Så. Vad tycker vi egentligen om True Detective säsong 2? Inte i närheten av säsong 1, varken vad gäller skådespeleri eller story, den saken är klar i alla fall. Det är såklart snyggt, men inte tillräckligt för att jag ska orka bry mig. Det är nog det som är kärnan. Jag orkar inte bry mig. Det är inte dåligt, men inte heller något som engagerar. T ex när Frank (varför casta Vince Vaughn, varför?!) maler på om sin tröliga barndom där han stängdes in i källaren och råttor började att tugga på honom. Han var bara sex år. Min känsla: suck det där lät ju inte så kul Frank men får jag kolla på mobilen nu? Betänk även att jag har ett barn i ungefär den åldern och börjar grina över ca allt jag kan relatera till honom. Eller Paul, som verkar ha mycket bagage och inte kan öppna sig för sin flickvän och därför flyr hem till sin incestuösa mamma. Han är onekligen mystisk med sina ärr och hemliga militära ökenäventyr, men jag känner mest att han är tråkig istället för en subtilt utarbetad karaktär.
Ray och Ani är snäppet mer intressanta, även om det har fläskats på alldeles för mycket för att visa att de är svåååra och mår dåååligt. Som när Ani i första avsnittet blev beskylld av sitt ragg för att vilja göra något i sängen som inte han ville, för att sedan i avsnitt två titta på porr. Det är möjligt att jag har fel och att hon enbart gjorde polisresearch eller letade efter sin porrwebcammande syster, men jag fick känslan av att det var där för att gestalta hur oerhört skadad hon är. En tjaj som tittar på porr va!!!! Och föreslår snuskiga saker i sängen!!! Hon måste vara vara så oerhört skadad, hon beter ju sig som… radom snubbe i vilken serie som helst. Sjukt. Dessutom formligen kastar samtliga karatärers mentala hälsa efter oss, vi ska tydligen frossa i det från start så att vi absolut inte missar hur svart allt är. Var inte tjusningen i säsong 1 att vi i varje avsnitt fick en pusselbit i Rust och Martys förflutna, och att vi varje gång förstod mer och mer om varför de agerade som de gjorde. De byggdes sakta men säkert upp till mångbottnade karaktärer, men utan att köra med billiga knep.
Dessutom: Leonard Cohens vinjettlåt “Nevermind”, bara nej. Nu är jag kanske en skadad småbarnsförälder, men visst är det för likt det här. Och det är inget jag vill gå och sjunga i några månader nu.
Nu har jag bingetittat klart på Orange is the new black. Denna säsong är lite mer lättsam än tidigare och det är negativt, då det bästa är de lite tyngre delarna. Tyckte däremot att tematiken med fokus på organisering och meningsskapande i form av tro, religion och fackförbund var himla intressant, men en aning märklig. Jag uppfattar Orange is the new black som en serie i tiden, som behandlar ämnen som engagerar ungdomar, som t ex feminism, rasism, hbtq osv osv. På så vis är det ju jättespännande att stor del av serien också handlar om arbetsrätt och att organisera sig fackligt, för visst tycker ungdomar att det är det osexigaste som finns?
För att bring sexy back har de istället tagit in en ny karaktär som blir Pipers nya kärleksintresse; den absolut urheta Ruby Rose. Tyvärr är ju karaktären Stella urtråkig och hon och Piper har noll kemi, fattar inte alls vad som gick fel. Kan liksom inte gilla henne, trots att hon ser ut att vara helt jävla specialdesignad för absolut snygghet. På så vis hamnar Piper en smula i skymundan och de andra karaktärerna tar över totalt. Inte mig emot direkt, även om Piper gör en lite spännande resa från gnällig överklassbrud till stenhård maffialedare.
En av de bättre delarna i säsongen är Pennsatuckys och Boos vänskap.Den är så himla fin, den köper jag rakt av! Trots att Pennsatucky tidigare varit helt jävla galen, och att hon egentligen inte alls är en religiös fanatiker, funkar det med övriga säsonger? Skiter visserligen i vilket, bara de får vara bffs och mysiga ihop.
Och säsongens skräll: Den person jag relaterar till mest? Caputo. Så himla deppig person som liksom alltid vill göra rätt och inte skryta om det och får därför aldrig nåt beröm eller erkännande pga det, känner sig moraliskt överlägsen andra samtidigt som han känner sig lite sämre och mer värdelös också, vill humblebraga lite, får fortfarande inget gensvar av andra och gör tillslut det som är fel pga frustration. Gud, vill inte alls känna igen mig i detta. Arma Caputo.
