"Game's the same, just got more fierce"

Monthly Archives: September 2012

Idag när jag som vanligt SVT playade Barnkanalen hittade jag det absolut sjukaste: Viggo fixar maten. Upplägg: Viggo och hans pappa (?) talar teckenspråk och lagar mat. Inte så sjukt förstås. Det lite mer sjuka var istället matlagningen för dagen. Först tog de en fläskfilé och stoppade en korv rakt igenom. Sedan rullade de hela filén i en tjock köttfärsmassa för att avsluta med att klä in det allt tjockare köttstycket i bacon! Man ba what? Vad är det här?! Fört och främst såg det ju övervidrigt ut, det kan nog både köttätare och vegetarianer enas om.  För det andra, ska inte barnprogram vara lite moraliserande och präktiga? Inte ska man väl lära barn hur man lyckas med konststycket att äta så många olika sorters djur som möjligt  under en och samma måltid? Känns som att det är ett himla hallå kring att lära barn allt om sopsortering och hur man slänger ett batteri, medan köttets miljöpåverkan är tydligen liiite för politiserat. Eller nåt.

Vad gäller äckligheten handlar det såklart inte bara om detta stora köttberg, allt som involverar barn och mat på TV är så jäkla vidrigt. Antar att det är själva grejen, att det ska vara på barns villkor och lite “crazy” men det blir bara snuskigt. Då gillar jag mycket mer lillgamla barnmästerkockar i Junior Masterchef. Som gör mat som troligtvis får deras föräldrar att rygga tillbaka av beundran. Så himla göttigt.

Det här har inget med Viggo att göra, men visst är den köttiga versionen av Justin Bieber också ganska vidrig?

/Johanna


Säsong fem av Fringe har premiär om en vecka och jag och Alex är äntligen i fas! Ynka 3 avsnitt kvar står mellan oss och lördagen och en splitter ny/sista säsong. Det var ju nära att inte bli en säsong 5 överhuvudtaget då fox ansåg att tittarsiffrorna var för låga och att det tydligen skulle ha en direkt dålig inverkan på deras andra serier. Har förstått att det är många som inte gillat de senaste säsongerna och tyckte att det var bättre i början men det håller jag inte alls med om. Retrospektivt upplever jag att det var alldeles för många lösa trådar och fristående avsnitt vilket jag inte anser tillför serien något. I stället har man utvecklat karaktärerna och frångått deras mest stereotypiska drag. Men visst har det väl varit lite ups and downs, framförallt var det jobbigt när Peter försvann och jag var inte alldeles förtjust i framtidsavsnittet där “the observers” lekte nazister men tack och lov var det tillbaka till verkligheten i nästa avsnitt. Jag ser i alla fall hemskt mycket fram emot en avslutande säsong, hoppas de binder ihop det på ett bra sätt!

/Pernilla


En trött tanke riktad till världens alla regissörer:

Sluta upp med att använda bohemisk ensamdans med ett glas rödvin i handen för att porträttera “frigjorda” kvinnor och deras beteende. Det är bara slött och trist.

Slut på meddelande.

 

/Johanna


Igår var mina föräldrar här och då lyxade vi med att inte enbart titta på barn-TV eller skriva tenta, utan titta på Robinsonfinalen! Nu har jag ju inte sett Robinson tidigare den här säsongen, så rätta mig om jag har fel, men här är mina funderingar:

  • Är det inte lite märkligt hur man gör TV nuförtin? Allt är så himla meta. Okej, ingen vidare fräsch spaning, men jag reagerade just för att Robinson funnits så länge och därmed tydligt ändrat formatet lite. Vilket ju inte är så konstigt såklart. I vilket fall, mitt i tävlingsmomenten började deltagarna att kommentera tävlingen och deras egen insats, vilket resulterade i att deras funderingar liksom blir det viktiga och tävlingen hamnar lite vid sidan om. Och sådär är ju jättemånga program, i Halv åtta hos mig till exempel, får man ofta se deltagarna prata enskilt om hur de äter maten och vad det smakar, ja till och med vad de pratar om, istället för att bara visa själva middagen. Jag har ofta undrat varför man gör så, är det verkligen det tittarna vill ha?  Måste vi ha allt skrivet på näsan?
  • Idag rasar  Aftonbladets läsare  mot att fel person vann, och allt var den ondskefulla tjejpaktens fel. Det finns två bisarra sidor av det här: 1. Robinson är som vilken såpa som helst, det är ingen överlevnadstävling. Det behöver inte vara den mest “värdiga” som vinner. Det är inte det grejen går ut på. Varför är det så svårt att förstå? 2. Alltså hur var det egentligen Robban gick så långt första gången han var med i Robinson? Han bildade en pakt med fyra andra killar. Visst var det ingen som brydde sig då? Just angående könsaspekten menar jag. Vad jag minns var det ingen som var skärrad över att inga tjejer fick vara kvar. Tydligen är kvinnor som organiserar sig  läskiga och anses hotfulla. Till och med i ett tramsiga underhållningsprogram.

/Johanna


Och barnprogramstittandet fortsätter. Det blir inte mycket annat, men i det här fallet har jag inget emot det, för den här gången bjussar Barnkanalen på en riktig gammal pärla: Dårfinkar och Dönickar.  Minns ni den? Serien från 1989 i sex delar baserad på Ulf Starks bok med samma namn.

I vilket fall, i flera veckor, ja månader, har jag känt mig så himla blasé och trött. Överallt jag går; i matkön, på spårvagnen, på kaféer, hör jag diskussioner om genusmedvetenhet och färger och barnkläder och tjofaderittan. Egentligen borde jag ju bli glad, det är ju kul och nyttigt att sånt här stöts och blöts och framförallt är det ju sånt jag själv intresseras av. Men, det enda som händer är att jag på senare tid blir lite provocerad. Det känns så trist, förutsägbart och ospännande att analysera könsbestämda kläder. Det känns torftigt, fattigt och dessutom- alla håller ju jämt med varandra. Såklart. Lite som att diskutera Ulf Brunnberg ungefär.  Okej,  vart vill jag komma med det här?

Jo, att jag därför blev så glad över Dårfinkar och Dönickar! Simone blir alltså misstagen för att vara Simon och problematiken går utanför enbart kläder och ifrågasätter på ett mycket mer raffinerat sätt vad det innebär att vara könsöverskridande. Skolans populäraste tjej Katti blir intresserad av Simone och Simone själv tycker om Isak. Även Isak är ganska tydligt förtjust i Simone, och hela triangeldramat känns så väldigt befriande. Kön är mest en trång kostym och Simone verkar inte riktigt bry sig om såna världsligheter.

Förutom att ungen i stort sett somnade och hellre ville se Rorri Racerbil är jag mycket nöjd. Så fort han vuxit till sig ska jag självklart köpa den här DVD-boxen. Tack Barnkanalen för påminnelsen!

/Johanna