"Game's the same, just got more fierce"

Category Archives: HBO

År 2000, för vissa en förhistorisk tid, en annan skulle precis börja gymnasiet. Good times! Om det inte vore för CSI, en serie som jag ändå först tyckte var bra och spännande (skyller på ungdomen) men som med sina spin-offer urartade till en poseringstävling utan dess like. Men inspirerade blev folket, kommer ni ihåg att Britney Spears skulle utbilda sig till CSI? Gissar att det rann ut lite i sanden.


Men som vi älskar mordgåtor! Från det fiktiva CSI, Criminal minds, Bones, NCIS och lite modernare True detective till dokumentära poddar som geniala Serial och Aftonbladets pågående Fallet.

Tittar just nu på The Jinx, en dokumentär i miniserieformat om Robert Durst som är misstänkt för försvinnandet av sin fru, mordet och styckningen av sin granne och mordet på en av sina bästa vänner. Varför kommer han gång på gång undan? När det i Serial byggs ett fall nästan enbart på indicier kan rikemanssonen Bob Durst stycka en man och bli friad för självförsvar. Världen är sjuk och vi är nästan lika sjuka som inte längre nöjer oss med fiktiva berättelser utan nu vill ha äkta varan, dock skyddade långt långt bort i vår tv-soffa i lilla Sverige.
Reality i all ära men nu längtar jag faktiskt mest till Arkiv X, ni har väl inte missat att det kommer nya avsnitt? Vi får vänta ända till januari 2016 men jag spår att mulder och scully kommer vara hetare än någonsin! Ålder verkar ha den effekten på hollywoodskådisar, eller så är det bara jag som hamnat på andra sidan av 30..

Advertisements

The affair har ett vansinnigt bra öppningsavsnitt, ni vet ett sånt där som man bara sugs in i direkt, i vemodet, förförelsen och kärleken. Man vet att det kommer sluta illa men det går inte att vända bort blicken.

Upplägget är, likt i True Detective, att något allvarligt brott har begåtts. Som tittare ges man väldigt lite information men ingen är anhållen utan båda parter är inne på förhör i all välvilja för utredningen. Serien berättas därför ur två perspektiv, Alisons (Ruth Wilson)  och Noahs (Dominic West). De båda möts på en diner i Montauk, Hamptons. Alison är servitris och en ur lokalbefolkningen och Noah är där med sin fru och 4 barn för att tillbringa sommaren hos svärföräldrarna. Staden är liten och Noah och Alison stöter på varandra, mer eller mindre avsiktligt, och inleder en affär som egentligen inte kan beskrivas som något annat än destruktiv.the affair

Något jag fastnar och tänker mycket på är varför perspektiven skiljer sig så åt. Det är inte bara händelser som berättas helt annorlunda utan hela känslan och stämningen förändras och ibland även vad de har på sig, framförallt blir det här tydligt ju längre in i säsongen man kommer. I Noahs ögon är Alison hela tiden den där självsäkra initiativtagande parten medan Alison berättar historien med sorgen och osäkerheten i botten. Är det från båda parter en efterhandskonstruktion för att spela korten i egen hand eller är det bara minnen som skiljer dem åt?

Jag tycker absolut att det här är en av de bättre serierna från 2014! Med ett urstarkt öppningsavsnitt har den lite svårt att hävda sig i mitten och trampar väl lite vatten men det tar sig sen igen. Är man ute efter en serie med högt tempo kanske man ska se sig om åt ett annat håll men för den som är intresserad av en välspelad dramathriller  finns hela säsongen på HBO nordic! Hade dock önskat att Joshua Jackson, som spelar Alisons man, hade kunnat få lite större plats men bra skådespelarinsatser och kul att se McNulty igen!


