"Game's the same, just got more fierce"

Category Archives: Buffy the Vampire Slayer

Jag såg tyvärr aldrig den första säsongen som tydligen drog ganska stora publiksiffror, men nu i och med mitt något mer begränsade tv-utbud har jag lite mer koll på vad som sänds på SVT och på söndagar kl 20 är det mitt nya favoritprogram: Allt för Sverige. För er som missat denna geniala serie så kan jag berätta att det i grund och botten är en reality show där 10 amerikaner med svenska rötter kommer till Sverige för att få uppleva sitt svenska arv och förhoppningsvis få en chans att vara last man standing och träffa sin släkt. Och jag vill bara börja med att säga att jag gillar det så himla mycket! Alla deltagarna är så gulliga och tacksamma och känslofyllda och man önskar egentligen att det inte fanns något tävlingsmoment överhuvudtaget. Jag vill ju att alla ska få stanna och träffa sin släkt. Dessutom känns själva tävlingarna lite väl löjliga och i vissa fall slumpmässiga men visst, kanske det behövs för att behålla lite dramaturgi?

Eftersom många av deltagarna kommer från de lite lantligare nybyggardelarna av USA så tror jag inte att kulturkrocken blir så stor som man kunde tänkas tro men i avsnitt två blev de ivägskickade av programledaren(Anders Lundin), för att gå och träffa sin grannar. Med sig fick de en påse kanelbullar och lite svenska fraser att öva in och att jag inte dog litegrann..  Detta utspelar alltså sig i trakterna av Skellefteå och grannarna var typ 75-80 år gamla och pratade i princip ingen engelska, åh herregud denna jobbiga tystnad som uppstod! På ett sätt så känner jag igen mig så himla mycket i det där, i jämförelse med de amerikaner som jag träffat och känner så är jag så otroligt dålig på det här med att kallprata. I och med att jag träffar nya människor hela tiden i mitt arbete så har jag väl förbättrats en aning fast då är det i min yrkesroll vilket gör det hela så mycket enklare. Privat kan det vara jättesvårt, särskilt om man känner att man inte får något gensvar. Så jag kände verkligen med dem, tror egentligen inte att de fattade riktigt vad som hände. Visst, vi gillar vårt fika, men hur ofta kommer 10 amerikaner och ett filmteam på besök utan förvarning? Just sayin’..

PS. Är inte Meghan väldigt lik Buffy? Eller Sarah Michelle Gellar om man nu ska vara sån..

/Pernilla


En av mina absolut bästa serier är Buffy the vampire slayer.  En del vet att Joss Whedon skrev den som ett slags feministiskt verk, där kvinnor inte bara tar plats utan är utåtagerande och vägrar vara objekt.  Och givetvis är det fett som tusan. Men det räcker inte, Buffy har definitivt fler strängar på sin lyra.  Det allra allra bästa är nog ändå manuset och alla små finurligheter som dyker upp i tid och otid.  Det är här jag känner att jag måste Buffymissionera, då en del avfärdar det som en vanlig high schoolserie med övernaturliga inslag. Inget kunde vara mer fel!  Smarta populär- och finkulturella referenser förekommer i varenda avsnitt och inte minst Buffy själv är sylvass till och med i vampyrerfighter.

Läser för tillfället en alldeles fantastisk avhandling om Buffy där författaren skriver om just vikten av humor och hur det är kopplat till intelligens. Hon menar att de allra svåraste elakingarna som Buffy med vänner måste bekämpa är de som även kan tvåla till dem rent verbalt. Och det är så hela serien jobbar; kombinerar humor med intelligens. Eller vad sägs om när Faith är sen till ett möte i bibliotekt och Buffy säger: “The girl makes Godot look punctual”? Så bra.

/Johanna


Visst anar man en viss likhet mellan Faith och Amanda? Båda två är ju inte så lite bad ass, de har brokiga bakgrunder, tvekar aldrig inför en fight och är riktiga manslukerskor som aldrig vill visa sig svaga inför någon annan.

ImageImage

Även Emily och Buffy har sina likheter, inte sant?

ImageImage

Båda två ser ut som vanliga söta blonda tjejer vilket lurar de flesta. De är seriernas bossar: sjukt fokuserade,  iskalla när det gäller och förekommer alltid the bad guys.

OBS: Spoiler nedan!

Det börjar för övrigt hetta till lite i Revenge, är sjukt glad att de äntligen har blivit av med Tyler, väntar bara på att ovan nämnda Amanda försvinner snart också. Men visst börjar man ana en liten spricka i ders åh så lyckliga förhållande? Amanda är svartsjuk på Emily och dricker på jobbet och kysser en tjej i baren och beter sig allmänt irriterande. Tyvärr är ju Jack alldeles för snäll och skyller på sin egen brist på spontanitet i stället för att bara dumpa henne.

