De dyker upp runt jul och nyår, varje år. Man känner igen dem, de är välgjorda, snygga på utsidan, och alla lovar de olika innehåll. Man känner liksom igen sig. De kommer ordentligt paketerade, i olika former och ofta med lite traditionella smaker. Ändå upptäcker man efter några tuggor att alla är baserade på ungefär samma koncept. Men det hör liksom till, det är helt enkelt högsäsong. För praliner. Och för TV-världens motsvarighet; brittiska mini-serier.

Bakgrunden till denna (något långsökta) metafor var att jag sladdade in på SVT Play ikväll och ramlade rätt in i Bletchley Circle, första avsnittet av tre. Serien handlar om ett gäng hemmafruar i efterkrigstidens England, som tröttnat på att ha sina ytterst skarpa intellekt liggandes på hyllan medan händerna stryker gardiner och stickar tröjor. Istället ger de sig på att försöka stoppa en seriemördare, det gäller bara att hitta mönstret och knäcka koden! Och jag, jag gillade det! En perfekt blandning av kostym, välbekanta skådespelaransikten, spänning och en välbehövlig paus från Sherlock och alla andra manliga überintelligenta detektiver/kommissarier som vanligtvis prenumererar på dessa roller. Ser helt enkelt fram mot nästa avsnitt (men så har jag ju alltid gillat praliner).

/Linde