"Game's the same, just got more fierce"

Monthly Archives: April 2012

Idag såg jag andra delen av SVT:s Skönhetsbubblan. Den här gången handlade det om de vanligaste ingreppen som görs idag: mammor som vill rätta till sina magar och bröst efter graviditet. Återigen fylls jag av otroligt många känslor. Dessutom kan jag ju själv sätta mig in i deras situation; hur det känns när kroppen tar kontrollen under och efter en graviditet. Tror detta ämne upprör av många olika anledningar och det är svårt att reda ut denna härva av skönhet- och perfektionshets, naturighetlängtan och synen på den heliga modern.

Å ena sidan ser jag en kvinna med brustna magmuskler som ger henne en gravidliknande putmage och som jag förstår på alla sätt och vis. Å andra sidan blir jag så himla deppig när hennes man och plastikkirurg verkar så jävla nöjda över att hon fixar magen. Och att hon känner att hon inte kan vara glad utan sin platta mage.

Å ena sidan tror jag att det är fullt möjligt att om det istället var män som födde barn så skulle ett sånt här ingrepp vara finansierat med våra skattepengar. Å andra sidan vill jag inte att alla postgravidmagar ska tvingas bli platta och fixade och att det typ blir som en del av återbesöket hos barnmorskan efter graviditeten.

Å ena sidan tycker jag att det är hemskt med kravet på perfektion och den stress och ångest det föder. Å andra sidan hatar jag den konstruerade naturligheten och tycker absolut att det är okej med skönhetsoperationer. Precis lika okej som smink, hårfärgning och all annan jäkla utsmyckning vi har hittat på.  Som är svinkul.

Å ena sidan vill jag bara ropa: “Herregud, skärp er, ni har fött barn! Det är väl viktigare än dina jäkla taxöronsbröst!” Å andra sidan avskyr jag synen på den heliga och uppoffrande modern som måste tycka att kroppen till och med blivit snyggare efter världens vackraste och mest naturliga mirakel. Varför ska kvinnor behöva offra så mycket? Det ÄR jobbigt när man inte längre kan kontrollera sin kropp och den känns främmande. Det är liksom inte den presenten man ville ha efter nästan ett års aptungt barnabärande.

Det är onekligen inget lätt ämne. Jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Jag vet i alla fall att jag i stort sett hatar alla plastikkirurger som medverkar i programmet. Slibbiga himla män som tycker om sitt yrke lite för mycket. Och att stå naken och bli målad på av en sån där man vore det värsta jag kunde utsätta mig för.  Vilket kanske är bra för i ren förskräckelse insåg jag plötsligt att den gamla klyschan “du duger som du är”  är rätt bra ändå. Tack för den åtminstone!

Hej jag är så himla vidrig

/Johanna

Advertisements

   

Förtillfället tittar vi väldigt mycket på Fringe här hemma. Efter snart fyra hela säsonger är det intressant att jämföra det med den serie som jag trodde var en slags förlaga: Arkiv X.  Förra året såg vi 7,5 säsonger (sen blev det bara kasst) av 9 möjliga av Arkiv X och jag älskade det. Visst, alla hundra standalone-avsnitt är tröttsamma men när det väl hettar till med själva arcen är Arkiv X verkligen toppklass.  Och Mulder och Scully, älskar dem! Gillar deras platoniska relation och den djupa kärlek de känner inför varandra, som författarna ändå behandlar hyfsat subtilt. Och David Duchovny är, trots att det bär emot att säga det, extremt karismatisk. Har till och med för mig att jag drömde om honom när vi var mitt uppe i vårt mest intensiva tittandet.  Så visst kan jag se anledningen till att han senare fick rollen som den ständigt uppraggad av puddingar utan trosor-Hank Moody i Californication. Karln är ju så jäkla charmig!

Jag har nu insett att Fringe inte alls är som Arkiv X. Och som helhet är den dessutom bättre. Och med en mycket mer sammanhållen och övergripande arc, som får ta betydligt mycket mer plats än i Arkiv X. Och så får man lagom kluriga tankevurpor i form av alternativa universum, tidsparadoxer och kaosteorin. Men huvudpersonerna Peter och Olivia kan inte mäta sig med Mulder och Scully, så är det bara. Och då tycker jag ändå att Joshua Jackson, som spelar Peter, är sådär småcharmigt rolig och smart och bra på alla sätt och vis. Och Anna Torv, Olivia, gör ett strålande jobb. Men Mulder och Scully var först och bäst och kommer alltid finnas i mitt hjärta.

/Johanna


Såg första avsnittet av HBO-serien Girls igår. Tänker inte gå närmare in på handling eller vad jag tyckte just nu, men jag kommer fortsätta att titta, så mycket kan jag säga.

