"Game's the same, just got more fierce"

Category Archives: Drama

The affair har ett vansinnigt bra öppningsavsnitt, ni vet ett sånt där som man bara sugs in i direkt, i vemodet, förförelsen och kärleken. Man vet att det kommer sluta illa men det går inte att vända bort blicken.

Upplägget är, likt i True Detective, att något allvarligt brott har begåtts. Som tittare ges man väldigt lite information men ingen är anhållen utan båda parter är inne på förhör i all välvilja för utredningen. Serien berättas därför ur två perspektiv, Alisons (Ruth Wilson)  och Noahs (Dominic West). De båda möts på en diner i Montauk, Hamptons. Alison är servitris och en ur lokalbefolkningen och Noah är där med sin fru och 4 barn för att tillbringa sommaren hos svärföräldrarna. Staden är liten och Noah och Alison stöter på varandra, mer eller mindre avsiktligt, och inleder en affär som egentligen inte kan beskrivas som något annat än destruktiv.the affair

Något jag fastnar och tänker mycket på är varför perspektiven skiljer sig så åt. Det är inte bara händelser som berättas helt annorlunda utan hela känslan och stämningen förändras och ibland även vad de har på sig, framförallt blir det här tydligt ju längre in i säsongen man kommer. I Noahs ögon är Alison hela tiden den där självsäkra initiativtagande parten medan Alison berättar historien med sorgen och osäkerheten i botten. Är det från båda parter en efterhandskonstruktion för att spela korten i egen hand eller är det bara minnen som skiljer dem åt?

Jag tycker absolut att det här är en av de bättre serierna från 2014! Med ett urstarkt öppningsavsnitt har den lite svårt att hävda sig i mitten och trampar väl lite vatten men det tar sig sen igen. Är man ute efter en serie med högt tempo kanske man ska se sig om åt ett annat håll men för den som är intresserad av en välspelad dramathriller  finns hela säsongen på HBO nordic! Hade dock önskat att Joshua Jackson, som spelar Alisons man, hade kunnat få lite större plats men bra skådespelarinsatser och kul att se McNulty igen!

Advertisements

Nu var det längesen jag skrev om Homeland. Förra hösten var det istället ett never ending tjat om Carrie hit och Carrie dit och jag tänkte troligtvis på henne minst en gång per dag. Men frågan är om Homeland förtjänar min kärlek längre, efter den något stappliga inledningen av säsong 3.

Så kom äntligen vändningen i avsnitt fyra, Game on, där vi fick se hur Carrie inte alls blivit övergiven av Saul, utan bara en del i spelet. Eller? I denna veckas avsnitt, The yoga play, förklarar Saul för Quinn hur han och Carrie bara  lurar iranierna, och att det bara har varit ett spel- allt från avslöjande om Carrie och Brodys affär till tvångsinläggningen på psyk. Men alltså, för att citera Doktor Kosmos: “Är ni på låtsas eller är ni på riktigt?” Det är här styrkan ligger enligt mig. För visst är de både på låtsas och riktigt?  De må ha en plan, men likväl är Carrie psykiskt sjuk och mår inte bra (hon kan omöjligt ha fejkat allt när hon var inlagd) och Saul är i allra högsta grad makthungrande och redo att offra Carrie för att tillskansa sig makt och visa att han har rätt. Det blev tydligt när Quinn oroat berättade för Saul att Carrie blivit kidnappat och skräckslaget konstaterar att  hon nu är helt ensam. Saul var däremot nöjd över att operationen fortgår och konstaterade hjärtlöst att hon alltid varit ensam. Just i den sekunden ville jag bara skrika rakt ut: “Jag visste det!!! Du är ett svin!” De kan minsann inte lura mig, Saul spelar sitt eget spel och redan när han tidigare i säsongen skällde ut analytikern Fara för att hon hade slöja förstod jag att den Saul vi tidigare kände delvis är borta. Kvar är en bitter och makthungrande islamofob som säljer ut sina forna vänner. Jävla Saul!
Image
Manliga män skjuter änder


