"Game's the same, just got more fierce"

Category Archives: Komedi

Ett tag försökte jag se storheten i Arrested development genom att bingewatcha på Netflix. Höll ut någon dryg säsong men kände sen bara att näääe, varför slösar jag bort min tid? Jag älskar egentligen humor och rena komedier men helst ska tittandet ske spontant, att jag råkar slå på tv:n när det är på för det blir aldrig samma sak när jag söker upp det själv. Ett tag hade vi till exempel comedy central och då såg jag jätteofta på olika stand ups och Roast etc och önskade att det alltid skulle gå i tablån, men vad tror ni händer när Netflix kommer och utbudet blir gigantiskt? Inte sett ett avsnitt. Så därför var det med ett visst motstånd jag började titta på Unbreakable Kimmy Schmidt, ett motstånd som höll i sig ett par avsnitt men som jag sen kom att gilla jättemycket!
I Tina Feys nya serie har Kimmy Schmidt precis räddats ur en bunker där hon suttit inspärrad de senaste femton åren tillsammans med en domedagspastor och tre andra kvinnor i tron om att apokalypsen har skett. Hon är nu 29 år och vill leva livet i New York med glittriga sneakers, godis till middag och glömma att hon är en av “mullvadskvinnorna”.

Jag älskar när roliga kvinnor får och tar sin plats på tv. Tro det eller ej men tjejer är faktiskt minst lika roliga som killar men någon gång runt mellanstadiet/högstadiet är det många som tappar lusten/viljan att vara rolig. Framförallt på grund av nedsättande kommentarer och att det är en egenskap som generellt inte uppmuntras, i den åldern. Så man fogar sig och lägger sig till med andra egenskaper som man tror ska uppskattas mer, typ dålig attityd och sarkasm.

Därför blir jag så glad över karaktärer som Kimmy Schmidt, det finns inte mycket som knäcker hennes optimism, naivitet och allmänna livsglädje samt känslan av att ingenting är omöjligt. Den borde vi alla ha lite mer av, jag är så glad att jag har flera såna människor i min närhet, livet är för kort för att vara svår och tråkig!

 

 

Advertisements

hannah

Och så var det säsongsfinal i Girls. Säsong 3 har varit ganska händelselös och jag minns egentligen inte alls mycket förutom det som hänt Hannah, men för den sakens skull betyder det inte att det varit dåligt. Bara lite utspritt på nåt vis? Det som stått i centrum i hela säsongen har varit Hannahs och Adams relation, vilken till en början tycks ha gjort dem båda gott, med tanke på hur de båda mådde i slutet av säsong 2. Vilket inte helt bearbetats? Hannahs tvångssyndrom känns ju helt okej att släppa, men Adams våldtäkt? Varför fick han plötsligt vara gulliga pojkvännen? Det var bara en sekvens i första avsnittet där Adams gamla tjej kommer förbi yoghurtkaféet och blir utskälld av henne och hennes kompis, men då får ju också Hannah hårda ord. Och inte var det hon som våldtog någon? Tycker att händelsen relativiserats på ett sätt, samtidigt som att Adams osympatiska jag faktiskt återigen fått skina igenom i slutet av tredje säsongen. I hans relation med Hannah är det däremot inte sexuell förnedring som står i fokus utan hur Hannah hela tiden får göra rollövertagandet där hon sätter sig in i hur Adam tänker och känner medan han enbart tycks fokusera på sig själv. I sociologen Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek benämner hon det jag anser att Hannah gör genom uttrycket “känslomässigt arbete” vilket jag tycker är en utmärkt beskrivning på hur de senaste avsnitten sett ut. Adam känner sig t ex kvävd i deras relation pga sitt nya jobb på Broadway och flyttar därför ut, och tycker att Hannah ska förstå hur han känner. Han har ju ett skaaaapande yrke, hon kan ju inte kräva massa saker av honom då. Då kan han inte prestera. Så Hannah förväntas ge bekräftelse, vara förstående och ta hand om deras relation medan Adam inte engagerar sig överhuvudtaget, eftersom Hannah egentligen bara stör hans teaterjobb.