Det jag funderar på är istället vad TV-serier har för ansvar. I dagarna har både TV-cirkeln i SVT och  DN har tagit upp sexismen och rasimen i Game of Thrones (vilket även jag  gjorde så smått för ett tag sen). I vilket fall, Kodjo Akolor, som är med i TV-cirkeln, menar att att folk bör njuta att storyn istället för att bekymra sig om sånt här. Det ska vara kul att läsa och titta, så därför gör det inget att göra det med skygglapparna på. Det finns säkert jättemånga som Kodjo, som inte vill blanda in politik överallt. Och det är ju ganska osexigt förstås. Frågan är vad serier har för ansvar att ha mångfacetterade kvinnliga och/eller  icke-vita karraktärer och att frångå den manliga blicken. För tydligen är det ju detta som säljer. Vi vill se glada horor med bara bröst och mörkhyade vildningar. Men är det försvarbart trots att det är det vi vill ha? Och går det att kräva något annat? Känner mig egentligen rätt matt inför Game of Thrones just för att jag inte förväntar mig något annat än just stereotypfest. Är nog mer töntigt tacksam när något äntligen går utanför den här mallen.

Just serien Girls är ett bra exempel. Jag får känslan av att den vill gå utanför ramarna med vanliga kroppar och smart dialog som handlar om lite större livsdilemman än  Sex and the city-frågeställningar av slaget “your right to shoes?”.  De vill något, de vill ge kvnnor i 20-30 årsåldern en röst och de vill visa att de får vara annat än smala, pryda och shoppinggalna. Samtidigt är det extremt lätt att kritisera hur  smärtsamt (övre)  medelklassiga tjejerna är och att det kan kännas verklighetsfrånvänt. Men vad har Girls för ansvar att visa hur arbetarklasstjejerna som jobbar på Mc Donalds har det? Inte ett skvatt. Inte mer än någon annan serie i alla fall. Kanske är det just anspråket i att visa “riktiga” tjejer med skinn på näsan som lockar till mersmak. Fläska på med hela paletten av förtryck vetja, tycks folk tänka. Och stundtals håller jag med, stundtals vill jag bara säga som Kodjo och ta på mig skygglapparna. Men framförallt vill jag inte belasta (vad som verkar vara) en smart serie med kritik om ansvar just för att den är smart. Finns ju trots allt värre serier att ta tag i före Girls.

/Johanna


Såg precis första delen av tre av dokumentären Skönhetsbubblan på SVT1. Alltså, upprörande är bara förnamnet. På så många olika plan. För det första: snälla vidriga vaxfrisyrskillar, sluta upp med era hora/madonnakomplex! För det andra: Det är obehagligt hur vi ser på kvinnor som opererar sig. Det handlar inte om huruvida det är farligt med operationer och utseendefixering utan om kön, klass och den gudomliga naturligheten. För guuuud så tacky med ankläppar, eller hur?  Tillslut kommer dessa kvinnor att ångra sig och vilja vara smakfulla och svala men de fattar det bara inte än. Och då har de tappat något, då är det försent. Borta är äktheten, autenticiteten och naturligheten. Den där naturligheten som är så eftertraktad, tråkigt bara att de där arbetarklassbrudarna träffade Bingo Rimér innan de hann inse det.

Nä men allvarligt. Vad är problemet? Jag tycker också det är hemskt att kvinnans kropp är ett objekt och en produkt. Att tjejer vill skära av blygdläppar eller gå och fettsuga sig på lunchrasten. Allt det här har med vårt patriarkala samhälle att göra. Själv är jag också utseendefixerad, men jag tar till andra metoder. Metoder som ses som helt okej, till och med önskade för en tjej i min ålder. Så inte beror det enbart på att folk helt plötsligt värnar om kvinnors rätt till sin egen kropp. För det är ju aldrig någon som bryr sig annars. Nej, det här handlar om hur en respektabel kvinna ska föra sig och se ut. Hon ska minsann inte se ut som en porrstjärna och helt ogenerat prata om att skära i “muffan”. Det är tacky, obekvämt och hotfullt. Och samtidigt lite jobbigt, för allt vi vill göra är att rädda dessa tjejer. Rädda dem från sig själva. Krama dem och säga att de duger som de är. Precis som de är med lite mascara, lagom färgat hår och en smakfull klänning utan urringning.

/Johanna


Dagens tips: Igår sändes Dox: Miljöterroristerna (If a tree falls av Marshall Curry ) som nu finns på SVT-play. Den handlar om  Earth Liberation Front (som FBI utsett till USAs farligaste inhemska terrorhot) och deras kamp, som till en början var ganska oskyldig,  men som slutade med skadegörelse och mordbränder. Detta är inte bara en väldigt välgjord film om politisk aktivism och miljörörelsen på 90-talet, utan ställer viktiga och dagsaktuella frågor på sin spets, så som helgar ändåmålet alltid medeln? Vad är terrorism? Vilka får kallas terrorister?

