Efter Pernillas stora dansscoop igår kommer jag istället med lite klag (som vanligt) angående ESC och Loreen. Och givetvis handlar det om äkthet och kvinnlighet (som vanligt).
Alltså, jag gillar Loreen och tycker att hon och hennes låt är det bästa schlagersverige har vaskat fram på länge. MEN. Det är sånt jäkla tjat om äkthet, ärlighet, förebilder och gudvetvad i både tidningar och sociala medier. I GP idag menade Loreen att hennes popularitet beror på äkthet och att hon inte vill rida på melodifestivalvågen, utan göra som hon vill. Jag tycker alltså inte att det är något fel med att vara med i melodifestivalen och man är inte heller mindre “äkta” (vad det nu egentligen menas) för det, men varför ska hon försöka vara så himla “real” liksom? IndieLoreen from the block? Hon har för guds skull varit med i Idol och melodifestivalen och nu Eurovision, är inte det själva definitionen av att vara mainstream ungefär? Hon behöver inte släppa en skiva och rida på melodifestivalvågen, hon åker fram på en stor jäkla tsunami bara genom att vara med i melodifetivalen. Med en ganska uppenbar hit dessutom. Återigen, det är inget fel på det. Men sluta försöka vara så himla svår.
På facebook och twitter handlade det istället om hur bra förebild Loreen är för att hon inte visar brösten eller trosorna. Ja för smal, snygg och normativt kvinnlig är ju så väldigt gränsöverskridande. Så himla vita kränkta män över vit och priviligerad, (troligtvis smakfullt kvinnlig och smal) medelklass som gnäller över alla dessa “oäkta” tuttdonnor. Som visar upp sig sådär! De kan ta sina glansiga läppar och synliga trosor och dra dit pepparn växer! Så dåliga förebilder. För stora bröst är oäkta och får småtjejer att må dåligt medan smala, svala och slanka kroppar ju verligen är ett toppenideal för att unga flickor där ute! Alltså kan inte kvinnor någonsin få vara i fred, måste deras kroppar alltid leverera ett budskap?
/Johanna
Ingen har väl missat att Loreen vann ESC i går, men vart har hon fått sin inspiration från tro? Hennes scenframträdande ser ju lite annorlunda ut än de flesta andra deltagarna och titta här vad jag hittade!
En annan som också gillar Kate Bush är denna fantastiska man som till vardags bland annat har en roll i brittiska It-supporten:
Igår gick femte avsnittet av SVT-serien Hjälp vi flyttar ihop. Till en början kändes programidéen rätt lam får jag nog erkänna, men det har helt klart sina kvalitéer. Ylva Hällen och Jon Eliasson går varsamt fram och vill verkligen få fram familjernas smak, och allt görs med värme och glimten i ögat. Jag tycker nog fortfarande att det är en smula märkligt och det känns mer som något slags relationsprogram, men låt gå.
Igår var det den hundtokiga tonårsmamman Katja och den blyga stockholmstjejen Saga som slog sina påsar ihop i ett hus i Jörlanda. Och Katjas dotter också förstås. Och här uppstod genast ett problem: Saga är allergisk men dottern vägrar lämna bort sin hund, sin bästa vän. Här dör jag nästan för allt är så obekvämt och dotterna är så bestämd och Saga så försiktig. Ibland kan man ju undra hur folk tänker. Tydligen hade deras förhållande utvecklats ganska snabbt och sen att fixa hus tillsammans och ta in ett TV-team som hjälp innan man löst grundproblemen som hundarna? Och sen är jag ju tråkigt normativ och undrar varförisjutton storstadsbloggaren-Saga som gillar sushi och indiepop vill vara medmedelålders-Katja som gillar skog, natur och djur. Och känns allmänt gammal och gaggig. De kändes så fruktansvärt omaka att jag bara ville gömma mig i kudden. Smärtsamt.
/Johanna
När jag skrev att jag inte hinner titta på tv längre var det givetvis lite av en lögn, jag hinner så klart med en hel del slötittande framför det vanliga tv-utbudet. Faktiskt finns det ett program som jag alltid försöker se om jag jobbar dagtid för då kommer jag nämligen hem i perfekt tid för Property ladder! Det går på kanal 8 kvart i fem på vardagarna och det handlar kort sagt om vanliga människor som försöker göra sig en hacka på att renovera hus. Man kan tro att det skulle bli tråkigt att se samma sak om och om igen, för det är litegrann som i Lyxfällan, att de gör samma fel varje gång och t ex inreder efter sin egna smak istället för vad som folk gillar generellt samt att de alltid har helt orealistiska förväntningar på budget, tidsåtgång osv, men varje program har sin egen charm ändå. Roligast är när de gör om och bygger ut stora hus, små lägenheter däremot är inte lika intressant. I och för sig imponerande att se vad man kan göra med ett litet utrymme för att ge illusionen av att lägenheten är större än vad den är. Önskar själv att jag var lite mer krativt lagd på det viset, men har som tur är en begåvad storasyster som sköter det alldeles utmärkt!
