"Game's the same, just got more fierce"

Monthly Archives: March 2014

hannah

Och så var det säsongsfinal i Girls. Säsong 3 har varit ganska händelselös och jag minns egentligen inte alls mycket förutom det som hänt Hannah, men för den sakens skull betyder det inte att det varit dåligt. Bara lite utspritt på nåt vis? Det som stått i centrum i hela säsongen har varit Hannahs och Adams relation, vilken till en början tycks ha gjort dem båda gott, med tanke på hur de båda mådde i slutet av säsong 2. Vilket inte helt bearbetats? Hannahs tvångssyndrom känns ju helt okej att släppa, men Adams våldtäkt? Varför fick han plötsligt vara gulliga pojkvännen? Det var bara en sekvens i första avsnittet där Adams gamla tjej kommer förbi yoghurtkaféet och blir utskälld av henne och hennes kompis, men då får ju också Hannah hårda ord. Och inte var det hon som våldtog någon? Tycker att händelsen relativiserats på ett sätt, samtidigt som att Adams osympatiska jag faktiskt återigen fått skina igenom i slutet av tredje säsongen. I hans relation med Hannah är det däremot inte sexuell förnedring som står i fokus utan hur Hannah hela tiden får göra rollövertagandet där hon sätter sig in i hur Adam tänker och känner medan han enbart tycks fokusera på sig själv. I sociologen Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek benämner hon det jag anser att Hannah gör genom uttrycket “känslomässigt arbete” vilket jag tycker är en utmärkt beskrivning på hur de senaste avsnitten sett ut. Adam känner sig t ex kvävd i deras relation pga sitt nya jobb på Broadway och flyttar därför ut, och tycker att Hannah ska förstå hur han känner. Han har ju ett skaaaapande yrke, hon kan ju inte kräva massa saker av honom då. Då kan han inte prestera. Så Hannah förväntas ge bekräftelse, vara förstående och ta hand om deras relation medan Adam inte engagerar sig överhuvudtaget, eftersom Hannah egentligen bara stör hans teaterjobb.

Detta blev så otroligt tydligt när Hannah försökte hotta upp deras relation och sexliv med rollspel och det visar sig att det enbart är Adams drömscenario, och när han blir arg (ja, varför blir han det? Hon vill ju bara behaga honom?) vet hon inte vad hon ska göra, det är ju hans sexdröm, inte hennes. Allt hon ville var ju att han skulle behagas och förstå att hon är där för honom, att hon vill något med relationen. Ger han henne då någon som helst bekräftelse? Nej. Sen när Hannah får veta att hon antagits till en prestigefylld forskarutbildning tvekar hon, mycket pga Adam får vi anta, och testar honom hur han reagerar på en sådan nyhet. Visst, hon hade inte behövt göra det precis innan hans Broadwaypremiär, men samtidigt kändes det som om hon ville få just en sån reaktion från honom. Just på grund av den frånvaro av känslomässigt relationsarbete som han har utfört det senaste. Hon ber ju till och med om ursäkt när hon går in i hans loge, bara för att hon känner att hon stör honom, klart hon vill testa för att se om hennes närvaro överhuvudtaget är önskad. Men givetvis reagerar han inte alls bra på det här och han blir istället rasande över att hon förstört hans rollprestation. Återigen är det hon som tänker på relationen och han fokuserar på sig själv och hans behov. De skiljs åt som ovänner med Adams ord “att det aldrig kan vara lätt med dig” och Hannah går hem till sig. Väl hemma tar hon upp sitt antagningsbesked, trycker det mot bröstet och ler. Kanske hon ville bli fri från relationen trots allt?

/Johanna


varysmargaret-beaufort-starz

Förra veckan gick det att läsa den här artikeln om de frånvarande kvinnorna i historien. Artikeln fick mig att tänka på serien The White Queen med svenska Rebecca Ferguson, där fokus ligger på kvinnorna vid makten i 1400-talets England. Nu vet jag ju inte hur engelska skolböcker ser ut, men jag läste nånstans att författaren till böckerna som serien bygger på har ett feministiskt anspråk, så jag antar att det ser likadant ut; att kvinnor varken får ta plats eller porträtteras som de makthavare de faktiskt var.

En av huvudrollerna är Lady Margaret Beaufort som kämpar för att hennes son ska ta makten över kronan. Tycker att hon är himla härlig av någon anledning, fast hon på många sätt är vidrigt manipulativ. Hennes sätt att ta kontroll över sitt eget liv är så lockande och hon är den enda i serien som själv bestämmer på vilka villkor hon gifter bort sig på. I sitt äktenskap med Lord Stanley förhandlar hon fram att hon inte ska ligga med honom (verklighetens Beaufort avlade ett kyskhetslöfte, så möjligen beror det på det. Tror det är oklart i serien) och just denna avsaknad av sex gör dem till jämlikar. Även om det finns en uppsjö av mäktiga kvinnor i serien är det ingen annan än Margaret som verkligen får existera på ungefär liknande villkor som männen och inte enbart ses som ett väsen eller en makthungrande galning. På grund av att hon inte har sex med sina män, och inte heller försöker upprätthålla ett romantiskt förhållande, blir hon inte beroende och sårbar utan kan fokusera på sitt verkliga mål: att avsätta kungen och ge kronan till sin son. Klyschan om hur kvinnlig sexualitet ger oss ett överläge gentemot männen kändes alltså passé redan på 1400-talet.

Intressant är att det går att se ett liknande mönster i Game of Thrones, fast vad gäller eunucken Varys. På grund av sin frånvarande sexualitet blir han opålitlig, och på så vis mäktig, då det inte går att förhandla med honom genom sex. Att ha sex, att njuta på det viset, är att tappa lite självkontroll, något som Varys därmed aldrig utsätter sig för. Både Varys och Margaret tycks alltså bli mäktiga genom att kontrollera sin kroppslighet. Ett ganska tråkigt och asketiskt ideal såklart, men som på många sätt känns lockande.

/Johanna