Så här års hänger jag ganska frekvent på SVT Play då det är högsäsong för mina penionärsserier (läs: Antikrundan) och min barn-tv (läs: Ponnyakuten). Förra veckan klickade jag av oklar anledning igång första avsnittet av Jills Veranda. Jag vet inte riktigt vad det var som ens fångade mitt intresse, jag har ingen speciell dragning åt vare sig countrymusik, Jill Johnsson eller den amerikanska högerns högsäte. Men så glad jag är att jag tittade! Första avsnittet var som en veritabel mini-Searching for Sugar Man men typ intressantare, och mängder av viktiga frågor kom upp till ytan. Nu har jag även sett andra avsnittet och plågat mig igenom den fruktansvärda konservativa amerikanska högerns möte med först svarta och därefter lesbiska svenska besökare, suttit med telefonen och googlat loss på tusen sidospår och tankar som väckts och samtidigt njutit av en snyggt förpackad tv-underhållning. Tips på det!
/Linde
Nu var det längesen jag skrev om Homeland. Förra hösten var det istället ett never ending tjat om Carrie hit och Carrie dit och jag tänkte troligtvis på henne minst en gång per dag. Men frågan är om Homeland förtjänar min kärlek längre, efter den något stappliga inledningen av säsong 3.
Så kom äntligen vändningen i avsnitt fyra, Game on, där vi fick se hur Carrie inte alls blivit övergiven av Saul, utan bara en del i spelet. Eller? I denna veckas avsnitt, The yoga play, förklarar Saul för Quinn hur han och Carrie bara lurar iranierna, och att det bara har varit ett spel- allt från avslöjande om Carrie och Brodys affär till tvångsinläggningen på psyk. Men alltså, för att citera Doktor Kosmos: “Är ni på låtsas eller är ni på riktigt?” Det är här styrkan ligger enligt mig. För visst är de både på låtsas och riktigt? De må ha en plan, men likväl är Carrie psykiskt sjuk och mår inte bra (hon kan omöjligt ha fejkat allt när hon var inlagd) och Saul är i allra högsta grad makthungrande och redo att offra Carrie för att tillskansa sig makt och visa att han har rätt. Det blev tydligt när Quinn oroat berättade för Saul att Carrie blivit kidnappat och skräckslaget konstaterar att hon nu är helt ensam. Saul var däremot nöjd över att operationen fortgår och konstaterade hjärtlöst att hon alltid varit ensam. Just i den sekunden ville jag bara skrika rakt ut: “Jag visste det!!! Du är ett svin!” De kan minsann inte lura mig, Saul spelar sitt eget spel och redan när han tidigare i säsongen skällde ut analytikern Fara för att hon hade slöja förstod jag att den Saul vi tidigare kände delvis är borta. Kvar är en bitter och makthungrande islamofob som säljer ut sina forna vänner. Jävla Saul!
Manliga män skjuter änder
Såg ESC för första gången på många år i helgen. Det är ju helt okej underhållning, speciellt när nån form av rumänsk queerdracula med tamponger i taket sjunger opera. Vill ju ha mer sånt! Men tydligen är allt tjat och schlager, glitter och glamour inte så himla sant? Det mesta är faktiskt rätt slätstruket. En bra grej var förstås Petra Mede. Tycker hon är väldigt mäktig och gör sig extremt bra i såna här sammanhang, speciellt då hon är bra på språk och till och med kan sjunga. Men alltså, inte ens hon kan rädda ett sådant mellannummer. Vafan liksom?! Varför handlade allt om lama spanningar om hur svenskar är? Är det någon annan än svenskar som bryr sig om den sortens koketteri? Inte brukar andra länders mellannummer så självgott hänge sig åt navelkåderi? Brukar det inte istället vara någon slags dans eller urtypisk musik eller liknande? Okej, vi kanske älskar tokroliga Fredrik Lindströmska “såna är svenskar”-iakttagelser, men det betyder inte att vi måste trycka upp det i ansiktet på folk. Ute i Europa skiter de troligtvis totalt i fall svenskar är bra på att stå i kö eller inte. Jaja, nog om det. Gjort är gjort.
Är en smula efter i Game of Thrones och såg precis när skittråkige Jon Snow får ligga för första gången. Precis innan det hela händer säger Ygritte nåt i stil med: “Du fattar ju ingenting, du ska inte ha kläder på dig” när hon står där helt naken och han är typ iklädd en hel björn. Och man ba: va?! Försöker manusförfattarna vara roliga nu eller? Ygritte, pratar vi om samma serie nu? Själva premissen är ju att kvinnorna är ständigt nakna och männen fullt påklädda. Men missförstå mig inte, gillar henne skarpt. Om inte annat för att hon hotar Jon Snow med att klippa av hans snopp om han är illojal mot henne. You go guurl!
