"Game's the same, just got more fierce"

Author Archives: Linde

Så här års hänger jag ganska frekvent på SVT Play då det är högsäsong för mina penionärsserier (läs: Antikrundan) och min barn-tv (läs: Ponnyakuten). Förra veckan klickade jag av oklar anledning igång första avsnittet av Jills Veranda. Jag vet inte riktigt vad det var som ens fångade mitt intresse, jag har ingen speciell dragning åt vare sig countrymusik, Jill Johnsson eller den amerikanska högerns högsäte. Men så glad jag är att jag tittade! Första avsnittet var som en veritabel mini-Searching for Sugar Man men typ intressantare, och mängder av viktiga frågor kom upp till ytan. Nu har jag även sett andra avsnittet och plågat mig igenom den fruktansvärda konservativa amerikanska högerns möte med först svarta och därefter lesbiska svenska besökare, suttit med telefonen och googlat loss på tusen sidospår och tankar som väckts och samtidigt njutit av en snyggt förpackad tv-underhållning. Tips på det!

/Linde

Advertisements

 

TV-klubben har precis avslutat en serie som slukades lika snabbt som en nybakad kladdkaka; 6 ljuvliga nostalgiska 90-talsavsnitt av den lilla pärlan My Mad Fat Diary. När vi hade slutdiskussion kom vi osökt in på ämnet nostalgi, vi som vuxit upp med Blur och Spice Girls och korta magtröjor och flanellskjortor börjar ju faktiskt närma oss 30-årsstrecket och är om inte 100 % DINKYs så i alla fall en stor grupp med stark konsumtionskraft. Likt Grease riktade in sig på 50-talsnostalgin och Dirty Dancing på 60-talsnostalgin så spånar TV-klubben nu att vi kommer se en ökad förekomst av 90-talet i populärkulturen framöver, helt enligt samma 20-årscykel som nämnda musikal/dansfilmer. Nästa år är det 20 år sedan Kurt Cobain dog, så blir det en grunge-musikal denna gång? Eller en dansfilm à la Backstreet Boys och Britney Spears? Låt oss hoppas att musikal & dans kanske får stå tillbaka denna gång..
Visserligen så lever 90-talet i högsta grad kvar med sina ”originalproduktioner” i repriser bland tv- och filmtablåer, men efter att ha sett det välarbetade 90-talsåterskapandet i My Mad Fat Diary så tror vi ändå att det finns en lucka att fylla (och ännu viktigare; pengar att tjäna).

/Linde


De dyker upp runt jul och nyår, varje år. Man känner igen dem, de är välgjorda, snygga på utsidan, och alla lovar de olika innehåll. Man känner liksom igen sig. De kommer ordentligt paketerade, i olika former och ofta med lite traditionella smaker. Ändå upptäcker man efter några tuggor att alla är baserade på ungefär samma koncept. Men det hör liksom till, det är helt enkelt högsäsong. För praliner. Och för TV-världens motsvarighet; brittiska mini-serier.

Bakgrunden till denna (något långsökta) metafor var att jag sladdade in på SVT Play ikväll och ramlade rätt in i Bletchley Circle, första avsnittet av tre. Serien handlar om ett gäng hemmafruar i efterkrigstidens England, som tröttnat på att ha sina ytterst skarpa intellekt liggandes på hyllan medan händerna stryker gardiner och stickar tröjor. Istället ger de sig på att försöka stoppa en seriemördare, det gäller bara att hitta mönstret och knäcka koden! Och jag, jag gillade det! En perfekt blandning av kostym, välbekanta skådespelaransikten, spänning och en välbehövlig paus från Sherlock och alla andra manliga überintelligenta detektiver/kommissarier som vanligtvis prenumererar på dessa roller. Ser helt enkelt fram mot nästa avsnitt (men så har jag ju alltid gillat praliner).

/Linde


Så sitter man här med magen fylld av knäck och hjärnan behagligt dåsig och försöker tänka tillbaka på året som varit. Det första som slår mig är att det varit alldeles för ont om tid för tv-tittande. Och det andra är att det finns två utropstecken som utmärkt sig i den magra skörd av tv-serier som faktiskt setts, och som av en händelse också varit i tv-klubbens fulla fokus. Jag tänker på de två utmärka andrasäsongerna av Homeland respektive Game of Thrones. Välgjorda, påkostade och genomarbetade, och med Showtime/HBO som välvilliga sponsorer med plånboken vidöppen. Att dessa serier också slagit igenom hos gemene man märktes inte minst under årets julklappsutdelning då båda serierna dök upp som dvd-boxar bakom tomtemönstrat inslagspapper till olika generationer i familjen. Utmärkt tycker jag, att det inte bara är fredagsmys-TV á la Let’s Dance som slår hemma hos diverse Svenssons.