hannah

Och så var det säsongsfinal i Girls. Säsong 3 har varit ganska händelselös och jag minns egentligen inte alls mycket förutom det som hänt Hannah, men för den sakens skull betyder det inte att det varit dåligt. Bara lite utspritt på nåt vis? Det som stått i centrum i hela säsongen har varit Hannahs och Adams relation, vilken till en början tycks ha gjort dem båda gott, med tanke på hur de båda mådde i slutet av säsong 2. Vilket inte helt bearbetats? Hannahs tvångssyndrom känns ju helt okej att släppa, men Adams våldtäkt? Varför fick han plötsligt vara gulliga pojkvännen? Det var bara en sekvens i första avsnittet där Adams gamla tjej kommer förbi yoghurtkaféet och blir utskälld av henne och hennes kompis, men då får ju också Hannah hårda ord. Och inte var det hon som våldtog någon? Tycker att händelsen relativiserats på ett sätt, samtidigt som att Adams osympatiska jag faktiskt återigen fått skina igenom i slutet av tredje säsongen. I hans relation med Hannah är det däremot inte sexuell förnedring som står i fokus utan hur Hannah hela tiden får göra rollövertagandet där hon sätter sig in i hur Adam tänker och känner medan han enbart tycks fokusera på sig själv. I sociologen Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek benämner hon det jag anser att Hannah gör genom uttrycket “känslomässigt arbete” vilket jag tycker är en utmärkt beskrivning på hur de senaste avsnitten sett ut. Adam känner sig t ex kvävd i deras relation pga sitt nya jobb på Broadway och flyttar därför ut, och tycker att Hannah ska förstå hur han känner. Han har ju ett skaaaapande yrke, hon kan ju inte kräva massa saker av honom då. Då kan han inte prestera. Så Hannah förväntas ge bekräftelse, vara förstående och ta hand om deras relation medan Adam inte engagerar sig överhuvudtaget, eftersom Hannah egentligen bara stör hans teaterjobb.

Detta blev så otroligt tydligt när Hannah försökte hotta upp deras relation och sexliv med rollspel och det visar sig att det enbart är Adams drömscenario, och när han blir arg (ja, varför blir han det? Hon vill ju bara behaga honom?) vet hon inte vad hon ska göra, det är ju hans sexdröm, inte hennes. Allt hon ville var ju att han skulle behagas och förstå att hon är där för honom, att hon vill något med relationen. Ger han henne då någon som helst bekräftelse? Nej. Sen när Hannah får veta att hon antagits till en prestigefylld forskarutbildning tvekar hon, mycket pga Adam får vi anta, och testar honom hur han reagerar på en sådan nyhet. Visst, hon hade inte behövt göra det precis innan hans Broadwaypremiär, men samtidigt kändes det som om hon ville få just en sån reaktion från honom. Just på grund av den frånvaro av känslomässigt relationsarbete som han har utfört det senaste. Hon ber ju till och med om ursäkt när hon går in i hans loge, bara för att hon känner att hon stör honom, klart hon vill testa för att se om hennes närvaro överhuvudtaget är önskad. Men givetvis reagerar han inte alls bra på det här och han blir istället rasande över att hon förstört hans rollprestation. Återigen är det hon som tänker på relationen och han fokuserar på sig själv och hans behov. De skiljs åt som ovänner med Adams ord “att det aldrig kan vara lätt med dig” och Hannah går hem till sig. Väl hemma tar hon upp sitt antagningsbesked, trycker det mot bröstet och ler. Kanske hon ville bli fri från relationen trots allt?

/Johanna


Igår hade Homeland premiär av säsong 3, jag tänker inte säga äntligen för ärligt talas kändes det ganska mycket som det var i går man såg sista avsnittet av säsong 2? Antar att livet hunnit före för en gång skull. Hur som helst mycket föredömligt av SVT att köpa in och sända det endast en dag efter premiären i USA! Man minns ju tiden då det kunde ta flera månader innan ett program eller film kom till Europa, eller just det, så är det fortfarande..

Image

Då Homeland från början varit en solklar tv-klubbsfavorit så kommer ju även denna säsong att avverkas på klubbmöten i det verkliga livet och därför är jag väl inte helt fri att yttra mina åsikter än. Men bara lite. Så here goes: Första tanken är att jag känner mig lite besviken, eller rättare sagt snuvad på konfekten. Varför? Homeland är ju de stora gesternas serie och jag tycker helt enkelt inte att det hände tillräckligt mycket juicy stuff i första avsnittet. Det har gått två månader sen sist och Brody är fortfarande på rymmen och Carrie har slutat ta sitt litium, så klart.  Det som fångade mig mest var nog vad som hände i slutet, att Saul hängde ut Carrie inför utskottet, wtf? Hoppas han har en högre plan för det där kändes inte riktigt trovärdigt. Han ska ju stå på hennes sida, alltid. Inte OK.

/Pernilla


I min längtan efter Girls säsong 3 gick jag in på Lena Dunhams instagram. Det första jag tänker: Jag älskar dig Lena. Du är så jävla cool. Det andra jag tänker: Du är så jävla cool och snygg, man behöver inte vara svalt smal eller härligt yppig för att vara så cool och snygg som du.

Dessa tankar fick mig till att början att må bra, kändes trösterikt. Sen kom bakslaget. Om man nu inte är sådär witty och talangfull som Lena Dunham, hur går det då om man inte är konventionellt snygg och smal?  Jag kan inte vara så bjussig med mig själv och min kropp som Lena är i Girls, för utfallet blir liksom inte lika härligt fräckt när det gäller en tråkig småbarnsmorsa. Tråkiga och talanglösa tjockisar göra sig icke besvär, liksom.

