"Game's the same, just got more fierce"

Monthly Archives: November 2012

I år när jag har förmånen att vara ledig hela december så har jag bestämt mig för att se alla avsnitt av julkalendern! Kan inte minnas när det hände sist, möjligtvis 16 år sedan? För det var ju då som världens bästa Mysteriet på Greveholm sändes och som nu kommer tillbaka igen, med ny familj. Jag hoppas innerligt att jag tycker det är lika bra nu som då, antingen kommer det väl kännas extremt kackigt eller så blir jag så fylld av nostalgi så allt det dåliga sopas under mattan och jag hyllar det över skyarna. Sånt är jag bra på.

Vilket julprogram tycker ni har varit bäst hittills?

/Pernilla


Måste bara börja med att jag använde ett otroligt dåligt exempel vid förra HBO-inlägget. De har visst alla True Blood-säsonger, förutom den som kom i somras,  så där går det faktiskt inte att klaga. Däremot har de t ex enbart första säsongen av Big Love och ungefär vartannat avsnitt av The Pacific, så det var verkligen uselt att exemplifiera  med den enda serien som faktiskt har fullständiga avsnitt och så gott som alla säsonger.  Men nog om det.

Har precis fått en chockerande insikt. Det hela började med nyheten om kvinnan i Bergsjön som typ samlar på (och ligger med?) skelett. Pga av detta hade GP en artikel angående nekrofili där de skrev att det är extremt ovanligt, varpå det knappt finns någon forskning alls på det. Man ba va?! Är det ovanligt? Jag kanske är dum men jag skyller ifrån på alla jäkla polis/FBI/detektiv-serier som har minst en nekrofil i varje säsong. Vad är grejen med det om man knappt ens vet att det existerar? Och varför har ingen sagt det till mig tidigare? Eller till manusförfattarna till cirka alla kriminalserier som existerar?

/Johanna

 

 


Eftersom vi precis skaffat HBO-kanalen (gratis i 6 månader, gört du med!) med tillhörnade seriebibliotek (som i ärlighetens namn är sådär än så länge, saknas mycket) fick jag för mig att, under tiden jag målade en sänggavel,  titta på första säsongen av True Blood. Det var ganska roligt, men också tråkigt att behöva gå igenom vissa saker än en gång. Minns att jag förra gången tyckte att Sookie/Bill-relationen var ganska fin och inget jag reflekterade något mer över. Men nu! Herregud, Bill var ju precis lika vidrig som han är nu. Redan på den tiden var han hela tiden på  gränsen till riktigt ond och när han inte var det mässade han “Sookieh is mah” på ett otroligt obehagligt och kontrollerande sätt. Och allmänt tråkig dessutom.

Det är lite trist att det är så spridda säsonger av de flesta serier, av True Blood finns till exempel bara säsong 1 och 4. Men visst finns det också en del glädjeämnen, jag är ju lite lycklig över båda Carnivale säsong 2 och hela första säsongen av Girls, som aldrig blev färdigtittat i våras.  Tror dessutom att det kommer bli mycket bättre framöver.

Jag insåg förrsten häromdagen att jag inte sett eftermiddagstv på hur länge som helst, och med tanke på allt nytt och bra jag har möjlighet att titta på är det ju inte så konstigt. Varför titta på en 5 år gammal repris av Top Model där Tyra Banks går loss när jag kan ta igen mig på Girls? Samtidigt känns det lite tomt, skräptv och märkliga repriser är lite av min grej. Lika delar sorgligt som skönt kanske.

 

Till sist: Homeland är fortfarande väldigt intensivt. Och bra. Fattar inte hur de ska följa upp med det här. Men snälla, bort med Dana. Orkar inte med hennes deppiga “vi dödade faktikst en männika FINN!”-blick.

/Johanna

 


Jag har alltid tyckt att det går alldeles för mycket hemmafixarprogram på tv, se Äntligen hemma eller Room Service eller vad som helst som går ut på att göra i ordning hus. Men nu har jag förstått tjusningen! För vem har egentligen råd att låta svindyra hantverkare fixa allt? Fick en smärre chock efter att ha fått räkningen på 3 timmars “jobb” där de egentligen inte gjorde någonting, åtminstone inte till det bättre. Och det trots rotavdrag. Så därför välkomnar jag allt som kan främja diy-kulturen! Av någon anledning känns det tyvärr just nu som ett oöverstigligt jobb att riva ner taper och måla över den fula färgen i hallen men där drar jag mitt graviditetskort (jepp! En hel månad till har jag den rätten) men jag tänker att till våren, jäklar vad det ska grejas! Vill dock förtydliga att jag inte behöver instruktioner av Martin Timell över hur man målar en hall, tänker på de där större projekten typ riva en vägg och sådant spännande!  Önskar dock att jag även kunde ta till mig lite pysseltips men det går bara inte, jag kan inte ta det på allvar när man gör om en vanlig galge till en “barngalge”. Är det på riktigt?! Men vem vet, jag kanske hänfaller åt den mörka sidan snart jag med..
/Pernilla


