Jag älskar mat på alla sätt och vis. Bäst är ju givetvis att äta den. Men att laga, läsa och tevetitta på mat slår nästan lika högt. Därför kommer det knappast som en överraskning att jag även älskar matlagningsprogram. Gärna dokusåpavarianter som Top Chef och Masterchef, men allra helst något med lite mer substans. Kommer ni ihåg Kinas mat? Precis så borde fler matlagningsprogram vara! Så jäkla bra teve. Ett helt avsnitt enbart om Tofu liksom. Och vinäger! Så opublikfriande, men ändå så intressant och underhållande. Så det glädjer mig verkligen att det kommer en ny säsong i höst.
Just nu visas Matlagning enligt Heston på SVT. Heston Blumenthal är superkocken som äger en massa lyxrestauranger och med smak för otraditionell mat; en av hans signaturrätter är t ex ägg och bacon-glass. Detta är ett väldigt trivsamt program och jag gillar både Heston och idén att, precis som i Kinas mat, beta av ett livsmedel per avsnitt. Hittills har det handlat om ägg, choklad och kyckling och varje avsnitt visar han små fiffiga tips och roliga recept, som en chokladkaka med pop tarts i. Och precis som de flesta män slipper han hela livsstilstramset och fokus ligger enbart på bra mat. Fast visst, kanske att Lejla också skulle slippa det om hon var en Guide Michelin-kock, men det vettesjutton.
I vilket fall, programmet finns på SVT play, så det kolla påt vetja.
/Johanna
Har börjat se Work of Art som nu sänds på SVT. Egentligen behöver du bara läsa det här och skippa allt jag har knåpat ihop, för jag kommer inte med något nytt.
I vilket fall, Work of Art är en dokusåpa av samma kaliber som Project Runway fast det tävlas i konst istället för mode och deltagarna är ett snäpp mer excentriska = göttigt som tusan. Enligt mig. Men givetvis skapar detta rabalder, för fin- och fulkultur får ju inte hopblandad sådär. Och även jag hade faktiskt dessa tankar när jag läste om programmet första gången- för kan man verkligen tävla i konst? För att bena ut denna fråga måste man ställa en rad följdfrågor så som vad konstbegreppet egentligen innebär eller varför just tävlingar i TV upprör så, då bedömningar av konst pågår hela tiden. Musik t ex, är det konst? För finns det något vi äääälskar att tävla i så är det ju musik. Kläddesign, som i Project Runway, är det konst? Får vi bara bedöma vissa konstdiscipliner? Samtidigt, som Ida på Weird Science påpekar, bedöms studenter på konstutbildningar hela tiden och konstkritikers yrke ifrågasätts aldrig. Så visst pågår detta beteende överallt.
Något som slår mig i första avsnittet är hur flera av deltagarna påtalar vikten av tolkning och varje människas personliga upplevelse. Det finns alltså ingen dålig konst, bara olika tolkningar och upplevelser. Ofta var det de som hade skapat mer eller mindre abstrakt konst som åberopade dessa värden och det var också de som fick sämst omdömen. Och jag tvivlar inte på att de själva och säkert många med dem faktiskt tycker att det var ett mästerverk. Trots att de inte föll juryn i smaken. Och i en värld helt fri från normer och hierarkier så kanske vi inte ens skulle få för oss att gradera konst (och mat och (kvinno)utseende osv) men nu är det inte så. Jag kan ibland tycka att juryn i Projecy Runway är så himla tråkig och ovågad och dissar en superfin klänning och kallar det dålig smak medan en tråkig svart sak vinner hela skiten. Och då känner jag lite på samma sätt och tänker att man nog inte kan tävla i mode för vilka är de att sitta och snoffsa sig och bestämma vad som är god smak och inte? Det finns vissa regler att förhålla sig till där viss mat, kläder och konst inte är lika bra, inte lika fin. Allas tolkningar är inte lika mycket värda. God smak är inte relativ. Och att någon ens blir förvånad inför detta faktum känns bara märkligt och verklighetsfrånvänt.