OBS: Rolig kuriosa: Programledaren Sarah Beeny är alltid gravid, men hennes mage är olika stora varje gång. Undrar hur många barn hon kan vara uppe i nu?
/Pernilla
I avsnitt 20 av Revenge kan man se den här snyggingen som 10 år yngre och lite rockigare. Fast är det verkligen Jack Porter, eller är det ..Glenn Danzig?
Just nu är det mycket på alla fronter. Men jag bjussar ändå på två (helt oviktiga) funderingar:
- Tittade på Min sanning från i veckan. Denna gången var det Alexander Bards liv som avhandlades och jag skulle förstås kunna sparka in en öppen dörr och raljera över karln. Men det vore ju bara tråkigt. Det jag undrar över är programmets fikamoment. Vad i hela friden ska det vara bra för? Ville redaktionen vara lite spexiga och sticka ut? Dumt, för det var varken roligt eller nyskapande. Bara märkligt.
- SVTplayade även veckans Babel. Hyfsat intressant diskussion om huruvida pengar blivit religion, men det jag är mest fascinerad över är Katrine Kielos hållning. Herregud vad rak hon är. Nästan onaturligt bra hållning. Mina tankar denna vecka handlar således inte om det finansiella systemet är på väg att kollapsa utan vår tro på det, utan hur sjutton hon gör. Min ostbågskropp vill helt enkelt inget annat än att ha Katrines bästa träningstips.
Jadu, bättre än såhär blir det dessvärre inte.
/Johanna
Det återstår ett avsnitt av Glees tredje säsong och som vanligt har säsongen dippat, bjudit på märkliga låtval, onödiga storytwistar och allmänt utflippade inslag. Men jag fortsätter ju att titta, för när det väl drar ihop sig till sectionals, regionals och nationals – då höjs ribban. Rejält. Och jag har ju tidigare listat Rachel som en av mina kvinnliga favoritkaraktärer på TV, och det står jag fast vid. Hon är helt fantastisk; irriterande och suverän på samma gång. Idag bjuder jag på fyra höjdpunkter, från säsong 1, säsong 2:s original songs och nationals-debaclet samt det allra senaste avsnittets höjdpunkt; solot från nationals. Gleepeppen!
/Linde
Hej bloggen!
Long time no see, så att säga. Av olika anledningar, men framförallt tidsbrist, så är mängden tv-serier jag hinner titta på gravt begränsad. Det är knappt att jag hinner med tv-klubbens egna, som jag faktiskt måste se, därav denna frånvaro av inlägg. Som tur är håller Johanna och Linde skeppet flytande under tiden, vi ses snart igen hoppas jag!
/Pernilla
Jag tycker att det varit mycket snack och lite verkstad kring den påstådda feminismen i Game of Thrones, det har snarare mest handlat om en mossig voyeur-orgie som vi tidigare nämnt här i TV-klubben. Jag tittade på klappa-oss-själva-på-axeln avsnittet S02E00 en bit in i säsong två då detta återigen nämndes, med starka kvinnor och bla bla bla. Vad har dessa starka kvinnor gjort hittills? Inte svimmat? Inte suttit inlåsta i ett torn och trånat efter drömprinsen? Jag kräver faktiskt lite mer än så för att anse att vi ens kan nämna feminism och Game of Thrones i samma mening.
Dock tycker jag mig se en ljusning nu. Underbara Briennes drastiska introduktion, Cerseis hemlighetsfulla krigsplaner och Daenerys beslutsamhet om att ta tillbaka tronen bådar gott. Och när alltfler kvinnor avslöjar/avslöjas sina mans-alter egon utan större dramatik, där avslöjandet snarare avfärdas som något helt naturligt och praktiskt blir jag glad. Nu hoppas jag att Daenerys ska hitta sina skepp och drakar och kunna ge sig in i spelen om tronen på samma (eller bättre) villkor än alla gubbs som brölar omkring nu, att läskiga Melisandre slutar att använda Stannis som spelbricka och själv träder in i kampen och att Arya lyckas med sina sabotageplaner för Lannisters. Extra bonus om Sansa kommer till sina sinnens fulla bruk och gör sig av med vidriga Joffrey på valfritt spektakulärt sätt så vi slipper honom en gång för alla. Då står jag där redo med feministsvimpeln i högsta hugg.
/Linde
Johanna
Pernilla
Linde
TV-Klubben 