"Game's the same, just got more fierce"

Monthly Archives: August 2013

Image

Ibland tänker jag på hur förbannat svårt det är att skriva något som inte sparkar in öppna dörrar. Jag menar, redan innan jag hade sett första avsnittet av Orange is the new black funderade jag ut vad jag skulle skriva. jag hade nämligen läst en del om serien innan och tydligen verkade det vara uppdelat i ett jättestort läger av: DET ÄR SÅ JÄLLA GÖTT ATT TJAJOR FÅR TA PLATS! och den lite mindre falangen av: Är det inte lite platta (rasistiska) stereotyper? Okej, vi säger att  båda stämmer till viss del. Men nog borde det finnas mer att säga om serien? Några fler infallsvinklar? Och bara det att jag redan innan funderar på vad jag ska skriva inom samma ämne. När fan blev jag Magnus slå in vidöppna dörrar Betnér? Ja vafan, visst är det göttigt med en serie där kvinnor får vara subjekt och inte objekt, men lite bättre kan vi väl?

Det jag har emot tjajor-argumentet är helt enkelt att det är för jävla lätt. Ytterst få skulle ju säga emot en sån sak. Men visst porträtteras kvinnor på ett stereotypt även i Orange? Det blir väldigt tydligt när man jämför med fängelseserien Oz, som enbart består av manliga fångar. I Orange har kvinnorna alltid en anledning (okej, här går det att rätta mig, har inte sett tillräckligt för att tala om alla) till att de åker fast, det är alltid förmildrande omständigheter. De är svikna av familjen, samhället osv och det här är resultatet. De kanske till och med blev påverkade av någon annan (förslagsvis en man) och därför kan de inte ses som lika skyldiga. Själva brottet är inte ens speciellt viktigt utan det handlar om vad som ledde fram till det. I Oz är det snarare motsatsen, där får vi aldrig se någon förmildrande omständighet. Vi får aldrig se om huruvida deras hemförhållanden påverkar dem eller om någon påverkade personen till dådet. Vi får bara se hur de dödar, misshandlar och våldtar och sen kastas åter in i fängelset och där förväntas vi känna med karaktärerna. Ibland med avsky och ibland med värme, och det är det som är seriens storhet, dess komplexitet. Orange saknar den dimensionen och jag skulle säga att det beror på hur vi ser på kvinnor, och framförallt kvinnor som begår brott. Vi vill så gärna förstå varför kvinnor mördar, det räcker inte med att bara säga att de gör det. Okej, jag tycker inte heller idén om att födas ond är särskilt fräsch och jag tror absolut att brottslighet ökar i ojämlika samhällen. Men det är inte det det handlar om, utan vår oförmåga att ta in att kvinnor är precis lika onda, vidriga, manipulativa osv som män. Kvinnor får en bakgrund, män är födda djur. Jag vill ha mer råhet och mindre gulligull, jag vill inte tycka om och förstå varenda jävla fånge. Jag vill känna både hat och kärlek och alla känslor däremellan. Jag vill både förstå och inte förstå. Och jag vill framförallt inte bli skriven på näsan.


I min längtan efter Girls säsong 3 gick jag in på Lena Dunhams instagram. Det första jag tänker: Jag älskar dig Lena. Du är så jävla cool. Det andra jag tänker: Du är så jävla cool och snygg, man behöver inte vara svalt smal eller härligt yppig för att vara så cool och snygg som du.

Dessa tankar fick mig till att början att må bra, kändes trösterikt. Sen kom bakslaget. Om man nu inte är sådär witty och talangfull som Lena Dunham, hur går det då om man inte är konventionellt snygg och smal?  Jag kan inte vara så bjussig med mig själv och min kropp som Lena är i Girls, för utfallet blir liksom inte lika härligt fräckt när det gäller en tråkig småbarnsmorsa. Tråkiga och talanglösa tjockisar göra sig icke besvär, liksom.

