"Game's the same, just got more fierce"

Monthly Archives: July 2012

I och med nya (för oss alltså, vet att den ej är direkt purung) klubbserien kommer två tankar upp i mitt huvud:

1. Hur uttalas egentligen Carnivale?

2. Alla serier borde ha en dvärg och en jätte i sig  (Och så fick jag vädra den sinnessjukt fräscha spaningen).

/Johanna

Advertisements

Antar att ni, precis som jag, har sett den otroligt töntiga busskursaffischen om filmen Cockpit? Sen läser jag att den tydligen ska vara bra. Riktigt bra till och med. Men jag behöver nog mer för att inte känna mig skeptisk dessvärre. Jag menar, en film där allt bygger på en man i kvinnokläder känns ju sådär. Snarare brukar det betyda 1,5 timma lökiga manligt och kvinnligt spaningar och trista klyschor. Egentligen borde ju  filmer och serier på detta tema vara en bra plattform för diskussioner och frågor kring normalitet och sexualitet, men det kanske är för knastertorrt för en högsommarkioskvältare. Istället ska allt vara så himla roligt. Troligtvis för att det, som Jonas Karlsson själv konstaterar i en intervju, är löjeväckande att en man vill sänka sin status genom att bete sig som en kvinna. Så pinsamt va. Och det är verkligen på tok för lätt att det  blir tramsig och osubtil fars över allt som behandlar könsroller. Eller i alla fall när det ska vara roligt. Detta fick mig verkligen att fundera: finns det något bra inom ämnet?

Och plötsligt minns jag min bästa serie som förvirrad 14-åring: Young Americans. Som jag älskade det, och bäst av allt var förstås kärlekshistorien mellan Jake och Hamilton. Både Kathrine Moennig (L word) och Ian Sommarhalder (Vampire Dairies, Lost) har i efterhand charmerat ett otal (troligtvis främst) tjejer så den här kärleken kanske inte var unik just för mig. Men ändå.

I vilket fall, Jake var alltså inte en kille utan något så märkligt som en tjej som klädde sig i killkläder! Haha, eller? Nej, det hela behandlades väldigt varsamt och fint och jag minns att jag verkligen älskade att Hamilton trodde att han var bög när han fick känslor för Jake. För det var ju precis sånt där jag funderade över ungefär alltid. Jag tror att jag lite snabbt överlade med mig själv och förvånat insåg att man nog faktiskt blir kär i personlighet och inte kön. Och vilken frigörande tanke sen! Tänk om alla sliskiga amerikanska tonårssåpor kunde väcka såna känslor. Tyvärr blev det bara en säsong. Å andra sidan outades Jakes identitet i slutet och jag vet inte om jag vill se dem som ett helt vanligt par. Jag tyckte om dem precis som de var. Och kanske var de det snyggaste fiktiva paret på hela 2000-talet?

/Johanna


Så har då den underbara tiden på året kommit då fantastiska SYTYCD dragit igång igen, i år är det den nionde säsongen och serien firade just 200 avsnitt. Själv har jag nog hängt med sedan säsong tre ungefär och har ännu inte tröttnat trots att jag inte är någon reality tv-fantast i vanliga fall. Men det är något med denna serie som skiljer den från mängden. Självklart är den till 95% fokuserad på ren talang. Inga deltagare väljs in för sina provocerande personligheter, de som skickas hem är de med minst röster (och med sig på vägen får de både snälla ord och hyllningar) och serien kan nog liknas mer vid sport än dokusåpa. TV-klubben har ju redan tidigare diskuterat svårigheterna i att tävla i exempelvis konst, och vinnaren (i år är de två) av SYTYCD är nödvändigtvis inte den tekniskt mest begåvade dansaren, utan den som snabbast lär sig koreografi, kan anamma de flesta dansstilar och vars personligheter lyser genom tv-rutan. Och detta klargörs om och om igen i serien vilket ger den ett oerhört sympatiskt intryck. Det är nog så jag skulle beskriva serien; sympatisk och snäll utan att vara slätstruken. I år är topp 20 extra spretig med en stor mängd olika dansstilar representerade, några helt unika för de enskilda dansarna, och ett intro-program och ett första tävlingsprogram in i säsongen är jag mer än nöjd. Det saknas bara en b-boy och den kvinnliga crumpern i mina ögon, men även utan de inslagen är tv-sommaren räddad!

/Linde


Satte precis på Frisörakuten på femman och döm om min förvåning när jag såg att programmet handlade om en yoghurtshop?! Det var fortfarande Tabatha Coffey som styrde och ställde men utan en frisör i sikte.  Eventuellt skulle hon kunna kalla programmet något annat nu när hon uppenbarligen bytt inriktning till mat? Älskar att hon så tydligt tar efter Gordon Ramsay då hon var tvungen att kräkas lite efter att hon smakat på yoghurten. Undrar varför man aldrig ser kunderna göra det?

/Pernilla


 

Upptäckte precis att Johanna ju skrev ett inlägg om Work of art för ca 1 månad sedan, ursäkta upprepandet och herregud nu är det dags att skärpa till sig lite.

/En som trodde hon hade läst alla blogginlägg


Någon mer än jag som missat Work of art? Råkade slå på tvåan igår kväll och såg slutet av avsnitt fem av denna amerikanska realityserie där unga konstnärer tävlar om pengar och att få ställa ut på Brooklyn Museum of Art. Konceptet är ju ganska välkänt vid det här laget, framförallt genom urvattnade Top model men också det mycket mer lyckade Project runway.

Initialt blev jag ganska ställd av programmet och tyckte mest att det kändes helt absurt att tävla i konst. För vem bestämmer egentligen vad som är bra och dålig konst? Det känns också som att hela konstvärlden är så otroligt spretig. Det är inte bara målningar utan det är också fotografier, installationer och gud vet vad man egentligen kan hitta på, och ändå faller det under samma kategori.

Men när man tänker efter, är inte också skönhet något väldigt subjektivt och framförallt föränderligt? Och modedesign kanske framförallt. Där sitter Heidi och dömer ut det hon anser dåligt gjort eller otidsenligt eller osmakligt samtidigt som man en vecka senare ser en bild på henne i något som katten kunde spytt upp på mattan.

Jag är alltså lite kluven till själva tävlingsmomentet i alla dessa realityserier men jag tycker ändå att det är kul att SVT satsar på något litet annorlunda, kanske även lite allmänbildande(?) tv-program. Ska i alla fall försöka komma ihåg att slå på det nästa söndag kl 21:45 och se om det är något att ha!

/Pernilla


Nu har ju inte podcasts nåt alls med vår blogg att göra, men känner mig tvungen att göra ett undantag (samt att vara sist på bollen) och rekommendera Värvet. En podcast av Kristoffer Trumf som väldigt tillbakalutat och långsamt intervjuar personer i nöjessverige.  Lite för många intervjuer innehåller snäppt för mycket manlig ångest och självömkan och Alex Schulman känns ju liksom sådär, men kanske har det mer att göra med att jag inte är så förtjust i just de komikerna. Och Magnus Betnér är var just så trökig som jag trodde. MEN, herregud vad jag älskar Värvet när människor som Johanna Koljonen och Annika Lantz får prata oavbrutet i en timma. Även Jesper Rönndahl var väldigt trevlig och jag hoppas nu på att Kringlan Svensson får /vill vara med också. Varför inte alla malmöradiokomiker förresten? Att ingen gjort det här förut är faktiskt ett mysterium.



Personer jag gillar

/Johanna