är alternativa nog. Att de inte skulle vara fina och speciella nog liksom. Men det är verkligen så himla typiskt att en serie om ett tjejgäng innehåller fyra likadana megasnyggingar men i lite olika utstyrslar. En är sportig, en är alternativ, en är drottningen osv. Hur ofta händer det egentligen att en kompiskonstellation ser ut som Spice Girls liksom?  Och varför vill vi se sånt här?

/Johanna

Advertisements

Jag har funderat lite kring det det här inlägget med efterföljande diskussion. Någon menade att allt inte kan handla om identifikation, och att det är enbart tonåringar som sysslar med sånt. Vuxna behöver däremot inte  känna igen sig och se sympatiska gestaltningar på TV, det kan vara bra ändå. Och jag kan väl hålla med till viss del. Men ännu mer är jag nog mest av allt en tonåring på jakt efter fiktiva figurer att älska. Det största problemet jag hade med första säsongen med Mad Men var till exempel att jag inte tyckte om någon av karaktärerna. Jag kände inte för någon, brydde mig inte om deras livsöden. De kunde faktiskt lika gärna dö, det spelade inte så stor roll för min del. Givetvis blev det bättre och nu tycker jag om många av dem, men det krävdes några säsonger och en utveckling av både deras bra och dåliga sidor. Det kan absolut vara subtilt skildrat, men någon form av godhet vill jag faktiskt  se. Banalt, men sant.

De karaktärer jag älskar är ofta de jag vill vara bästa vän med. Ta Alice i L Word till exempel. Hon är den där roliga men ändå pålitliga vännen som många av dem ringer när de inte mår bra. Hon är absolut inte perfekt, utan både ytlig och naiv i vissa fall, men hennes fel och brister vägs upp av ett hjärta av guld. En annan jag vill vara vän med är Miranda i Sex and the city. Hon är ganska neurotisk och har stort kontrollbehov, men precis som Alice den som vännerna ändå ringer när de behöver någon att prata med.

Kanske jag är tråkig som enbart känner med såna jag själv vill vara vän med (och uppenbarligen ser mig själv i), och att alla karaktärer inte kan porträtteras som naiva, ytliga, neurotiska men ack så godhjärtade. Samtidigt är de flesta jag känner till precis så. Lite av allting, illvilliga ibland men för det mesta trevliga och fina. Hannah i Girls, som texten jag länkar till diskuterar, är ju visserligen ganska mycket av just det här, men ibland blir jag trött på hur extremt självisk och självupptagen hon är. Och som artikeln säger: det finns ingen svärta, ingen anledning till hennes beteende. Bara barnrumpighet och tramsigheter. Och det tycker jag är en lika endimensionell gestaltning som det mesta som syns på TV. Visserligen är just Hannah den värsta av dem, jag har mycket lättare att se något mer i till exempel Marnie. Jessa och Shoshanna känns dock lika mångbottnade som typ Samantha och Charlotte i Sex and the city, men de är åtminstone sympatiskt bottenlösa.

tumblr_m8btljZU4A1rd693go1_500

/Johanna


De dyker upp runt jul och nyår, varje år. Man känner igen dem, de är välgjorda, snygga på utsidan, och alla lovar de olika innehåll. Man känner liksom igen sig. De kommer ordentligt paketerade, i olika former och ofta med lite traditionella smaker. Ändå upptäcker man efter några tuggor att alla är baserade på ungefär samma koncept. Men det hör liksom till, det är helt enkelt högsäsong. För praliner. Och för TV-världens motsvarighet; brittiska mini-serier.

Bakgrunden till denna (något långsökta) metafor var att jag sladdade in på SVT Play ikväll och ramlade rätt in i Bletchley Circle, första avsnittet av tre. Serien handlar om ett gäng hemmafruar i efterkrigstidens England, som tröttnat på att ha sina ytterst skarpa intellekt liggandes på hyllan medan händerna stryker gardiner och stickar tröjor. Istället ger de sig på att försöka stoppa en seriemördare, det gäller bara att hitta mönstret och knäcka koden! Och jag, jag gillade det! En perfekt blandning av kostym, välbekanta skådespelaransikten, spänning och en välbehövlig paus från Sherlock och alla andra manliga überintelligenta detektiver/kommissarier som vanligtvis prenumererar på dessa roller. Ser helt enkelt fram mot nästa avsnitt (men så har jag ju alltid gillat praliner).

/Linde