"Game's the same, just got more fierce"

True tråkighet

images

Så. Vad tycker vi egentligen om True Detective säsong 2? Inte i närheten av säsong 1, varken vad gäller skådespeleri eller story, den saken är klar i alla fall. Det är såklart snyggt, men inte tillräckligt för att jag ska orka bry mig. Det är nog det som är kärnan. Jag orkar inte bry mig. Det är inte dåligt, men inte heller något som engagerar. T ex när Frank (varför casta Vince Vaughn, varför?!) maler på om sin tröliga barndom där han stängdes in i källaren och råttor började att tugga på honom. Han var bara sex år. Min känsla: suck det där lät ju inte så kul Frank men får jag kolla på mobilen nu? Betänk även att jag har ett barn i ungefär den åldern och börjar grina över ca allt jag kan relatera till honom. Eller Paul, som verkar ha mycket bagage och inte kan öppna sig för sin flickvän och därför flyr hem till sin incestuösa mamma. Han är onekligen mystisk med sina ärr och hemliga militära ökenäventyr, men jag känner mest att han är tråkig istället för en subtilt utarbetad karaktär.

Ray och Ani är snäppet mer intressanta, även om det har fläskats på alldeles för mycket för att visa att de är svåååra och mår dåååligt. Som när Ani i första avsnittet blev beskylld av sitt ragg för att vilja göra något i sängen som inte han ville, för att sedan i avsnitt två titta på porr. Det är möjligt att jag har fel och att hon enbart gjorde polisresearch eller letade efter sin porrwebcammande syster, men jag fick känslan av att det var där för att gestalta hur oerhört skadad hon är. En tjaj som tittar på porr va!!!! Och föreslår snuskiga saker i sängen!!! Hon måste vara vara så oerhört skadad, hon beter ju sig som… radom snubbe i vilken serie som helst. Sjukt. Dessutom formligen kastar samtliga karatärers mentala hälsa efter oss, vi ska tydligen frossa i det från start så att vi absolut inte missar hur svart allt är. Var inte tjusningen i säsong 1 att vi i varje avsnitt fick en pusselbit i Rust och Martys förflutna, och att vi varje gång förstod mer och mer om varför de agerade som de gjorde. De byggdes sakta men säkert upp till mångbottnade karaktärer, men utan att köra med billiga knep.

Dessutom: Leonard Cohens vinjettlåt “Nevermind”, bara nej. Nu är jag kanske en skadad småbarnsförälder, men visst är det för likt det här. Och det är inget jag vill gå och sjunga i några månader nu.

Fackförbund is the new black

Pennsatucky-main

Nu har jag bingetittat klart på Orange is the new black. Denna säsong är lite mer lättsam än tidigare och det är negativt, då det bästa är de lite tyngre delarna. Tyckte däremot att tematiken med fokus på organisering och meningsskapande i form av tro, religion och fackförbund var himla intressant, men en aning märklig. Jag uppfattar Orange is the new black som en serie i tiden, som behandlar ämnen som engagerar ungdomar, som t ex feminism, rasism, hbtq osv osv. På så vis är det ju jättespännande att stor del av serien också handlar om arbetsrätt och att organisera sig fackligt, för visst tycker ungdomar att det är det osexigaste som finns?

För att bring sexy back har de istället tagit in en ny karaktär som blir Pipers nya kärleksintresse; den absolut urheta Ruby Rose. Tyvärr är ju karaktären Stella urtråkig och hon och Piper har noll kemi, fattar inte alls vad som gick fel. Kan liksom inte gilla henne, trots att hon ser ut att vara helt jävla specialdesignad för absolut snygghet. På så vis hamnar Piper en smula i skymundan och de andra karaktärerna tar över totalt. Inte mig emot direkt, även om Piper gör en lite spännande resa från gnällig överklassbrud till stenhård maffialedare.

En av de bättre delarna i säsongen är Pennsatuckys och Boos vänskap.Den är så himla fin, den köper jag rakt av! Trots att Pennsatucky tidigare varit helt jävla galen, och att hon egentligen inte alls är en religiös fanatiker, funkar det med övriga säsonger? Skiter visserligen i vilket, bara de får vara bffs och mysiga ihop.

