Igår gick femte avsnittet av SVT-serien Hjälp vi flyttar ihop. Till en början kändes programidéen rätt lam får jag nog erkänna, men det har helt klart sina kvalitéer.  Ylva Hällen och Jon Eliasson går varsamt fram och vill verkligen få fram familjernas smak, och allt görs med värme och glimten i ögat.  Jag tycker nog fortfarande att det är en smula märkligt och det känns mer som något slags relationsprogram, men låt gå.

Igår var det den hundtokiga tonårsmamman Katja och den blyga stockholmstjejen Saga som slog sina påsar ihop i ett hus i Jörlanda. Och Katjas dotter också förstås. Och här uppstod genast ett problem: Saga är allergisk men dottern vägrar lämna bort sin hund, sin bästa vän. Här dör jag nästan för allt är så obekvämt och dotterna är så bestämd och Saga så försiktig. Ibland kan man ju undra hur folk tänker. Tydligen hade deras förhållande utvecklats ganska snabbt och sen att fixa hus tillsammans och ta in ett TV-team som hjälp innan man löst grundproblemen som hundarna? Och sen är jag ju tråkigt normativ och undrar varförisjutton storstadsbloggaren-Saga som gillar sushi och indiepop vill vara medmedelålders-Katja som gillar skog, natur och djur. Och känns allmänt gammal och gaggig. De kändes så fruktansvärt omaka att jag bara ville gömma mig i kudden. Smärtsamt.

/Johanna