Detta blev så otroligt tydligt när Hannah försökte hotta upp deras relation och sexliv med rollspel och det visar sig att det enbart är Adams drömscenario, och när han blir arg (ja, varför blir han det? Hon vill ju bara behaga honom?) vet hon inte vad hon ska göra, det är ju hans sexdröm, inte hennes. Allt hon ville var ju att han skulle behagas och förstå att hon är där för honom, att hon vill något med relationen. Ger han henne då någon som helst bekräftelse? Nej. Sen när Hannah får veta att hon antagits till en prestigefylld forskarutbildning tvekar hon, mycket pga Adam får vi anta, och testar honom hur han reagerar på en sådan nyhet. Visst, hon hade inte behövt göra det precis innan hans Broadwaypremiär, men samtidigt kändes det som om hon ville få just en sån reaktion från honom. Just på grund av den frånvaro av känslomässigt relationsarbete som han har utfört det senaste. Hon ber ju till och med om ursäkt när hon går in i hans loge, bara för att hon känner att hon stör honom, klart hon vill testa för att se om hennes närvaro överhuvudtaget är önskad. Men givetvis reagerar han inte alls bra på det här och han blir istället rasande över att hon förstört hans rollprestation. Återigen är det hon som tänker på relationen och han fokuserar på sig själv och hans behov. De skiljs åt som ovänner med Adams ord “att det aldrig kan vara lätt med dig” och Hannah går hem till sig. Väl hemma tar hon upp sitt antagningsbesked, trycker det mot bröstet och ler. Kanske hon ville bli fri från relationen trots allt?

/Johanna


Image

Ibland tänker jag på hur förbannat svårt det är att skriva något som inte sparkar in öppna dörrar. Jag menar, redan innan jag hade sett första avsnittet av Orange is the new black funderade jag ut vad jag skulle skriva. jag hade nämligen läst en del om serien innan och tydligen verkade det vara uppdelat i ett jättestort läger av: DET ÄR SÅ JÄLLA GÖTT ATT TJAJOR FÅR TA PLATS! och den lite mindre falangen av: Är det inte lite platta (rasistiska) stereotyper? Okej, vi säger att  båda stämmer till viss del. Men nog borde det finnas mer att säga om serien? Några fler infallsvinklar? Och bara det att jag redan innan funderar på vad jag ska skriva inom samma ämne. När fan blev jag Magnus slå in vidöppna dörrar Betnér? Ja vafan, visst är det göttigt med en serie där kvinnor får vara subjekt och inte objekt, men lite bättre kan vi väl?

Det jag har emot tjajor-argumentet är helt enkelt att det är för jävla lätt. Ytterst få skulle ju säga emot en sån sak. Men visst porträtteras kvinnor på ett stereotypt även i Orange? Det blir väldigt tydligt när man jämför med fängelseserien Oz, som enbart består av manliga fångar. I Orange har kvinnorna alltid en anledning (okej, här går det att rätta mig, har inte sett tillräckligt för att tala om alla) till att de åker fast, det är alltid förmildrande omständigheter. De är svikna av familjen, samhället osv och det här är resultatet. De kanske till och med blev påverkade av någon annan (förslagsvis en man) och därför kan de inte ses som lika skyldiga. Själva brottet är inte ens speciellt viktigt utan det handlar om vad som ledde fram till det. I Oz är det snarare motsatsen, där får vi aldrig se någon förmildrande omständighet. Vi får aldrig se om huruvida deras hemförhållanden påverkar dem eller om någon påverkade personen till dådet. Vi får bara se hur de dödar, misshandlar och våldtar och sen kastas åter in i fängelset och där förväntas vi känna med karaktärerna. Ibland med avsky och ibland med värme, och det är det som är seriens storhet, dess komplexitet. Orange saknar den dimensionen och jag skulle säga att det beror på hur vi ser på kvinnor, och framförallt kvinnor som begår brott. Vi vill så gärna förstå varför kvinnor mördar, det räcker inte med att bara säga att de gör det. Okej, jag tycker inte heller idén om att födas ond är särskilt fräsch och jag tror absolut att brottslighet ökar i ojämlika samhällen. Men det är inte det det handlar om, utan vår oförmåga att ta in att kvinnor är precis lika onda, vidriga, manipulativa osv som män. Kvinnor får en bakgrund, män är födda djur. Jag vill ha mer råhet och mindre gulligull, jag vill inte tycka om och förstå varenda jävla fånge. Jag vill känna både hat och kärlek och alla känslor däremellan. Jag vill både förstå och inte förstå. Och jag vill framförallt inte bli skriven på näsan.


