Kanske är det inte riktigt rättvist att sparka på någon som ligger ner (läs; är så himla usel) men efter 18 avsnitt av tv-klubbserien Once Upon a Time så har jag sett mer lillgamla, gravallvarliga och totalt orealistiska barn än vad jag någonsin sett någon annanstans. Och är det inte lite märkligt med tanke på att detta är en serie med ett barn i en av huvudrollerna, baserad på sagor som skrivits och berättats för barn genom alla tider? I Once Upon a Time kryllar det av stenansiktade barn vars högsta önskan är att få vara med sin älskade förälder men som lydigt går och gömmer sig i skogen och blir övergivna på kuppen. Och som yttrar floskler och ”visdomar” varenda gång de öppnar munnen. Nej, jag önskar nästan att Anya ätit upp dem hela högen!

 

/Linde