Min tredje tanke är att jag hatar mig själv som tänker såhär. Och att jag egentligen inte tänker såhär. Fast jag gör det ändå. Och att jag gärna skulle vara Lena Dunham, så jag slapp vilja vara svalt smal eller härligt yppig.


Vi måste prata om True Blood säsong 6. Speciellt säsongsavslutningen. Eventuellt är det bara jag som tycker det eftersom jag knappt känner någon som kollar på det längre, men det är smällar man får ta.

Alltså Sookie. Har hon något existensberättigande längre? Hur drivande var hon i den här säsongen liksom? Förr var hon i alla fall lite fartig, även om hon givetvis alltid träffat killar som gillar att äga henne. Den här säsongen har de dock tagit hennes fallenhet för kontrollerande män än längre och gett henne Warlow, världens äldsta vampyr. Vi får tidigt veta att Warlow är god för att sedan fatta i slutet att så inte alls är fallet, och jag antar att han bara spelat snäll kille? Frågan är hur lyckat det egentligen var; där True Blood uppenbarligen ser en  gullig pojkvän ser jag nämligen enbart ett svin. Ett oerhört kontrollerande sådant som dessutom måste kedjas för att inte “råka” döda Sookie i sin feblodtörst, och hon ba: “jomenvisst”. Men så får vi plötsligt veta att han visst är dum. Överraskning!

Sookie har alltså under hela säsongen övat upp att göra eldbollar som kan döda Warlow, vilket till en början verkar vara det bästa sättet att döda honom. Och visst hade det då varit härligt om Sookie hade fått döda sin förövare själv?  För hur var det nu Warlow dödas istället? Jo, av Jason! Med Sookie helt apatisk jämte sig.  Så himla lamt. Och så går hon och blir ihop med Alcide!!!!! Vad är det här liksom?

I sista scenen när Sookie och Alcide går till bilen tillsammans dyker plötsligt Bill upp. Han ber om att få prata med Sookie i enrum, och hon verkar tycka det är okej.  Alcide blir dock vresig och menar att Bill inte får vara ensam med Sookie och hon bara står där som ett jäkla mähä och ba: “Du hörde honom”. MEN VA I HELVETE!!! Avgå Sookie!

Image
“Okej”


Det är ganska sällan som jag faktiskt ogillar en tv-serie. Jag kan tycka att de är mer eller mindre bra men jag blir snarare likgiltig inför något som är dåligt  än att jag intensivt hatar det. Men det händer dock och den senaste tidens mönster har visat att serierna som jag avskyr ALLTID visar sig vara svinbra tillslut! Jag vet inte om det säger något om mig och första intryck eller om det har att göra med att de första avsnitten av en ny serie nästan alltid är dåliga. Har det egentligen gjorts några riktigt bra piloter? De första avsnitten tycks alltid överdrivas något så oerhört, och jag förstår ju att det är för att positionera och presentera sina karaktärer men jag tycker ändå att det är att göra programmen en björntjänst. Ta till exempel Big bang theory, första avsnittet är löjligt överdrivet med dessa åh så smarta men socialt inkompetenta nördar som flyttar in i ett nytt hus och blir grannar med den dumma blondinen med hopplösa skådisambitioner. Tyckte det var helt vidrigt i början och kände snarare att det var seixistiskt och att de drev med “nördkulturen” men allt eftersom det begav sig så visade det sig vara helt genialt, de behövde bara ta några steg tillbaka och typ koppla av lite?

Image

Även Gilmore girls lider lite av samma symptom. Hur mycket jag än älskar den serien så finns det inget värre än Stars Hollows alla knäppa karaktärer som andra människor tycks älska?! Själv spolar jag över långa bitar av “town meetings'” och bråk mellan Luke och Taylor osv. Jag tycker ju egentligen att behållningen är samspelet mellan Lorelai och Rory (som visserligen också kan bli lite mycket ibland..) eller Rory och college och Rory och alla hennes män! De borde helt klart satsat på en spin off!

 

/Pernilla