"Game's the same, just got more fierce"

Category Archives: Miniserier

År 2000, för vissa en förhistorisk tid, en annan skulle precis börja gymnasiet. Good times! Om det inte vore för CSI, en serie som jag ändå först tyckte var bra och spännande (skyller på ungdomen) men som med sina spin-offer urartade till en poseringstävling utan dess like. Men inspirerade blev folket, kommer ni ihåg att Britney Spears skulle utbilda sig till CSI? Gissar att det rann ut lite i sanden.


Men som vi älskar mordgåtor! Från det fiktiva CSI, Criminal minds, Bones, NCIS och lite modernare True detective till dokumentära poddar som geniala Serial och Aftonbladets pågående Fallet.

Tittar just nu på The Jinx, en dokumentär i miniserieformat om Robert Durst som är misstänkt för försvinnandet av sin fru, mordet och styckningen av sin granne och mordet på en av sina bästa vänner. Varför kommer han gång på gång undan? När det i Serial byggs ett fall nästan enbart på indicier kan rikemanssonen Bob Durst stycka en man och bli friad för självförsvar. Världen är sjuk och vi är nästan lika sjuka som inte längre nöjer oss med fiktiva berättelser utan nu vill ha äkta varan, dock skyddade långt långt bort i vår tv-soffa i lilla Sverige.
Reality i all ära men nu längtar jag faktiskt mest till Arkiv X, ni har väl inte missat att det kommer nya avsnitt? Vi får vänta ända till januari 2016 men jag spår att mulder och scully kommer vara hetare än någonsin! Ålder verkar ha den effekten på hollywoodskådisar, eller så är det bara jag som hamnat på andra sidan av 30..


 

TV-klubben har precis avslutat en serie som slukades lika snabbt som en nybakad kladdkaka; 6 ljuvliga nostalgiska 90-talsavsnitt av den lilla pärlan My Mad Fat Diary. När vi hade slutdiskussion kom vi osökt in på ämnet nostalgi, vi som vuxit upp med Blur och Spice Girls och korta magtröjor och flanellskjortor börjar ju faktiskt närma oss 30-årsstrecket och är om inte 100 % DINKYs så i alla fall en stor grupp med stark konsumtionskraft. Likt Grease riktade in sig på 50-talsnostalgin och Dirty Dancing på 60-talsnostalgin så spånar TV-klubben nu att vi kommer se en ökad förekomst av 90-talet i populärkulturen framöver, helt enligt samma 20-årscykel som nämnda musikal/dansfilmer. Nästa år är det 20 år sedan Kurt Cobain dog, så blir det en grunge-musikal denna gång? Eller en dansfilm à la Backstreet Boys och Britney Spears? Låt oss hoppas att musikal & dans kanske får stå tillbaka denna gång..
Visserligen så lever 90-talet i högsta grad kvar med sina ”originalproduktioner” i repriser bland tv- och filmtablåer, men efter att ha sett det välarbetade 90-talsåterskapandet i My Mad Fat Diary så tror vi ändå att det finns en lucka att fylla (och ännu viktigare; pengar att tjäna).

/Linde


De dyker upp runt jul och nyår, varje år. Man känner igen dem, de är välgjorda, snygga på utsidan, och alla lovar de olika innehåll. Man känner liksom igen sig. De kommer ordentligt paketerade, i olika former och ofta med lite traditionella smaker. Ändå upptäcker man efter några tuggor att alla är baserade på ungefär samma koncept. Men det hör liksom till, det är helt enkelt högsäsong. För praliner. Och för TV-världens motsvarighet; brittiska mini-serier.

Bakgrunden till denna (något långsökta) metafor var att jag sladdade in på SVT Play ikväll och ramlade rätt in i Bletchley Circle, första avsnittet av tre. Serien handlar om ett gäng hemmafruar i efterkrigstidens England, som tröttnat på att ha sina ytterst skarpa intellekt liggandes på hyllan medan händerna stryker gardiner och stickar tröjor. Istället ger de sig på att försöka stoppa en seriemördare, det gäller bara att hitta mönstret och knäcka koden! Och jag, jag gillade det! En perfekt blandning av kostym, välbekanta skådespelaransikten, spänning och en välbehövlig paus från Sherlock och alla andra manliga überintelligenta detektiver/kommissarier som vanligtvis prenumererar på dessa roller. Ser helt enkelt fram mot nästa avsnitt (men så har jag ju alltid gillat praliner).

/Linde


Det finns mycket att vara stressad över dagar som dessa, och när fritiden är knapp blir tv-tittandet lidande. Alldeles särskilt nu i dystra februaritider när tv-kanalerna öser intressant tv-utbud över en stackars tv-junkie som yours truly. Vissa serier inser man att man redan från start får släppa, inga nya får plats på arenan. Vissa kämpar man på med, och andra passar faktiskt in i vardagen på något märkligt vis. Ponnyakuten och Antikrundan, och bonusen På Spåret brukar faktiskt hinnas petas in tack vare excellenta SVT Play. Dessutom erbjuder det en viss tidspress för att se de inköpta serierna, och idag hann jag se första avsnittet av Sherlock med minsta möjliga marginal, och jag avslutade äntligen ett halvtittat avsnitt av Homeland från förra veckan. Härligt när man får känna sig duktig av att ha “bockat av från att göra-listan”.. Tillbaka till Sherlock så måste jag säga att det var ett utmärkt avsnitt. Inte för klurigt, och mycket innehållsrikt. Kanske var det allra sista slutet lite i överkant, men i övrigt har jag inget att anmärka på. Se det!

/Linde


Varje jul brukar jag hinna fylla luckorna mellan paketöppning och knäcktuggande med mer eller mindre avancerade bok/tv-projekt. Ett år sträckläste jag Harry Potter-böcker. Ett annat jobbade jag mig genom alla säsonger av Vänner. I år blev det något mindre ambitiöst i form av omstart på Glee-fronten. Jag närmar mig nu slutet av säsong två och har fått återuppleva highlights som Sues bröllopsklänning, Lady Gaga-avsnittet och ponny-tröjstrenden. Det finns inget bättre än att sträck-se serier och veta att man har eoner av avsnitt bara ett klick bort.

En miniserie har jag hunnit med också, såg första avsnittet av South Riding på SVT och då otålighet är mitt mellannamn letade jag upp de resterande två avsnitten på annat håll. Välspelat och stiligt lantligt 30-tal, men man har sett det mesta förut. Jag ställer högre hopp till Mildred Pierce som jag planerar att kasta mig över när andan faller på. Eller när alla Glee-avsnitt blivit sedda..

/Linde