Och säsongens skräll: Den person jag relaterar till mest? Caputo. Så himla deppig person som liksom alltid vill göra rätt och inte skryta om det och får därför aldrig nåt beröm eller erkännande pga det, känner sig moraliskt överlägsen andra samtidigt som han känner sig lite sämre och mer värdelös också, vill humblebraga lite, får fortfarande inget gensvar av andra och gör tillslut det som är fel pga frustration. Gud, vill inte alls känna igen mig i detta. Arma Caputo.

Unbreakable Kimmy Schmidt

Ett tag försökte jag se storheten i Arrested development genom att bingewatcha på Netflix. Höll ut någon dryg säsong men kände sen bara att näääe, varför slösar jag bort min tid? Jag älskar egentligen humor och rena komedier men helst ska tittandet ske spontant, att jag råkar slå på tv:n när det är på för det blir aldrig samma sak när jag söker upp det själv. Ett tag hade vi till exempel comedy central och då såg jag jätteofta på olika stand ups och Roast etc och önskade att det alltid skulle gå i tablån, men vad tror ni händer när Netflix kommer och utbudet blir gigantiskt? Inte sett ett avsnitt. Så därför var det med ett visst motstånd jag började titta på Unbreakable Kimmy Schmidt, ett motstånd som höll i sig ett par avsnitt men som jag sen kom att gilla jättemycket!
I Tina Feys nya serie har Kimmy Schmidt precis räddats ur en bunker där hon suttit inspärrad de senaste femton åren tillsammans med en domedagspastor och tre andra kvinnor i tron om att apokalypsen har skett. Hon är nu 29 år och vill leva livet i New York med glittriga sneakers, godis till middag och glömma att hon är en av “mullvadskvinnorna”.

Jag älskar när roliga kvinnor får och tar sin plats på tv. Tro det eller ej men tjejer är faktiskt minst lika roliga som killar men någon gång runt mellanstadiet/högstadiet är det många som tappar lusten/viljan att vara rolig. Framförallt på grund av nedsättande kommentarer och att det är en egenskap som generellt inte uppmuntras, i den åldern. Så man fogar sig och lägger sig till med andra egenskaper som man tror ska uppskattas mer, typ dålig attityd och sarkasm.

Därför blir jag så glad över karaktärer som Kimmy Schmidt, det finns inte mycket som knäcker hennes optimism, naivitet och allmänna livsglädje samt känslan av att ingenting är omöjligt. Den borde vi alla ha lite mer av, jag är så glad att jag har flera såna människor i min närhet, livet är för kort för att vara svår och tråkig!

 

 

När fiktiva mord inte längre räcker till

År 2000, för vissa en förhistorisk tid, en annan skulle precis börja gymnasiet. Good times! Om det inte vore för CSI, en serie som jag ändå först tyckte var bra och spännande (skyller på ungdomen) men som med sina spin-offer urartade till en poseringstävling utan dess like. Men inspirerade blev folket, kommer ni ihåg att Britney Spears skulle utbilda sig till CSI? Gissar att det rann ut lite i sanden.


Men som vi älskar mordgåtor! Från det fiktiva CSI, Criminal minds, Bones, NCIS och lite modernare True detective till dokumentära poddar som geniala Serial och Aftonbladets pågående Fallet.

Tittar just nu på The Jinx, en dokumentär i miniserieformat om Robert Durst som är misstänkt för försvinnandet av sin fru, mordet och styckningen av sin granne och mordet på en av sina bästa vänner. Varför kommer han gång på gång undan? När det i Serial byggs ett fall nästan enbart på indicier kan rikemanssonen Bob Durst stycka en man och bli friad för självförsvar. Världen är sjuk och vi är nästan lika sjuka som inte längre nöjer oss med fiktiva berättelser utan nu vill ha äkta varan, dock skyddade långt långt bort i vår tv-soffa i lilla Sverige.
Reality i all ära men nu längtar jag faktiskt mest till Arkiv X, ni har väl inte missat att det kommer nya avsnitt? Vi får vänta ända till januari 2016 men jag spår att mulder och scully kommer vara hetare än någonsin! Ålder verkar ha den effekten på hollywoodskådisar, eller så är det bara jag som hamnat på andra sidan av 30..

The Affair säsong 1

The affair har ett vansinnigt bra öppningsavsnitt, ni vet ett sånt där som man bara sugs in i direkt, i vemodet, förförelsen och kärleken. Man vet att det kommer sluta illa men det går inte att vända bort blicken.