Även liten spännande twist inför avsnitt 13 där David Clarke, i en intervju, bekänner att Charlotte Grayson är hans dotter. Tur det inte var Daniel, men det kanske hade blivit lite väl Skilda världar..

/Pernilla


Lily: Willow- Buffy, behöver jag säga mer? I HIMYM har Alyson Hannigan, som hon ju heter på riktigt, fått behålla en del av den charmen som gjorde henne så bra och viktig i Buffy. Möjligtvis är hon lite mer high maintenance och tjejig och gnällig men what’s not to like, egentligen. Eller jo, ogillar starkt när hon färgar håret mörkt och har det spikrakt. Mycket dåligt grej.

Marshall: Denna fantastiska man! Han har ju egentligen varit med i allt roligt som någonsin gjorts. Tänk Freaks and geeks, Forgetting Sarah Marshall, Knocked up. Behöver jag återigen säga mer? Nej. Min drömman (förutom Alex då! OBS).

Barney: Neil Patrick Harris är nästan den största behållningen med hela serien. Jag vet inte riktigt varför eller vad det är han gör som är så roligt, kanske är det bara att han är bög! Bra grej liksom.

Och sen var det ju Robin och Ted som egentligen inte tillför så värst mycket till serien men allt kan ju inte vara fantastiskt hela tiden heller. Men eftersom hela serien egentligen handlar om vem som är Teds barns mamma så kanske det vore tråkigt utan honom. Och när det gäller Robin så behöver väl alla serier en snygg kanadensare! Visst?

Så.

/Pernilla


Idag fick jag plötslig Buffylusta. Det där kan komma över en sådär helt plötsligt, och allra helt ska jag vara ensam och med någon snaskigt att äta framför mig. Nu är ju sällan verkligheten så. Istället fick ettåringen vara med mig medan jag drack te och åt nyttiga mackor, och det är ju inte helt Buffyulitimat kan jag meddela. Inte heller säsong 2 som jag valde att se är den bästa, men de andra säsongerna behöver vila upp sig lite nu. Det fick bli avsnitt 17, Passion, där Angel stalkar Buffy för att i slutet döda Jenny Calender.  Egentligen hade jag ingen aning om vad för avsnitt det var och hade, något naivt, hoppats på att det skulle inkludera Spike och hans tv-tittande (även om serien Passions inte dyker upp än på länge?). Jag är dock väldigt nöjd med denna chansning och inser nu att även säsong två håller förhållandevis hög standard. Allt det där jag älskar finns ju där: humorn, rappheten, dramatiken och tempot. Även Jonathan skymtar förbi och jag bara älskar det!

Xander: Excuse me, but have you ever heard of knocking?
Jonathan: We’re supposed to get some books. On Stalin.
Xander: Does this look like a Barnes & Noble?
Giles: This is a school library, Xander.
Xander: Since when?!?

Eller den här gobiten när Cordelia inser att hon låtit Angel åka i hennes bil:

Cordelia: Oh God! I invited him in my car once. That means he can come into
my car…whenever he wants!
Xander: Yep, you’re doomed to havin’ to give him and his vamp pals a lift
whenever they feel like it, and those guys never chip in for gas.

Men givetvis är det tragedin i att Giles äntligen  hittat någon, som sedan rycks ifrån honom, som väcker mest känslor. Och att han faktikst aldrig lyckas hitta någon liknande i de senare säsongerna.  Deras kärlek har ju precis börjat och det är ju så himla fint och nej det fåååår inte ta slut tänker jag precis i det ögonblicket Angel knäcker hennes nacke.  Samma känsla som i säsong 6 när Willow och Tara äntligen rett ut sina problem och Tara ramlar ihop och dör.

Jag gillar också scenen där Angel iaktar Buffy och Willow när de får samtal från Giles om Miss Calenders död och de bryter ihop fullständigt.  Angel verkar nöjd, men på något vis inte över deras sorg utan mest för att han har full kontroll på Buffy, som han trots förvandling verkar älska på det mest sjuka och skruvade sätt. Även Buffys relation till Giles får stå i centrum i detta avsnitt, och jag gillar särskilt hur hon bryter ihop efter att hon har räddat honom och trots hans ilska säger att han inte får dö för han får inte lämna henne. Det känns som att det är här någonstans här de går från att bara vara lärare och elev till någon slags far-dotterrelation.  Ett bra jäkla avsnitt helt enkelt!

/Johanna