Har alltså inte skrivit sen dagen innan nummer två trycktes ut, tror barn gör att all den lilla kreativitet jag äger flyger bort. Tänker mest på mat, trots och bajs nuförtin. Vilket möjligen kan vara en av anledningarna till att jag älskar senaste och sista säsongen av True Blood. För ärligt talat, det har ju inte varit en bra säsong sen första (Och hur bra var den egentligen?). Har funderat lite på vad det är som gör denna säsong mycket bättre än föregående, men kan inte helt sätta fingret på det. Tror ju inte att det enbart beror på babytorkad hjärna. Kanske att de äntligen samlat ihop berättelsen, det är inte längre hundra olika fristående spår, utan alla delar handlar om samma historia (som är lite mindre fånig än vanligt). Det allra mest sjuka är dock hur jag fortfarande tycker att både Sookie-Eric och Sookie-Bill (dock aldrig Sookie-Alcide) är göttiga och hotta par jag gärna ser mer av. Man ba: alla håller på att dö och du vill se snusk mellan tidernas tråkigaste och mest uttjatade kärlekspar? Ja, vad är det för fel på mig? Hatar mig själv lite.
Detta får illustera hur cheesy jag känner mig
Och så var det säsongsfinal i Girls. Säsong 3 har varit ganska händelselös och jag minns egentligen inte alls mycket förutom det som hänt Hannah, men för den sakens skull betyder det inte att det varit dåligt. Bara lite utspritt på nåt vis? Det som stått i centrum i hela säsongen har varit Hannahs och Adams relation, vilken till en början tycks ha gjort dem båda gott, med tanke på hur de båda mådde i slutet av säsong 2. Vilket inte helt bearbetats? Hannahs tvångssyndrom känns ju helt okej att släppa, men Adams våldtäkt? Varför fick han plötsligt vara gulliga pojkvännen? Det var bara en sekvens i första avsnittet där Adams gamla tjej kommer förbi yoghurtkaféet och blir utskälld av henne och hennes kompis, men då får ju också Hannah hårda ord. Och inte var det hon som våldtog någon? Tycker att händelsen relativiserats på ett sätt, samtidigt som att Adams osympatiska jag faktiskt återigen fått skina igenom i slutet av tredje säsongen. I hans relation med Hannah är det däremot inte sexuell förnedring som står i fokus utan hur Hannah hela tiden får göra rollövertagandet där hon sätter sig in i hur Adam tänker och känner medan han enbart tycks fokusera på sig själv. I sociologen Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek benämner hon det jag anser att Hannah gör genom uttrycket “känslomässigt arbete” vilket jag tycker är en utmärkt beskrivning på hur de senaste avsnitten sett ut. Adam känner sig t ex kvävd i deras relation pga sitt nya jobb på Broadway och flyttar därför ut, och tycker att Hannah ska förstå hur han känner. Han har ju ett skaaaapande yrke, hon kan ju inte kräva massa saker av honom då. Då kan han inte prestera. Så Hannah förväntas ge bekräftelse, vara förstående och ta hand om deras relation medan Adam inte engagerar sig överhuvudtaget, eftersom Hannah egentligen bara stör hans teaterjobb.
Detta blev så otroligt tydligt när Hannah försökte hotta upp deras relation och sexliv med rollspel och det visar sig att det enbart är Adams drömscenario, och när han blir arg (ja, varför blir han det? Hon vill ju bara behaga honom?) vet hon inte vad hon ska göra, det är ju hans sexdröm, inte hennes. Allt hon ville var ju att han skulle behagas och förstå att hon är där för honom, att hon vill något med relationen. Ger han henne då någon som helst bekräftelse? Nej. Sen när Hannah får veta att hon antagits till en prestigefylld forskarutbildning tvekar hon, mycket pga Adam får vi anta, och testar honom hur han reagerar på en sådan nyhet. Visst, hon hade inte behövt göra det precis innan hans Broadwaypremiär, men samtidigt kändes det som om hon ville få just en sån reaktion från honom. Just på grund av den frånvaro av känslomässigt relationsarbete som han har utfört det senaste. Hon ber ju till och med om ursäkt när hon går in i hans loge, bara för att hon känner att hon stör honom, klart hon vill testa för att se om hennes närvaro överhuvudtaget är önskad. Men givetvis reagerar han inte alls bra på det här och han blir istället rasande över att hon förstört hans rollprestation. Återigen är det hon som tänker på relationen och han fokuserar på sig själv och hans behov. De skiljs åt som ovänner med Adams ord “att det aldrig kan vara lätt med dig” och Hannah går hem till sig. Väl hemma tar hon upp sitt antagningsbesked, trycker det mot bröstet och ler. Kanske hon ville bli fri från relationen trots allt?