Extra intressant blir frågorna kring teorroristbegreppet i och med Breiviks rättegång. McGowan var t ex inte längre aktiv i miljörörelsen när han greps, men trots detta var det en viktig rättegång och en del i USAs krig mot terrorismen. Han riskerade 335 års fängelse, men valde att samarbeta och fick istället 7 år på ett terroristfängelse som tillåter ett samtal  veckan och ett besök i månaden. Svårare än så var det inte att stämpla de forna medlemmarna i ELF som terrorister. Och visst, de har brutit mot lagen och förtjänar någon form av straff. Men här blir det så tydligt att lagen aldrig är neutral utan tolkad utifrån vilket paradigm vi lever i.

I dagarna har det varit ett väldigt ståhej kring om Breivik är psykiskt sjuk eller “bara”  en högerextrem terrorist. Jag antar att detta inte ens kom på fråga angående ELF-medlemmarna. Inte heller vad gäller en islamistisk extremist eller RAF-medlemmarna på 70-talet. Det verkar onekligen som om det inte är glasklart vem som är terrorist, frihetskämpe eller bara psykiskt sjuk. Eller kanske kan man vara allt samtidigt. För om både McGowan och Breivik är terrorister så är begreppet verkligen extremt brett.
Hursomhelst, se se se!

/Johanna


Egentligen är jag nog mest chockad över att Nigel har odlat hår. Not so pretty.

Men hörrni, behövde vi verkligen detta? Tyras storhetsvansine  börjar gå lite till överdrift. Jag vet inte i vilken säsong det började handla mer om henne än om de aspirerande toppmodellerna men jag hoppas att hon snart inser att det här med skåpdespeleri eller skönsång inte riktigt är rätt karriärväg för henne. Kanske är det i själva verket därför som hon drar ut på Top Model i all oändlighet och nu gör denna stjärnsäsong. Jag undrar hur många som blev tillfrågade och tackade nej? Intressant att till exempel aldrig Elyse eller Adrianne får vara med, har svårt att tro att ingen av dem skulle vara fansens favorit!

Här får ni ett litet smakprov på vad ni har att vänta er. Uppenbar briljans!

/Pernilla


Igår sändes första avsnittet av sitcomen New Girl på TV4. Hallåan (Ja för fyran har tydligen fortfarande det.  SVT satsar visst på att vara lite fräsigare än sin konkurrent) inledde programmet med att säga att huvudrollsinnehavaren Zooey Deschanel har anklagats för att vara en Manic Pixie Dream Girl och att ingen lämnas oberörd av henne. Själv är jag väl visserligen inte inte direkt upphetsad inför detta faktum, men lik väl är det alltid intressant att diskutera just denna typen av quirky film/serietjejer.

Manic Pixie Dream Girl kan översättas Manisk älvdrömtjej. Enligt Wikipedia (min outtömliga källa till  kunskap) myntades begreppet av filmkritiken Nathan Rabin för att beskriva Kirsten Dunsts biroll i Elizabethtown. Även Nathalie Portman i Garden State och Kate Winslet i Eternal sunshine of the spotless mind är typiska MPDG-tjejer. Ni vet, såna där klassiskt vrålsnygga tjejkvinnor som ändå utger sig för att vara lite “udda” och “galna” och gör sådär konstnärligt djupa indiegrjer som att samla på tårar och annat barnsligt/gulligt/befängt. Och framförallt, de existerar främst av allt för att den manliga huvudrollen ska “vakna” till liv,  få inspiration eller på något annat sätt framhäva sig och sina egenskaper.

New Girl är inte Zooey Deschanels första sprallig flicka som tittar under lugg-roll.  Redan i filmen (500) Days of Summer suckade många trött åt den lite uttjatade och sunkiga kvinnorollen som tydligen skrivs in i varenda “indie”-romcom som någonsin existerat.Men det behöver nödvändigtvis inte vara en dålig film/serie bara för det. Och New Girl var faktikst helt okej. En hyffsat modern sitcom med en hel del skämt som når utanför tråkiga manligt- kvinnligtspaningar, könsdelar och buskishumor. Men givetvis är det helt orimligt att den helt supersöta, snygga och “nörd”hippa Zoey skulle vara så tokigt social inkompetent eller ha så svårt att få ragg.  Och killarna hon flyttade in hos kändes ju egentligen sådär roliga. Den ena var en plump kvinnokarl, den andra en arg träningskille och den tredje ska troligtvis föreställa den “tjejiga” mjukisen som fortfarande gråter över sitt ex.  Hur nyskapande liksom? Då får jag nog säga att jag föredrar den excentriske och tokiga Jess som ständigt hittar på sånger om sig själv.  Hur manisk älviskt drömlik hon än framstår av detta beteende.

/Johanna