images

Så. Vad tycker vi egentligen om True Detective säsong 2? Inte i närheten av säsong 1, varken vad gäller skådespeleri eller story, den saken är klar i alla fall. Det är såklart snyggt, men inte tillräckligt för att jag ska orka bry mig. Det är nog det som är kärnan. Jag orkar inte bry mig. Det är inte dåligt, men inte heller något som engagerar. T ex när Frank (varför casta Vince Vaughn, varför?!) maler på om sin tröliga barndom där han stängdes in i källaren och råttor började att tugga på honom. Han var bara sex år. Min känsla: suck det där lät ju inte så kul Frank men får jag kolla på mobilen nu? Betänk även att jag har ett barn i ungefär den åldern och börjar grina över ca allt jag kan relatera till honom. Eller Paul, som verkar ha mycket bagage och inte kan öppna sig för sin flickvän och därför flyr hem till sin incestuösa mamma. Han är onekligen mystisk med sina ärr och hemliga militära ökenäventyr, men jag känner mest att han är tråkig istället för en subtilt utarbetad karaktär.

Ray och Ani är snäppet mer intressanta, även om det har fläskats på alldeles för mycket för att visa att de är svåååra och mår dåååligt. Som när Ani i första avsnittet blev beskylld av sitt ragg för att vilja göra något i sängen som inte han ville, för att sedan i avsnitt två titta på porr. Det är möjligt att jag har fel och att hon enbart gjorde polisresearch eller letade efter sin porrwebcammande syster, men jag fick känslan av att det var där för att gestalta hur oerhört skadad hon är. En tjaj som tittar på porr va!!!! Och föreslår snuskiga saker i sängen!!! Hon måste vara vara så oerhört skadad, hon beter ju sig som… radom snubbe i vilken serie som helst. Sjukt. Dessutom formligen kastar samtliga karatärers mentala hälsa efter oss, vi ska tydligen frossa i det från start så att vi absolut inte missar hur svart allt är. Var inte tjusningen i säsong 1 att vi i varje avsnitt fick en pusselbit i Rust och Martys förflutna, och att vi varje gång förstod mer och mer om varför de agerade som de gjorde. De byggdes sakta men säkert upp till mångbottnade karaktärer, men utan att köra med billiga knep.

Dessutom: Leonard Cohens vinjettlåt “Nevermind”, bara nej. Nu är jag kanske en skadad småbarnsförälder, men visst är det för likt det här. Och det är inget jag vill gå och sjunga i några månader nu.