/Johanna
Förra veckan gick det att läsa den här artikeln om de frånvarande kvinnorna i historien. Artikeln fick mig att tänka på serien The White Queen med svenska Rebecca Ferguson, där fokus ligger på kvinnorna vid makten i 1400-talets England. Nu vet jag ju inte hur engelska skolböcker ser ut, men jag läste nånstans att författaren till böckerna som serien bygger på har ett feministiskt anspråk, så jag antar att det ser likadant ut; att kvinnor varken får ta plats eller porträtteras som de makthavare de faktiskt var.
En av huvudrollerna är Lady Margaret Beaufort som kämpar för att hennes son ska ta makten över kronan. Tycker att hon är himla härlig av någon anledning, fast hon på många sätt är vidrigt manipulativ. Hennes sätt att ta kontroll över sitt eget liv är så lockande och hon är den enda i serien som själv bestämmer på vilka villkor hon gifter bort sig på. I sitt äktenskap med Lord Stanley förhandlar hon fram att hon inte ska ligga med honom (verklighetens Beaufort avlade ett kyskhetslöfte, så möjligen beror det på det. Tror det är oklart i serien) och just denna avsaknad av sex gör dem till jämlikar. Även om det finns en uppsjö av mäktiga kvinnor i serien är det ingen annan än Margaret som verkligen får existera på ungefär liknande villkor som männen och inte enbart ses som ett väsen eller en makthungrande galning. På grund av att hon inte har sex med sina män, och inte heller försöker upprätthålla ett romantiskt förhållande, blir hon inte beroende och sårbar utan kan fokusera på sitt verkliga mål: att avsätta kungen och ge kronan till sin son. Klyschan om hur kvinnlig sexualitet ger oss ett överläge gentemot männen kändes alltså passé redan på 1400-talet.
Intressant är att det går att se ett liknande mönster i Game of Thrones, fast vad gäller eunucken Varys. På grund av sin frånvarande sexualitet blir han opålitlig, och på så vis mäktig, då det inte går att förhandla med honom genom sex. Att ha sex, att njuta på det viset, är att tappa lite självkontroll, något som Varys därmed aldrig utsätter sig för. Både Varys och Margaret tycks alltså bli mäktiga genom att kontrollera sin kroppslighet. Ett ganska tråkigt och asketiskt ideal såklart, men som på många sätt känns lockande.
/Johanna
Bra just nu: Att vi skaffat HBO Nordic igen. Det betyder att jag kan se True Detective och Girls på bästa möjliga sätt.
För att börja med True Detective. Visst vore det hemskt dumt om Rust var mördaren? Så himla billigt knep, ovärdigt en sådan serie. Samtidigt är det hisnande att ens fundera på det, så på så sätt fyller det ju sin funktion. Det jag funderar kring är hur de två poliserna som pratar med Rust och Marty i nutid inte tycker att Rust historia håller. Men har inte det sin naturliga förklaring i och med undercoverandet i motorcykelgänget och deras mörkläggande angående Martys skjuta ut hjärnan-avrättning av Reggie Ledoux? Ja, att de inte får undersöka Rusts förråd är ju märkligt, men annars, vad är så misstänkt egentligen? Varför tänker inte Marty på det när poliserna berättar om sina misstankar? Och, var Rusts oändliga monologer ett snäpp för mycket förra avsnittet? Han balanserar onekligen på gränsen hela tiden, men kan ändå inte låta bli att tycka att det är härligt. Lite för härligt. Ölburksgubbar liksom.
Och så har vi Girls. Detta sorgliga. Att se vännerna falla isär sådär, och Marnies desperata försök till att göra allt perfekt igen. Visst var det uppfriskande att höra Shoshanna berätta för alla hur värdelösa alla är, men samtidigt: vem är du? De andra må ha en kris i sina relationer till varandra, men hur passar hon in överhuvudtaget egentligen? Har hon nånsin gjort det? Hon konstaterar ju till och med själv att ingen av dem bryr sig om att hon är där utan beter sig som om hon vore en taxichaufför. Hon må vara en av de mest underhållande just nu, men många roliga repliker, men visst har hon alltid varit ganska tråkig. Ingen jag skulle vilja vara vän med. Och hur Ray kan vara så elak mot Marnie och bete sig som om hon är korkad och ytlig när han har varit tillsammans med Shoshanna förstår jag inte alls. Jag vill absolut veta hur det här slutar, även om det inte riktigt är lika hjärtgripande som förra säsongen. Fast storheten ligger i de små detaljerna, som när Hannah blir himlastormande glad över gratissnacksen (vilket jag också skulle bli!), Eller när Hannah avfärdar narcissismkritiken med ett “kom med nåt nytt?”. Och givetvis att Elijahs nya sviniga pojkvän Paolo är Jonathan i Buffy!
