På juldagen såg jag den första delen av dokumentären om Palme som sändes på SVT. Med tanke på att mitt Palmevurmande kom med modersmjölken är det svårt att riktigt veta vad jag ska tycka om den, kanske har jag svårt att vara objektiv. Å andra sidan verkar jag inte vara ensam, när jag surfar runt och letar efter recensioner går det knappt att hitta ett kritiskt ord, alla är helt förundrade. Det var först igår jag läste något negativt, och då var det inte en recension utan en kritisk krönika i Aftonbladet.
Förutom det uppenbara att det är övervägande positiva delar av Palmes gärning som visas (hittills i alla fall, har inte sett den på bio eller andra och tredje delen än) tycker jag att det är lite snuttifierat. Jag vill ju ha mer! Jag vill såklart gotta ner mig och få snaskiga detaljer men framförallt behövs en omgivande samhällskontext. Läste att Göran Greider (okejrå, en till kritisk röst, vad annars) tyckte att arbetarrörelsens betydelse är bortklippt. Greider menar att Palme kunde vara och blev den han var på grund av att han verkade i symbios med arbetarrörelsen, och därför är det mycket märkligt att det enbart är fokus på honom som person. Och jag kan inte annat än att hålla med. En bra jämförelse är hur P3 Dokumentär tar sig an sina ämnen och hur de alltid tar utgångspunkt i det politiska klimat som råder och som förklarar detta utförligt. Med ett sådant helhetsperspektiv undviks snuttifiering och gör kronoligiskt berättande mycket mindre hackigt. Men givetvis är det en mycket välgjord dokumentär och absolut värd att se. Och så hoppas jag givetvis på mer götta i kommande avsnitt!
/Johanna
Så sitter man här med magen fylld av knäck och hjärnan behagligt dåsig och försöker tänka tillbaka på året som varit. Det första som slår mig är att det varit alldeles för ont om tid för tv-tittande. Och det andra är att det finns två utropstecken som utmärkt sig i den magra skörd av tv-serier som faktiskt setts, och som av en händelse också varit i tv-klubbens fulla fokus. Jag tänker på de två utmärka andrasäsongerna av Homeland respektive Game of Thrones. Välgjorda, påkostade och genomarbetade, och med Showtime/HBO som välvilliga sponsorer med plånboken vidöppen. Att dessa serier också slagit igenom hos gemene man märktes inte minst under årets julklappsutdelning då båda serierna dök upp som dvd-boxar bakom tomtemönstrat inslagspapper till olika generationer i familjen. Utmärkt tycker jag, att det inte bara är fredagsmys-TV á la Let’s Dance som slår hemma hos diverse Svenssons.
Till mig från mig kom en komplett box av Vänner som tidig julklapp och nu varvar jag SVT-playade avsnitt av På Spåret med härlig 90-talsnostalgi från första säsongen med Ross och gänget. Alldeles utmärkt lättuggat för en uttröttad hjärna. Blickar jag framåt så är det egentligen inte så mycket nya serier jag hoppas på under 2013, utan ser faktiskt mest fram mot två välproducerade tredjesäsonger av Homeland och GoT, den sistnämnda börjar faktiskt redan 31 mars. Annars säger jag som jag sagt tidigare, i år SKA jag börja titta på Battlestar Galactica. Och med det sagt önskar jag God fortsättning, och Gott Nytt TV-År!
/Linde
Jag måste snart sluta skriva om alla kommande serier jag planerar att se eller sådant som går nu och som jag är skitpeppad på för varje gång jag skriver något här i bloggen så slutar det med att jag inte ser ett enda avsnitt till! När det gäller t ex Allt för Sverige och Barnmorskorna så har jag tidigare alltid lyckats ha på rätt kanal av en slump när det går (är ju inte så många kanaler att välja på nu för tiden..) men inte en gång har det hänt sedan dess jag nämnde det i bloggen, och då har jag också ganska aktivt kollat i tv-tablån. Mycket märkligt. När det kommer till Mysteriet på Greveholm är det lite av en annan sak. Jag missade de två första programmen då jag inte var hemma (eller hade lust att gå upp 06:45) och tänkte att jag får se ikapp på svt play, vilket jag mycket riktigt också gjorde men det hackade så förbannat att hela upplevelsen blev förstörd och efter det har det inte blivit något mer avsnitt. Min ambition är fortfarande att se alla men det börjar ju bli så dags att ta igen nu kanske..
/Pernilla
Jag tycker såklart väldigt mycket om Hanna Hellquist. Därför har jag ju inte kunnat undgå hennes Jakten på det perfekta livet som går på SVT nu. Det är en mycket underhållande genomgång av vår besatthet av perfektion och det goda livet, även om det tenderar att bli lite klyschigt. Samtidigt är det ju sant, är det inte det som är grejen med klichéer? Det är de där orden och meningarna som är sanna men som upprepats lite för många gånger för att beröra fullt ut.
Hanna lyckas dock göra floskelfesten angelägen. Exempelvis när hon i ett avsnitt ifrågasätter Susanne Lanefelts dagliga skrubbande av kroppen och menar att det kanske handlar om klasstillhörighet om huruvida man “tar hand om” kroppen eller fettsuger den. Något Susanne givetvis inte vill svara på och istället tjatar på om varje människas skyldighet att sköta sin kropp. Eller när hon i samma avsnitt trycker på Bingo Rimérs extrema hora/madonna-komplex. Eller när Kakan Hermansson pratar om att hon faktiskt vill vara tjock. Hanna gör helt enkelt något så motsägelsefullt som ett klyschigt, förutsägbart men ändå kritiskt program. Och framförallt roligt och underhållande såklart.
/Johanna
Istället för att slutföra min lektionsplanering måste jag stanna upp och hurra för oss, för idag fyller blöggen 1 helt år! Spännande va. Nu borde jag egentligen skriva något riktigt intressant för att hedra denna ettåring, men jag känner mig helt blank.
Kanske att jag tycker att ni borde se Historieätarna? Att jag börjat tycka om Erik Haag?
Eller att alla alltid borde se Kobra?
Eller kanske att Homeland är så bra att jag har absolut ingenting vettigt att säga om’et?
Nja, ingen vidare hyllning. Måste dessutom försöka mig på att skriva klart min text om vampyrer till Mint. Så de där saftiga analyserna får vänta. Men se allt ovanstående för guds skull. Och Kinas mat.
Grattis grattis bloggen!
/Johanna
Johanna
Pernilla
Linde
TV-Klubben 