Upplägget är, likt i True Detective, att något allvarligt brott har begåtts. Som tittare ges man väldigt lite information men ingen är anhållen utan båda parter är inne på förhör i all välvilja för utredningen. Serien berättas därför ur två perspektiv, Alisons (Ruth Wilson)  och Noahs (Dominic West). De båda möts på en diner i Montauk, Hamptons. Alison är servitris och en ur lokalbefolkningen och Noah är där med sin fru och 4 barn för att tillbringa sommaren hos svärföräldrarna. Staden är liten och Noah och Alison stöter på varandra, mer eller mindre avsiktligt, och inleder en affär som egentligen inte kan beskrivas som något annat än destruktiv.the affair

Något jag fastnar och tänker mycket på är varför perspektiven skiljer sig så åt. Det är inte bara händelser som berättas helt annorlunda utan hela känslan och stämningen förändras och ibland även vad de har på sig, framförallt blir det här tydligt ju längre in i säsongen man kommer. I Noahs ögon är Alison hela tiden den där självsäkra initiativtagande parten medan Alison berättar historien med sorgen och osäkerheten i botten. Är det från båda parter en efterhandskonstruktion för att spela korten i egen hand eller är det bara minnen som skiljer dem åt?

Jag tycker absolut att det här är en av de bättre serierna från 2014! Med ett urstarkt öppningsavsnitt har den lite svårt att hävda sig i mitten och trampar väl lite vatten men det tar sig sen igen. Är man ute efter en serie med högt tempo kanske man ska se sig om åt ett annat håll men för den som är intresserad av en välspelad dramathriller  finns hela säsongen på HBO nordic! Hade dock önskat att Joshua Jackson, som spelar Alisons man, hade kunnat få lite större plats men bra skådespelarinsatser och kul att se McNulty igen!

Love at first sight

När trailern har gått för “Gift vid första ögonkastet” så har jag avfärdat det med samma argument som jag har för att ogilla typ “Sveriges sämsta bilförare” men som den sucker jag ju alltid varit för all sorts reality-tv (ffa amerikansk) så borde jag ju vetat att det är precis vad jag vill ha! Awkward moments i överflöd. Utgångspunkten är singlar som sökt sig till ett team av experter för att få fram den bästa möjliga matchningen och de får inte träffa varandra förrän de står framför vigselförrättaren. Om de båda tackar ja har de en månad på sig att bestämma sig för om de vill satsa på giftermålet eller skilja sig.

Det bästa med programmet: den ena tjejens min när hon får se vem som väntar henne, Vi kan väl nöja oss med att säga att hon är lite out of his league. Men alltså blicken, chocken, känslan av att hon blivit utsatt för ett skämt. Älskar det!wutang

Sämst: Lite väl mycket ”expertsnack”, kärlek är ju faktiskt inte så mycket vetenskap som direkt känsla.. eller? Även om de har använt sig av FBI:s och CIA:s speciella matchningsprogram (vilket aldrig tidigare gjorts, kan ni tänka er!).

Reflektioner: Lite konstigt ändå att söka till programmet vid 26 års ålder? Visserligen fick deltagarna veta först senare att de skulle bli tvungna att gifta sig och inte bara dejta men de valde ju ändå att gå vidare efter att de fått reda på premisserna. En annan överraskande och positiv sak, vigselförrättaren är kvinna! Och det hela hålls borgerligt. Härligt ändå.

Finns på svt play, 3 avsnitt har kommit än så länge!

Is it because i’m a fay?

Efter några år av vampyrdetox kände jag mig manad att ge mig på true blood, säsong tre dvs. Har sett ungefär fem eller sex avsnitt och tycker väl, trots varulvar och dog fights, att det ju är ganska bra! Men tankspridd som man är vid försök att utfodra barnet samtidigt som jag skulle få fram senaste avsnittet på netflix så blev det lite fel.. Tyckte recapen var lite tagen ur luften och förstod inte alls varför Bill, Jessica, och Sookie satt och lipade på någon soffa och undrade varför allt går så fort. Och sen yttrar Sookie det mest geniala: “is it because im a fay?”

Jaha. Det var ju en oväntad vändning, kanske lika bra att hoppa fram till säsong sju direkt, känns ju lovande!