/Johanna
Det är en bra TV-vinter. Till exempel har första säsongen av True Detective börjat och tredje säsongen av Girls. Mina ständiga guilty pleasures (ah, så himla töntigt ord, varför använder jag det?!) Pretty little liars och Revolution har även de kommit tillbaka efter mittsäsongsavbrott och jag har dessutom tagit upp gamla serier, så som Rubicon och Under the dome.
Men för att stanna vid True Detective (Som är ungefär lika unikt som att skriva en djuplodande och upprörd text om Belinda Olsson och fittstim. Alla vill vi vara på samma boll). Just nu finns ingen serie som får mig att tänka så mycket som denna, och tankarna spretar åt alla håll. För jag känner att jag älskar vad Matthew Mcconaughey gör med Rust Cohle, men visst kan det bli för klyschigt? Det är ju inte som vi inte har sett den sammanbitne, tyste och förstörde vite mannen förut. Fast är det så här bra gjort så förlåter jag även slitna klichéer, eller? Och kvinnorna, var är de? Och varför måste alla seriemördarjakter hamna i mördad prostituerad kvinna-träsket? Samtidigt tyckte jag mycket om scenen där Martin Hart upprört ifrågasatte bordellmamman kring den underåriga prostituerade och hon svarar nåt i stil med att han enbart är upprörd på grund av tanken kring att han vill äga kvinnor och inte betala för sex. Jag håller inte alltid med i den argumentationen men i Martins fall tror jag att det ligger något i det. Han är ett riktigt jävla svin som behandlar både sin älskarinna och fru som sina ägodelar, och så har han mage att moralisera kring andra aspekter av kvinnoförtryck och på så vis svära sig fri från sin egen del av det. Den finare och mer sofistikerade delen av manssvineri. På så vis känns Rust så mycket mer sympatisk, då han både kritiserar Martins beteende men också tycks ha en helt annan människosyn. Han har ett antal scener med de prostituerade tjejerna, och aldrig verkar han fördöma dem eller tycka synd om dem. Han behandlar dem respektfullt helt enkelt. Antar också att serien gör en poäng av att han inte vill ligga med dem, hade han gjort det så hade han blivit en Martin Hart. Har inte bestämt mig om det beror på en moraliserande sexualsyn där sex ses som något fult, eller om det helt enkelt handlar om respekt. Varför ligga med sina informanter, liksom? 
/Johanna
Nu var det längesen jag skrev om Homeland. Förra hösten var det istället ett never ending tjat om Carrie hit och Carrie dit och jag tänkte troligtvis på henne minst en gång per dag. Men frågan är om Homeland förtjänar min kärlek längre, efter den något stappliga inledningen av säsong 3.
Så kom äntligen vändningen i avsnitt fyra, Game on, där vi fick se hur Carrie inte alls blivit övergiven av Saul, utan bara en del i spelet. Eller? I denna veckas avsnitt, The yoga play, förklarar Saul för Quinn hur han och Carrie bara lurar iranierna, och att det bara har varit ett spel- allt från avslöjande om Carrie och Brodys affär till tvångsinläggningen på psyk. Men alltså, för att citera Doktor Kosmos: “Är ni på låtsas eller är ni på riktigt?” Det är här styrkan ligger enligt mig. För visst är de både på låtsas och riktigt? De må ha en plan, men likväl är Carrie psykiskt sjuk och mår inte bra (hon kan omöjligt ha fejkat allt när hon var inlagd) och Saul är i allra högsta grad makthungrande och redo att offra Carrie för att tillskansa sig makt och visa att han har rätt. Det blev tydligt när Quinn oroat berättade för Saul att Carrie blivit kidnappat och skräckslaget konstaterar att hon nu är helt ensam. Saul var däremot nöjd över att operationen fortgår och konstaterade hjärtlöst att hon alltid varit ensam. Just i den sekunden ville jag bara skrika rakt ut: “Jag visste det!!! Du är ett svin!” De kan minsann inte lura mig, Saul spelar sitt eget spel och redan när han tidigare i säsongen skällde ut analytikern Fara för att hon hade slöja förstod jag att den Saul vi tidigare kände delvis är borta. Kvar är en bitter och makthungrande islamofob som säljer ut sina forna vänner. Jävla Saul!