“Don’t ever betray me. Because I’ll cut your pretty cock right off and wear it round me neck”
/Johanna
Det är fullt upp just nu. Jag måste inte bara se alla Pretty little liars-avsnitt som gått (av helt onödiga skäl alltså), utan är dessutom tvungen att börja titta på både nya och gamla Beverly Hills. Sistnämnda pga att jag ska skriva c-uppsats om hur kristendomens roll ser ut i de båda serierna och hur det har förändrats på 20 år. Känns ganska så peppigt eftersom både ungdomsserier och religion är precis min kopp te. Möjligen kommer jag att delge en del saftiga upptäckter här också, vi får väl se.
I övrigt har jag tittat klart på Fringe (lite sorgligt, men ganska nöjd ändå! Väntar med recension tills Pernilla sett klart) och Revolution har uppehåll, precis när det började bli bra och allt. Hur vi ens kommit så långt är en gåta, det är inte så lite kackigt tidvis. Girls har ju börjat igen också, men har bara hunnit med två avsnitt än så länge, så jag har inte bestämt mig än om det är bättre eller sämre. En tanke bara: varför har Hannah stringtrosor? Känns inte det out of character på något vis? Hipsters i Sverige har väl inte stringtrosor liksom? Eller lever jag bara i en extremt skyddad tanttrosevärld?
Ikväll kommer jag att se Uppdrag Granskning om män som näthatar kvinnot. Vet att jag borde bli så jävla arg och vilja skjuta varenda man på gatan, men istället blir jag så avgrundslöst ledsen. Blir väl troligtvis gråtfest ikväll, hur okonstruktivt det än är. Sen får jag fanimig skärpa mig.
/Johanna
De dyker upp runt jul och nyår, varje år. Man känner igen dem, de är välgjorda, snygga på utsidan, och alla lovar de olika innehåll. Man känner liksom igen sig. De kommer ordentligt paketerade, i olika former och ofta med lite traditionella smaker. Ändå upptäcker man efter några tuggor att alla är baserade på ungefär samma koncept. Men det hör liksom till, det är helt enkelt högsäsong. För praliner. Och för TV-världens motsvarighet; brittiska mini-serier.
Bakgrunden till denna (något långsökta) metafor var att jag sladdade in på SVT Play ikväll och ramlade rätt in i Bletchley Circle, första avsnittet av tre. Serien handlar om ett gäng hemmafruar i efterkrigstidens England, som tröttnat på att ha sina ytterst skarpa intellekt liggandes på hyllan medan händerna stryker gardiner och stickar tröjor. Istället ger de sig på att försöka stoppa en seriemördare, det gäller bara att hitta mönstret och knäcka koden! Och jag, jag gillade det! En perfekt blandning av kostym, välbekanta skådespelaransikten, spänning och en välbehövlig paus från Sherlock och alla andra manliga überintelligenta detektiver/kommissarier som vanligtvis prenumererar på dessa roller. Ser helt enkelt fram mot nästa avsnitt (men så har jag ju alltid gillat praliner).
/Linde
Så sitter man här med magen fylld av knäck och hjärnan behagligt dåsig och försöker tänka tillbaka på året som varit. Det första som slår mig är att det varit alldeles för ont om tid för tv-tittande. Och det andra är att det finns två utropstecken som utmärkt sig i den magra skörd av tv-serier som faktiskt setts, och som av en händelse också varit i tv-klubbens fulla fokus. Jag tänker på de två utmärka andrasäsongerna av Homeland respektive Game of Thrones. Välgjorda, påkostade och genomarbetade, och med Showtime/HBO som välvilliga sponsorer med plånboken vidöppen. Att dessa serier också slagit igenom hos gemene man märktes inte minst under årets julklappsutdelning då båda serierna dök upp som dvd-boxar bakom tomtemönstrat inslagspapper till olika generationer i familjen. Utmärkt tycker jag, att det inte bara är fredagsmys-TV á la Let’s Dance som slår hemma hos diverse Svenssons.
Till mig från mig kom en komplett box av Vänner som tidig julklapp och nu varvar jag SVT-playade avsnitt av På Spåret med härlig 90-talsnostalgi från första säsongen med Ross och gänget. Alldeles utmärkt lättuggat för en uttröttad hjärna. Blickar jag framåt så är det egentligen inte så mycket nya serier jag hoppas på under 2013, utan ser faktiskt mest fram mot två välproducerade tredjesäsonger av Homeland och GoT, den sistnämnda börjar faktiskt redan 31 mars. Annars säger jag som jag sagt tidigare, i år SKA jag börja titta på Battlestar Galactica. Och med det sagt önskar jag God fortsättning, och Gott Nytt TV-År!