Det är ganska sällan som jag faktiskt ogillar en tv-serie. Jag kan tycka att de är mer eller mindre bra men jag blir snarare likgiltig inför något som är dåligt  än att jag intensivt hatar det. Men det händer dock och den senaste tidens mönster har visat att serierna som jag avskyr ALLTID visar sig vara svinbra tillslut! Jag vet inte om det säger något om mig och första intryck eller om det har att göra med att de första avsnitten av en ny serie nästan alltid är dåliga. Har det egentligen gjorts några riktigt bra piloter? De första avsnitten tycks alltid överdrivas något så oerhört, och jag förstår ju att det är för att positionera och presentera sina karaktärer men jag tycker ändå att det är att göra programmen en björntjänst. Ta till exempel Big bang theory, första avsnittet är löjligt överdrivet med dessa åh så smarta men socialt inkompetenta nördar som flyttar in i ett nytt hus och blir grannar med den dumma blondinen med hopplösa skådisambitioner. Tyckte det var helt vidrigt i början och kände snarare att det var seixistiskt och att de drev med “nördkulturen” men allt eftersom det begav sig så visade det sig vara helt genialt, de behövde bara ta några steg tillbaka och typ koppla av lite?

Image

Även Gilmore girls lider lite av samma symptom. Hur mycket jag än älskar den serien så finns det inget värre än Stars Hollows alla knäppa karaktärer som andra människor tycks älska?! Själv spolar jag över långa bitar av “town meetings'” och bråk mellan Luke och Taylor osv. Jag tycker ju egentligen att behållningen är samspelet mellan Lorelai och Rory (som visserligen också kan bli lite mycket ibland..) eller Rory och college och Rory och alla hennes män! De borde helt klart satsat på en spin off!

 

/Pernilla


 

TV-klubben har precis avslutat en serie som slukades lika snabbt som en nybakad kladdkaka; 6 ljuvliga nostalgiska 90-talsavsnitt av den lilla pärlan My Mad Fat Diary. När vi hade slutdiskussion kom vi osökt in på ämnet nostalgi, vi som vuxit upp med Blur och Spice Girls och korta magtröjor och flanellskjortor börjar ju faktiskt närma oss 30-årsstrecket och är om inte 100 % DINKYs så i alla fall en stor grupp med stark konsumtionskraft. Likt Grease riktade in sig på 50-talsnostalgin och Dirty Dancing på 60-talsnostalgin så spånar TV-klubben nu att vi kommer se en ökad förekomst av 90-talet i populärkulturen framöver, helt enligt samma 20-årscykel som nämnda musikal/dansfilmer. Nästa år är det 20 år sedan Kurt Cobain dog, så blir det en grunge-musikal denna gång? Eller en dansfilm à la Backstreet Boys och Britney Spears? Låt oss hoppas att musikal & dans kanske får stå tillbaka denna gång..
Visserligen så lever 90-talet i högsta grad kvar med sina ”originalproduktioner” i repriser bland tv- och filmtablåer, men efter att ha sett det välarbetade 90-talsåterskapandet i My Mad Fat Diary så tror vi ändå att det finns en lucka att fylla (och ännu viktigare; pengar att tjäna).