Manliga män skjuter änder
Ibland tänker jag på hur förbannat svårt det är att skriva något som inte sparkar in öppna dörrar. Jag menar, redan innan jag hade sett första avsnittet av Orange is the new black funderade jag ut vad jag skulle skriva. jag hade nämligen läst en del om serien innan och tydligen verkade det vara uppdelat i ett jättestort läger av: DET ÄR SÅ JÄLLA GÖTT ATT TJAJOR FÅR TA PLATS! och den lite mindre falangen av: Är det inte lite platta (rasistiska) stereotyper? Okej, vi säger att båda stämmer till viss del. Men nog borde det finnas mer att säga om serien? Några fler infallsvinklar? Och bara det att jag redan innan funderar på vad jag ska skriva inom samma ämne. När fan blev jag Magnus slå in vidöppna dörrar Betnér? Ja vafan, visst är det göttigt med en serie där kvinnor får vara subjekt och inte objekt, men lite bättre kan vi väl?
Det jag har emot tjajor-argumentet är helt enkelt att det är för jävla lätt. Ytterst få skulle ju säga emot en sån sak. Men visst porträtteras kvinnor på ett stereotypt även i Orange? Det blir väldigt tydligt när man jämför med fängelseserien Oz, som enbart består av manliga fångar. I Orange har kvinnorna alltid en anledning (okej, här går det att rätta mig, har inte sett tillräckligt för att tala om alla) till att de åker fast, det är alltid förmildrande omständigheter. De är svikna av familjen, samhället osv och det här är resultatet. De kanske till och med blev påverkade av någon annan (förslagsvis en man) och därför kan de inte ses som lika skyldiga. Själva brottet är inte ens speciellt viktigt utan det handlar om vad som ledde fram till det. I Oz är det snarare motsatsen, där får vi aldrig se någon förmildrande omständighet. Vi får aldrig se om huruvida deras hemförhållanden påverkar dem eller om någon påverkade personen till dådet. Vi får bara se hur de dödar, misshandlar och våldtar och sen kastas åter in i fängelset och där förväntas vi känna med karaktärerna. Ibland med avsky och ibland med värme, och det är det som är seriens storhet, dess komplexitet. Orange saknar den dimensionen och jag skulle säga att det beror på hur vi ser på kvinnor, och framförallt kvinnor som begår brott. Vi vill så gärna förstå varför kvinnor mördar, det räcker inte med att bara säga att de gör det. Okej, jag tycker inte heller idén om att födas ond är särskilt fräsch och jag tror absolut att brottslighet ökar i ojämlika samhällen. Men det är inte det det handlar om, utan vår oförmåga att ta in att kvinnor är precis lika onda, vidriga, manipulativa osv som män. Kvinnor får en bakgrund, män är födda djur. Jag vill ha mer råhet och mindre gulligull, jag vill inte tycka om och förstå varenda jävla fånge. Jag vill känna både hat och kärlek och alla känslor däremellan. Jag vill både förstå och inte förstå. Och jag vill framförallt inte bli skriven på näsan.
I min längtan efter Girls säsong 3 gick jag in på Lena Dunhams instagram. Det första jag tänker: Jag älskar dig Lena. Du är så jävla cool. Det andra jag tänker: Du är så jävla cool och snygg, man behöver inte vara svalt smal eller härligt yppig för att vara så cool och snygg som du.
Dessa tankar fick mig till att början att må bra, kändes trösterikt. Sen kom bakslaget. Om man nu inte är sådär witty och talangfull som Lena Dunham, hur går det då om man inte är konventionellt snygg och smal? Jag kan inte vara så bjussig med mig själv och min kropp som Lena är i Girls, för utfallet blir liksom inte lika härligt fräckt när det gäller en tråkig småbarnsmorsa. Tråkiga och talanglösa tjockisar göra sig icke besvär, liksom.
Min tredje tanke är att jag hatar mig själv som tänker såhär. Och att jag egentligen inte tänker såhär. Fast jag gör det ändå. Och att jag gärna skulle vara Lena Dunham, så jag slapp vilja vara svalt smal eller härligt yppig.
Johanna
Pernilla
Linde
TV-Klubben 