I min längtan efter Girls säsong 3 gick jag in på Lena Dunhams instagram. Det första jag tänker: Jag älskar dig Lena. Du är så jävla cool. Det andra jag tänker: Du är så jävla cool och snygg, man behöver inte vara svalt smal eller härligt yppig för att vara så cool och snygg som du.

Dessa tankar fick mig till att början att må bra, kändes trösterikt. Sen kom bakslaget. Om man nu inte är sådär witty och talangfull som Lena Dunham, hur går det då om man inte är konventionellt snygg och smal?  Jag kan inte vara så bjussig med mig själv och min kropp som Lena är i Girls, för utfallet blir liksom inte lika härligt fräckt när det gäller en tråkig småbarnsmorsa. Tråkiga och talanglösa tjockisar göra sig icke besvär, liksom.

Min tredje tanke är att jag hatar mig själv som tänker såhär. Och att jag egentligen inte tänker såhär. Fast jag gör det ändå. Och att jag gärna skulle vara Lena Dunham, så jag slapp vilja vara svalt smal eller härligt yppig.