/Linde


Jag håller på att hämta upp sånt jag missat (alltså nu snackar vi missat på riktigt, sisådär 10 år sen) och har precis tittat klart på Flight of the conchords samt sett 1,5 säsong av Oz. I och med detta har jag kommit på mig själv med att dela in dessa män i någon form av hora/madonna-mall. Jag har ju inga kvinnor att göra så med, så vad gör man liksom?

Jag försökte hitta en motsvarighet till män men fann bara lover/provider och krigare/trubadur och det funkar ju egentligen inte alls. Både hora och madonna har en sån laddning i sig, och framför allt hora är ju ett oerhört stigmatiserat ord. Men lover och krigare? Är det verkligen något negativt? Visst säger bara det en hel del att det inte går att hitta några lika hånfulla egenskaper/roller eller ens positiva sätta på pidestalen-ord? Män får helt enkelt vara mer mänskliga åt båda hållen.

I vilket fall, i Oz porträtteras männen ofta som djur och jag hatar dem verkligen stundtals. Varför måste de vara så primitiva? Slåss för precis allting och agerar enbart på impuls. Förutom när de genom ränksmideri mördar folk till höger och vänster förstås. Brett och Jemaine i Flight of the Conchords däremot är så velourmanliga att man blir alldeles matt. Och nej jag blir inte matt för att tjejer egentligen vill ha “dumma” killar och inte såna här töntar. Det här får alltså inte urarta i någon form av Ronnie Sandalig vi som aldrig sa hora-diskussion, för det är alltså INTE synd om dessa killar. Måhända att det går pissdåligt för dem i serien, men likväl är de härliga medelklassmän. Till skilland från Oz-männen, som möjligen har stora muskler och utseendet för sig, men som aldrig är riktiga personer. Aldrig en riktig samhällsmedborgare eller äkta man. Och jag går med på denna indelning, det sker automatiskt. Och ja, det handlar om klass. Och det är nog därför Oz är bättre än Flight of the Conchords. De visar detta på det allra vidrigaste sätt. De är medvetna om denna indelning. Jag misstänker dock att Brett och Jemaine inte är det. Eller åtminstone så bryr de sig inte.

/Johanna


Så sitter man här med magen fylld av knäck och hjärnan behagligt dåsig och försöker tänka tillbaka på året som varit. Det första som slår mig är att det varit alldeles för ont om tid för tv-tittande. Och det andra är att det finns två utropstecken som utmärkt sig i den magra skörd av tv-serier som faktiskt setts, och som av en händelse också varit i tv-klubbens fulla fokus. Jag tänker på de två utmärka andrasäsongerna av Homeland respektive Game of Thrones. Välgjorda, påkostade och genomarbetade, och med Showtime/HBO som välvilliga sponsorer med plånboken vidöppen. Att dessa serier också slagit igenom hos gemene man märktes inte minst under årets julklappsutdelning då båda serierna dök upp som dvd-boxar bakom tomtemönstrat inslagspapper till olika generationer i familjen. Utmärkt tycker jag, att det inte bara är fredagsmys-TV á la Let’s Dance som slår hemma hos diverse Svenssons.

Till mig från mig kom en komplett box av Vänner som tidig julklapp och nu varvar jag SVT-playade avsnitt av På Spåret med härlig 90-talsnostalgi från första säsongen med Ross och gänget. Alldeles utmärkt lättuggat för en uttröttad hjärna. Blickar jag framåt så är det egentligen inte så mycket nya serier jag hoppas på under 2013, utan ser faktiskt mest fram mot två välproducerade tredjesäsonger av Homeland och GoT, den sistnämnda börjar faktiskt redan 31 mars. Annars säger jag som jag sagt tidigare, i år SKA jag börja titta på Battlestar Galactica. Och med det sagt önskar jag God fortsättning, och Gott Nytt TV-År!

/Linde