Image

Ibland tänker jag på hur förbannat svårt det är att skriva något som inte sparkar in öppna dörrar. Jag menar, redan innan jag hade sett första avsnittet av Orange is the new black funderade jag ut vad jag skulle skriva. jag hade nämligen läst en del om serien innan och tydligen verkade det vara uppdelat i ett jättestort läger av: DET ÄR SÅ JÄLLA GÖTT ATT TJAJOR FÅR TA PLATS! och den lite mindre falangen av: Är det inte lite platta (rasistiska) stereotyper? Okej, vi säger att  båda stämmer till viss del. Men nog borde det finnas mer att säga om serien? Några fler infallsvinklar? Och bara det att jag redan innan funderar på vad jag ska skriva inom samma ämne. När fan blev jag Magnus slå in vidöppna dörrar Betnér? Ja vafan, visst är det göttigt med en serie där kvinnor får vara subjekt och inte objekt, men lite bättre kan vi väl?

Det jag har emot tjajor-argumentet är helt enkelt att det är för jävla lätt. Ytterst få skulle ju säga emot en sån sak. Men visst porträtteras kvinnor på ett stereotypt även i Orange? Det blir väldigt tydligt när man jämför med fängelseserien Oz, som enbart består av manliga fångar. I Orange har kvinnorna alltid en anledning (okej, här går det att rätta mig, har inte sett tillräckligt för att tala om alla) till att de åker fast, det är alltid förmildrande omständigheter. De är svikna av familjen, samhället osv och det här är resultatet. De kanske till och med blev påverkade av någon annan (förslagsvis en man) och därför kan de inte ses som lika skyldiga. Själva brottet är inte ens speciellt viktigt utan det handlar om vad som ledde fram till det. I Oz är det snarare motsatsen, där får vi aldrig se någon förmildrande omständighet. Vi får aldrig se om huruvida deras hemförhållanden påverkar dem eller om någon påverkade personen till dådet. Vi får bara se hur de dödar, misshandlar och våldtar och sen kastas åter in i fängelset och där förväntas vi känna med karaktärerna. Ibland med avsky och ibland med värme, och det är det som är seriens storhet, dess komplexitet. Orange saknar den dimensionen och jag skulle säga att det beror på hur vi ser på kvinnor, och framförallt kvinnor som begår brott. Vi vill så gärna förstå varför kvinnor mördar, det räcker inte med att bara säga att de gör det. Okej, jag tycker inte heller idén om att födas ond är särskilt fräsch och jag tror absolut att brottslighet ökar i ojämlika samhällen. Men det är inte det det handlar om, utan vår oförmåga att ta in att kvinnor är precis lika onda, vidriga, manipulativa osv som män. Kvinnor får en bakgrund, män är födda djur. Jag vill ha mer råhet och mindre gulligull, jag vill inte tycka om och förstå varenda jävla fånge. Jag vill känna både hat och kärlek och alla känslor däremellan. Jag vill både förstå och inte förstå. Och jag vill framförallt inte bli skriven på näsan.


 

TV-klubben har precis avslutat en serie som slukades lika snabbt som en nybakad kladdkaka; 6 ljuvliga nostalgiska 90-talsavsnitt av den lilla pärlan My Mad Fat Diary. När vi hade slutdiskussion kom vi osökt in på ämnet nostalgi, vi som vuxit upp med Blur och Spice Girls och korta magtröjor och flanellskjortor börjar ju faktiskt närma oss 30-årsstrecket och är om inte 100 % DINKYs så i alla fall en stor grupp med stark konsumtionskraft. Likt Grease riktade in sig på 50-talsnostalgin och Dirty Dancing på 60-talsnostalgin så spånar TV-klubben nu att vi kommer se en ökad förekomst av 90-talet i populärkulturen framöver, helt enligt samma 20-årscykel som nämnda musikal/dansfilmer. Nästa år är det 20 år sedan Kurt Cobain dog, så blir det en grunge-musikal denna gång? Eller en dansfilm à la Backstreet Boys och Britney Spears? Låt oss hoppas att musikal & dans kanske får stå tillbaka denna gång..
Visserligen så lever 90-talet i högsta grad kvar med sina ”originalproduktioner” i repriser bland tv- och filmtablåer, men efter att ha sett det välarbetade 90-talsåterskapandet i My Mad Fat Diary så tror vi ändå att det finns en lucka att fylla (och ännu viktigare; pengar att tjäna).