Kan som bekant inte släppa Homeland (Har gjort ett försök och har nu på två dygn sett nästan hela säsong 5 av True Blood. Funkar dock inte). Funderar lite på varför jag gillar Carrie så mycket, trots alla hennes fel och brister. Kom då att tänka på vad en av mina bästa vänner sa till mig en gång för himlans massa år sedan. Hon menade att folk tycker om mig för att jag använder ansiktsuttryck väldigt mycket, att jag har ett livligt minspel. Och med detta menas även fula och extrema miner antar jag.

Precis så tänker  jag om Carrie (eller Clair Danes?). Herregud vilka miner, hon har verkligen en förmåga att uttrycka en känsla. Eller hundra. För det mesta ser hon verkligen helt förskräcklig ut, och det är det jag gillar. Det är något befriande och härligt när folk vägar vara fula (och då menar jag inte som i spexa loss och göra fula miner på ett foto) och visa precis allt det de känner. Och inte bara ansiktet är i ständig rörelse, även hennes kropp visar tydligt olika sinnesstämningar. Men varför är det här så avväpnande?  För det tycker jag att det är. Kan det bero på att det inte är så ofta vi träffar en människa som är så transparent? I ett sådant ansikte ryms inga baktankar, inget hålls igen. Det kanske känns tryggt i samhälle där alla förväntas sälja sig själva med sina bästa egenskaper och där de dåliga enbart förväntas vara ett pikant inslag. Kanske vi alla bär på drömmen om att slippa ha självkontroll, hålla igen och se oss själva som varumärken.

(Nu hyllar jag visserligen indirekt mig själv här, inte riktigt meningen. Jag är ju verkligen inte på något sätt som Carrie. Verkligen inte!)

 

/Johanna


Trailern för Boss har gått varm de senaste dagarna då serien har sverigepremiär nu på fredag kl 22 i SVT 1. Laddade ner en massa avsnitt tidigare i år men har aldrig tagit mig för att se något, men nu känner jag mig lite mer sugen! Känns befriande att få se Kelsey Grammer göra något annat än komedi för att nu i stället spela en ganska osympatisk roll som borgmästare Tom Cane. Bifogar en trailer med lite behind the scenes för er som missat!

/Pernilla


LOST-skaparen J.J Abrams  har varit inblandad i en rad olika serier, som till exempel Felicity, Alias, Fringe, Alcatraz och nu senast Revolution. Och vad har nu dessa gemensamt? Jo, samtliga serier har en kvinna i huvudrollen. Egentligen borde det ju inte vara anmärkningsvärt, men dessvärre är det det. Och det som är ännu mer sällsynt är så pass nyanserade, mångfacetterade och välskrivna kvinnor.  Vad som dessutom är än mer anmärkningsvärt är hur Abrams skapat Felicity, vilken handlar om en osäker tjej som börjar plugga på college. Som jag minns det kunde jag verkligen identifiera mig med Felicity och det kändes ärligt och absolut inte skildrat genom en manlig blick. Även Fringes Oliva Dunham är en fantastisk karaktär som inte låter charmiga Peter överskugga hennes storhet, utan det står klart och tydligt att serien är hennes. Smarta, hårda, mjuka, trasiga, stoiska Olivia.  Till min glädje har Olivia och Peter fått en dotter, vilken de besöker i säsong 5, och hon är precis lika fantastisk som sin mamma. Det som förvånar mig är att Abrams inte gjort en grej av det, till skillnad från exempelvis Joss Whedon som är tydlig med sin feministiska agenda. I alla fall i Buffy. Sen är ju visserligen inget Abrams gjort lika bra som Buffy, men ändå. Jag är i vilket fall  ytterst tacksam för att han skrivit bra kvinnoporträtt,  medvetet eller ej.

På grund av detta blev jag därför inte speciellt förvånad när jag fick se vem som var huvudpersonen i Revolution. En tuff ung tjej, Charlie, som inte behöver någons hjälp och som ger sig ut i den farliga världen i jakt på sin bortrövade bror. Men bara en halvtimma in i piloten blev jag faktiskt lite besviken. Alltså guuuud vad trökigt hon. Buhu hit och buhu dit, moralprat om family values och stora blanka ögon. Visst, det är ju bra att hon både kan vara stark OCH känslig, men det hela känns bara väldigt stereotypt och tråkigt. Ingen ny Olivia direkt.  Men likväl äe det kul att en stor och hyllad serieskapare väljer att casta kvinnor som huvudroller i alla nya potentiella succéer, det ger mig hopp om framtiden.

Bla bla bla bla

/Johanna