Till mig från mig kom en komplett box av Vänner som tidig julklapp och nu varvar jag SVT-playade avsnitt av På Spåret med härlig 90-talsnostalgi från första säsongen med Ross och gänget. Alldeles utmärkt lättuggat för en uttröttad hjärna. Blickar jag framåt så är det egentligen inte så mycket nya serier jag hoppas på under 2013, utan ser faktiskt mest fram mot två välproducerade tredjesäsonger av Homeland och GoT, den sistnämnda börjar faktiskt redan 31 mars. Annars säger jag som jag sagt tidigare, i år SKA jag börja titta på Battlestar Galactica. Och med det sagt önskar jag God fortsättning, och Gott Nytt TV-År!

/Linde


Hösten har varit hektisk och både bloggandet och tv-tittandet har blivit lidande (om man bortser från det väldigt märkliga i att titta på det random valda avsnitt av diverse serier alla flygbolag har i sitt utbud. Men hey, nu kan jag ju säga att jag sett både Modern Family och New Girl..). Men ja, nu har jag gått och blivit sjuk och ligger hemma på soffan och ömkar mig med lite tv-tittande. Förutom att ha kommit ikapp mig på den briljanta klubbserien Homeland (redan halvvägs in i säsongen, det får inte vara sant!) så har jag också tagit mig an säsong två av Revenge. Fortfarande glossigt som ett nummer av Elle och med fler intriger än vilken dagtidssåpa som helst, men ser man flera avsnitt i rad så är det riktigt spännande, inget trampande på stället precis. Dock frågar jag mig vad CSI hade sagt om Revenge-polisernas insatser när de gång på gång köper Emilys iscensatta brottsplatser. Forensic evidence, någon?

Innan Glee tog sitt höstuppehåll hann jag med att döma ut New Rachel, älska allt som händer i New York och tycka bättre om låtarna på Spotify än i själva avsnitten. Elementary fick sin chans men fångade bara halva mitt intresse, kändes lite som om charmen försvann med de brittiska omgivningarna. Jag har också hunnit förundras över Downton Abbey-hetsen (jag som vanligtvis älskar kostymdramegenren fattar inte riktigt storheten?), fått för mig att jag var sugen på att se lite Frasier (jag hade fel), lite Gilmore Girls (jag hade fel) och lite Vänner (har inte testat ännu). Men först på agendan står Revolution!

 

/Linde


Jag hade som sagt svårt att komma igång med den femte säsongen av True Blood, men till slut lossnade det, och serien är helt klart en sådan som vinner på att ses flera avsnitt i stöten. Och jag gillade det mesta i den här säsongen, vinkeln på religion, äntligen slut på sookiebillsookiebillsookieericsookiebill och en Pam som hela tiden balanserade (okej, hon föll några gånger) på det parodiska med sin släpiga röst och sin avmätta attityd. Till och med Jason var tolerabel större delen av säsongen. Tyvärr snubblades det på upploppet och säsongsavslutningen blev ett enda stort magplask (bonuspoäng för alla sportreferenser, någon?). Jag säger bara följande; Jasons psykos med sina white trash parents? Maurellas fyrlingfödsel? Hur enkelt det var att döda Russel? Bad Bill? Alcide på speed? Nej, synd på en annars bra säsong får jag säga.

/Linde


Efter en sommar mestadels fylld av dans (i tv-form då såklart) och några halvhjärtade försök att komma igång med fjärde femte (!) säsongen av True Blood så är jag redo för allt vad hösten har att erbjuda. I september rasar det in båda nya bekantskaper och gamla favoriter i tablåerna och följande står på min att se-lista:

1. Glee återkommer med en fjärde säsong och jag väntar med intresse på vilka karaktärer som blir kvar, och hur de handskas med den eventuella high school graduation-problematiken.

2. Revolution är TV-klubbens nya serie för hösten och det vi sett hittills bådar gott!

3. Från andra sidan atlanten kommer en copycat av den moderniserade Sherlock. Förmodligen inte lika bra som i BBC:s tappning, men med en kvinnlig Watson och en tvättäkta britt som Sherlock så kommer jag ge Elementary åtminstone en chans, kanske till och med två.

4. September avslutas med dubbla premiärer av andrasäsonger. Revenge, vars såpoperaintriger faktiskt aldrig tröttade ut mig i första säsongen, återkommer och jag bänkar mig återigen för smaskig hämnd.

5. Sist ut, och kanske bäst av allt, andra säsongen av Homeland. Pepp på det!

/Linde