Min tredje tanke är att jag hatar mig själv som tänker såhär. Och att jag egentligen inte tänker såhär. Fast jag gör det ändå. Och att jag gärna skulle vara Lena Dunham, så jag slapp vilja vara svalt smal eller härligt yppig.


Såg ESC för första gången på många år i helgen. Det är ju helt okej underhållning, speciellt när nån form av rumänsk queerdracula med tamponger i taket sjunger opera. Vill ju ha mer sånt! Men tydligen är allt tjat och schlager, glitter och glamour inte så himla sant? Det mesta är faktiskt rätt slätstruket. En bra grej var förstås Petra Mede. Tycker hon är väldigt mäktig och gör sig extremt bra i såna här sammanhang, speciellt då hon är bra på språk och till och med kan sjunga. Men alltså, inte ens hon kan rädda ett sådant mellannummer. Vafan liksom?! Varför handlade allt om lama spanningar om hur svenskar är? Är det någon annan än svenskar som bryr sig om den sortens koketteri? Inte brukar andra länders mellannummer så självgott hänge sig åt navelkåderi? Brukar det inte istället vara någon slags dans eller urtypisk musik eller liknande? Okej, vi kanske älskar tokroliga Fredrik Lindströmska “såna är svenskar”-iakttagelser, men det betyder inte att vi måste trycka upp det i ansiktet på folk. Ute i Europa  skiter de troligtvis totalt i fall svenskar är bra på att stå i kö eller inte. Jaja, nog om det. Gjort är gjort.

Är en smula efter i Game of Thrones och såg precis när skittråkige Jon Snow får ligga för första gången. Precis innan det hela händer säger Ygritte nåt i stil med: “Du fattar ju ingenting, du ska inte ha kläder på dig” när hon står där helt naken och han är typ iklädd en hel björn. Och man ba: va?! Försöker manusförfattarna vara roliga nu eller? Ygritte, pratar vi om samma serie nu? Själva premissen är ju att kvinnorna är ständigt nakna och männen fullt påklädda. Men missförstå mig inte, gillar henne skarpt. Om inte annat för att hon hotar Jon Snow med att klippa av hans snopp om han är illojal mot henne. You go guurl!

Image
“Don’t ever betray me. Because I’ll cut your pretty cock right off and wear it round me neck”

/Johanna


Jag håller på att hämta upp sånt jag missat (alltså nu snackar vi missat på riktigt, sisådär 10 år sen) och har precis tittat klart på Flight of the conchords samt sett 1,5 säsong av Oz. I och med detta har jag kommit på mig själv med att dela in dessa män i någon form av hora/madonna-mall. Jag har ju inga kvinnor att göra så med, så vad gör man liksom?

Jag försökte hitta en motsvarighet till män men fann bara lover/provider och krigare/trubadur och det funkar ju egentligen inte alls. Både hora och madonna har en sån laddning i sig, och framför allt hora är ju ett oerhört stigmatiserat ord. Men lover och krigare? Är det verkligen något negativt? Visst säger bara det en hel del att det inte går att hitta några lika hånfulla egenskaper/roller eller ens positiva sätta på pidestalen-ord? Män får helt enkelt vara mer mänskliga åt båda hållen.

I vilket fall, i Oz porträtteras männen ofta som djur och jag hatar dem verkligen stundtals. Varför måste de vara så primitiva? Slåss för precis allting och agerar enbart på impuls. Förutom när de genom ränksmideri mördar folk till höger och vänster förstås. Brett och Jemaine i Flight of the Conchords däremot är så velourmanliga att man blir alldeles matt. Och nej jag blir inte matt för att tjejer egentligen vill ha “dumma” killar och inte såna här töntar. Det här får alltså inte urarta i någon form av Ronnie Sandalig vi som aldrig sa hora-diskussion, för det är alltså INTE synd om dessa killar. Måhända att det går pissdåligt för dem i serien, men likväl är de härliga medelklassmän. Till skilland från Oz-männen, som möjligen har stora muskler och utseendet för sig, men som aldrig är riktiga personer. Aldrig en riktig samhällsmedborgare eller äkta man. Och jag går med på denna indelning, det sker automatiskt. Och ja, det handlar om klass. Och det är nog därför Oz är bättre än Flight of the Conchords. De visar detta på det allra vidrigaste sätt. De är medvetna om denna indelning. Jag misstänker dock att Brett och Jemaine inte är det. Eller åtminstone så bryr de sig inte.

/Johanna