/Johanna
Och så fick True Blood även en femte säsong. Och det var sannerligen med blandade känslor jag tittade genom säsongspremiären. Å ena sidan är jag så himla trött på allt vampyrtrams där alla har exakt samma storys (förutom Buffy då, som inte alls kan jämföras med något vampyraktigt som kommit de senaste åren), men å andra sidan kändes det inte så trött som jag trodde. Jag vill till och med se mer, nu på en gång! Trots att nästan alla spår är rätt tråkiga och visst återanvänder de lite väl mycket gamla trådar? Men givetvis fanns det några godbitar så som:
- Pastorns I’m a gay american vampire
- ALLT med Pam. Framförallt Wal Mart-dressen
- AllT med Jason. Han är som en söt och dum hundvalp
- Att Jessica är väldigt snygg och att hon, som hon själv lägger fram det, nästan är drottning
- Att Tara förhoppningsvis slutar gnälla nu
En annan intressant detalj i avsnittet var Erics relation med sin “syster”. Vampyrerna har ju väldigt nära band till sina skapare, det vet vi sen tidigare. Till exempel Bill och Jessica verkar ha någon slags förälder-barnrelation, och Eric och Pam älskar verkligen varandra och har flertalet gånger varit villiga att offra sig för varandra. Vilket känns märkligt då vi sällan får se lika djupa mänskliga relationer, trots att de anser sig vara mer moraliska och troligtvis mer äkta och kapabla att älska. Tänka bara bästa vänner Sookie och Tara; allvarligt, hur ofta har de egentligen hängt med varandra? Känns som en extremt ointressant relation. Men att kalla någon sin syster och sen ligga med den med Bill bara några meter bort kan sannerligen inte platsa under kategorin ointressant. Så vad är då grejen med att å ena sidan leka familj och å andra sidan sexa loss med varandra? Varför har de ett behov av att benämna varandra som syskon? Gör alla vampyrer det? Umgås de familjevis? Ligger alla med sina syskon? Och sin skapare=”förälder”? Och varför ligger inte Bill med Jessica?
Herregud, jag är nog rätt tagen ändå.
/Johanna
Förra veckan började TV3 sända Project Runway Allstar. Eftersom jag inte riktigt har haft tid att engagera mig och ladda ner skiten så passar det mig alldeles utmärkt att se ett avsnitt i veckan på TV istället. Men jag känner mig redan avig mot hela produktionen. Varför? Jo, TIM GUNN! Var är han liksom?! De kan inte byta ut honom sådär bara, halva nöjet är ju att mysa i hans “make it work” och “gather round designers” och den där bekymrat rynkade pannan han får när han försöker förklara för en designer att det hela kommer att gå åt fanders. Samtidigt inser jag ju hur patetiskt och märkligt kristdemokratiskt konservativt att vilja ha allt precis som det alltid varit. Hoppas Kenley vinner i alla fall (det sämsta är att det är lite väl lätt att faktiskt kolla upp om mina förhoppningar stämmer. Kommer väl troligtvis inte kunna hålla mig).
I övrigt är jag fan inte värdig en plats i en TV-klubb, tittar ju i stort sett bara på dåliga repriser (eller är det bara min konservativa ådra som inte vill ha nåt nytt?) och helgens nöjen var inget undantag. Den här gången klämde vi hela första säsongen av Mauro och Pluras kök, och trots att det är en körvfest utan dess like måste jag ändå erkänna att det är väldigt underhållande. Så nu vill jag inget annat än att laga trerätters och bjuda alla mina vänner på episka middagar. Hojta till om ni vill komma!
Och jag lovar att jag kommer vara påklädd
/Johanna
Eftersom det varit en hektisk vår har det inte blivit så mycket TV. Eller nu skarvar jag ju, precis som Pernilla gjorde för ett tag sen, för nog har jag sett en och annan repris av Australias Masterchef . Men liksom inte så många “riktiga” serier om ni förstår vad jag menar. Vill ju så väldigt mycket, men tyvärr tillåter inte en unge i värsta separationsångeståren det. Och de två stora serierna som jag faktiskt har följt, Fringe och Game of Thrones, har haft sina säsongsfinaler, så vad händer nu? Vad ska jag nu kämpa för att få se? Girls ligger nära tills hand, och kanske se klart Deadwood?