/Linde
Jag tycker såklart väldigt mycket om Hanna Hellquist. Därför har jag ju inte kunnat undgå hennes Jakten på det perfekta livet som går på SVT nu. Det är en mycket underhållande genomgång av vår besatthet av perfektion och det goda livet, även om det tenderar att bli lite klyschigt. Samtidigt är det ju sant, är det inte det som är grejen med klichéer? Det är de där orden och meningarna som är sanna men som upprepats lite för många gånger för att beröra fullt ut.
Hanna lyckas dock göra floskelfesten angelägen. Exempelvis när hon i ett avsnitt ifrågasätter Susanne Lanefelts dagliga skrubbande av kroppen och menar att det kanske handlar om klasstillhörighet om huruvida man “tar hand om” kroppen eller fettsuger den. Något Susanne givetvis inte vill svara på och istället tjatar på om varje människas skyldighet att sköta sin kropp. Eller när hon i samma avsnitt trycker på Bingo Rimérs extrema hora/madonna-komplex. Eller när Kakan Hermansson pratar om att hon faktiskt vill vara tjock. Hanna gör helt enkelt något så motsägelsefullt som ett klyschigt, förutsägbart men ändå kritiskt program. Och framförallt roligt och underhållande såklart.
/Johanna
I år när jag har förmånen att vara ledig hela december så har jag bestämt mig för att se alla avsnitt av julkalendern! Kan inte minnas när det hände sist, möjligtvis 16 år sedan? För det var ju då som världens bästa Mysteriet på Greveholm sändes och som nu kommer tillbaka igen, med ny familj. Jag hoppas innerligt att jag tycker det är lika bra nu som då, antingen kommer det väl kännas extremt kackigt eller så blir jag så fylld av nostalgi så allt det dåliga sopas under mattan och jag hyllar det över skyarna. Sånt är jag bra på.
Vilket julprogram tycker ni har varit bäst hittills?
/Pernilla
Trailern för Boss har gått varm de senaste dagarna då serien har sverigepremiär nu på fredag kl 22 i SVT 1. Laddade ner en massa avsnitt tidigare i år men har aldrig tagit mig för att se något, men nu känner jag mig lite mer sugen! Känns befriande att få se Kelsey Grammer göra något annat än komedi för att nu i stället spela en ganska osympatisk roll som borgmästare Tom Cane. Bifogar en trailer med lite behind the scenes för er som missat!
/Pernilla
Som bekant älskar jag alla sjukhusserier och kanske framförallt sådana som inbegriper barnmorskor och förlossningar. Möjligtvis är det ännu mer spännande nu när det snart är dags för våran bebis att titta ut, fast nu tittar jag kanske med lite mer skräckblandad förtjusning.. På SVT 1 går det en serie med norska jordemödrerne som jobbar långt ute på landet, ofta med flera timmar till närmsta ordentliga sjukhus. Det är lite skillnad i hur många förlossningar de har per år jämfört med storstadsregionerna och tänk då när något går fel? Visserligen kan de gardera sig genom att i förväg förutse vad som kan komma att bli en riskförlossning och då i god tid få den blivande mamman till ett annat sjukhus, men livet är ju inte alltid så enkelt och bebisar kommer när de har lust, vilket ibland kan betyda flera veckor tidigare än planerat. Skulle själv tycka att det vore obehagligt att veta att om något gick fel så var resurserna för att rädda mig eller barnet i själva verket ganska små. Dessutom fanns det ju inga narkosläkare som kunde lägga en EDA så man fick bestämma sig i förtid om man trodde sig kunna klara en så kallad naturlig förlossning med endast lustgas till hands. Svårt att veta innan man är där.
Någon som förresten är helt fantastiskt är att det finns en manlig barnmorska som är med i programmet, Borzoo! Hurra och fram för mer blandning! Alla män behöver ju faktiskt inte jobba inom akutsjukvården eller psyk, eller hur? Det är nog dock inte helt enkelt att välja den vägen ty fördomar finns det även inom sjuksköterskeyrket tyvärr..
Min sambos pappas fru är för övrigt barnmorska och åker ibland till Norge och jobbar, vet att hon hamnat på sådana avlägsna platser och vad jag förstått det någon gång suttit av tiden just för att det är så få förlossningar. Bra timlön blir det ju i alla fall! Har länge själv närt en viss dröm om att någonsin läsa specialistvidareutbildningen till barnmorska men frågan är om det är aööt jag vill göra? Det är antingen det eller intensivvårdssjuksköterska, två helt olika jobb. Oh well, tiden får avgöra..
/Pernilla
Johanna
Pernilla
Linde
TV-Klubben 