/Linde


Jag håller på att hämta upp sånt jag missat (alltså nu snackar vi missat på riktigt, sisådär 10 år sen) och har precis tittat klart på Flight of the conchords samt sett 1,5 säsong av Oz. I och med detta har jag kommit på mig själv med att dela in dessa män i någon form av hora/madonna-mall. Jag har ju inga kvinnor att göra så med, så vad gör man liksom?

Jag försökte hitta en motsvarighet till män men fann bara lover/provider och krigare/trubadur och det funkar ju egentligen inte alls. Både hora och madonna har en sån laddning i sig, och framför allt hora är ju ett oerhört stigmatiserat ord. Men lover och krigare? Är det verkligen något negativt? Visst säger bara det en hel del att det inte går att hitta några lika hånfulla egenskaper/roller eller ens positiva sätta på pidestalen-ord? Män får helt enkelt vara mer mänskliga åt båda hållen.

I vilket fall, i Oz porträtteras männen ofta som djur och jag hatar dem verkligen stundtals. Varför måste de vara så primitiva? Slåss för precis allting och agerar enbart på impuls. Förutom när de genom ränksmideri mördar folk till höger och vänster förstås. Brett och Jemaine i Flight of the Conchords däremot är så velourmanliga att man blir alldeles matt. Och nej jag blir inte matt för att tjejer egentligen vill ha “dumma” killar och inte såna här töntar. Det här får alltså inte urarta i någon form av Ronnie Sandalig vi som aldrig sa hora-diskussion, för det är alltså INTE synd om dessa killar. Måhända att det går pissdåligt för dem i serien, men likväl är de härliga medelklassmän. Till skilland från Oz-männen, som möjligen har stora muskler och utseendet för sig, men som aldrig är riktiga personer. Aldrig en riktig samhällsmedborgare eller äkta man. Och jag går med på denna indelning, det sker automatiskt. Och ja, det handlar om klass. Och det är nog därför Oz är bättre än Flight of the Conchords. De visar detta på det allra vidrigaste sätt. De är medvetna om denna indelning. Jag misstänker dock att Brett och Jemaine inte är det. Eller åtminstone så bryr de sig inte.

/Johanna


De dyker upp runt jul och nyår, varje år. Man känner igen dem, de är välgjorda, snygga på utsidan, och alla lovar de olika innehåll. Man känner liksom igen sig. De kommer ordentligt paketerade, i olika former och ofta med lite traditionella smaker. Ändå upptäcker man efter några tuggor att alla är baserade på ungefär samma koncept. Men det hör liksom till, det är helt enkelt högsäsong. För praliner. Och för TV-världens motsvarighet; brittiska mini-serier.

Bakgrunden till denna (något långsökta) metafor var att jag sladdade in på SVT Play ikväll och ramlade rätt in i Bletchley Circle, första avsnittet av tre. Serien handlar om ett gäng hemmafruar i efterkrigstidens England, som tröttnat på att ha sina ytterst skarpa intellekt liggandes på hyllan medan händerna stryker gardiner och stickar tröjor. Istället ger de sig på att försöka stoppa en seriemördare, det gäller bara att hitta mönstret och knäcka koden! Och jag, jag gillade det! En perfekt blandning av kostym, välbekanta skådespelaransikten, spänning och en välbehövlig paus från Sherlock och alla andra manliga überintelligenta detektiver/kommissarier som vanligtvis prenumererar på dessa roller. Ser helt enkelt fram mot nästa avsnitt (men så har jag ju alltid gillat praliner).

/Linde