I vilket fall, det vore ju ovärdigt att bara låta två matiga säsongsfinaler passera utan en minsta kommentar, så vassego:
Fringe:
Lagom sött och ofarligt avslut på arcen; Olivia dör, men återuppstår snabbt igen. Världen räddas, ingen skada skedd. Och så var det barnbesked. Och glädjetårar. Visst känns det här som ett definitivt serieslut? Om det inte vore för att de fick klartecken för fortsättning, och därmed spinner vidare på den dystopiska observatörarcen!!! Det är både lite bra och lite dåligt tror jag bestämt. Märkligt för att blir en säsong lite off sådär, men kanske även bra, för framtida storebrorsamhällen är alltind gångbara vad gäller populärkultur. Jag tror verkligen det kan bli nåt av det här.
Game of Thrones:
Lite mindre myigt och lite mer action. White walkers! Eldsprutande drakar! Joeffrey dumpar Sansa! Brienne dödar loss! Jaqen H’ghar är nån slags shapeshifter! Okej, de hade kanske kunnat bre på ännu mer, men jag är ändå nöjd. Men precis som med förra säsongen fattade jag seriens storhet först de sista avsnitten och nu förbannar mig själv för att jag uppenbarligen inte kan njuta en hel säsong. Tydligen måste ett avsnitt vara såhär späckat med göttigheter för att jag ska kunna koncentrera mig. Dumt. Enda anmärkningen: Mindre tråkStannis och för guds skull, det är dags för Danearys att få komma över vattnet nu!!!!
/Johanna
Med tanke på hur trött jag har varit på Once upon a time är det kanske märkligt hur peppad jag är på att se Snow white and the huntsman! Tycker trailern är sjukt snygg och Charlize Theron passar perfekt som drottningen. Är mindre imponerad av rollbesättningen av Snövit men det kanske blir bra det med.
Just sayin’
/Pernilla
Jag tror den lilla pausen jag tog mellan det sjuttonde och de resterande fem avsnitten av Revenge var välgörande för mitt totala intryck av säsong 1. Serien har pågått riktigt länge, med uppehåll och annat men jag tycker höjdpunkterna varit ganska väl utspridda över säsongen och ändå hade de tillräckligt med ess kvar i rockärmen för att fullkomligt bombardera de sista fem minutrarna av avsnitt 22. Jag är villig att acceptera det mesta, utom kanske just en liten detalj rörande ***spoilervarning*** mitt gamla hatobjekt Amanda. Ni som sett vet vad jag menar. Och ja, extra bra att de tog kål på den där hunden till slut, av alla orealistiska saker i denna serie var det hundens fantastiska livslängd som irriterade mig mest.
/Linde
Äntligen börjar det dra ihop sig för säsongsavslutning! Ett avsnitt kvar som skall “avnjutas” i morgon em är det tänkt. Det har verkligen varit en evighetsserie, tror att tv-klubben har diskuterat den i över ett halvår nu? Kanske till och med längre. I början med lite försiktiga hejarop men som snabbt byttes ut mot buande sådana. Visst var det kanske orättvist att sätta Homeland mot Once upon a time men lite krav måste man ju ändå ha? Jag tycker fortfarande att själva storyn är en bra idé men sen har den utförts på ett så märkligt sätt. I avsnitt efter avsnitt efter avsnitt har det bara dykt upp en bunt nya karaktärer där vi får se hur de levde i sagovärlden och vad som har hänt med dem i Storybrook. I.all.evighet. Hela avsnitt tillägnades tråkiga berättelser som oftast inte hade ett dyft att göra med själva handlingen mer än att presentera deras rollfigurer, något som kune gjorts på fem minuter snarare än 42. Och att sen hela tiden behöva se den där vedervärdiga ungen Henry tjata om samma saker och Emma som aldrig tror på honom kan ju göra vem som helst galen.
Nåväl.
Nu är det då kanske äntligen dags att knyta ihop säcken? Jag tycker ändå att de lyckades föra handlingen framåt lite bättre i förra avsnittet men jag är ändå tveksam till hur de ska hinna med allt i finalen? Nu kommer det visserligen en säsong två men den kunde jag inte bry mig om mindre, men nu när jag härdat ut så länge med den här serien så vill jag också se ett avslut. Kommer de tillbaka till sagovärlden? Vad händer med Regina? Henry? Hittar Snövit och charming tillbaka till varandra (blä!) och blir det happy ever after? Ja, ni förstår ju, jag kan knappt bärga mig!
/Pernilla
Johanna
Pernilla
Linde
TV-Klubben 