Är ganska nedstämd just nu, så vad passar bättre än en text om mannen som det påstådda autonoma subjektet?

Var på en föreläsning på ABF för nån vecka sen om byråkratisk ondska och lydnad. Ann Heberlein var där (och var fantastisk, både fruktansvärt kunnig och rolig) och hon snuddade vid ämnet mannen som det autonoma subjektet och ifrågasatte detta. För visst är det mannen som rent traditionellt sett behöver en slags lydnadskultur? Det är till stor del män som går ut i krig och som sedan säger att det enbart lydde order, det är män som behöver lydnad och disciplin genom lumpen för att bli just “män” och det var troligtvis ingen slump att det enbart var män med i Milgrams lydnadsexperiment.

Detta var vad jag hade i tankarna när jag, skamfullt nog, tittade på Terra Nova häromdagen (alltså verkligen ohyggligt dålig tramsserie). Insåg då att det inte bara var en, utan flera scener, där män som lydde order hånades,  och utpekades som falska och insmickrande. Hjältarna däremot, de gjorde vad sjutton de ville oavsett lag och ordning. Dessa män är starka, modiga och manliga och räddar alltid dagen. Visst vill man bara spy på sånt här, men det är illusterar väldigt väl just idén om mannen som det autonoma subjektet. Och är inte detta snarare regel än undantag i nästan all populärkultur? Är det någonsin paragrafryttarna och de som lyder till punkt och pricka som får vara hjältar? Eller är de snarare insmickarande fjollor? Ja, rent av nästan som kvinnor. Detta får mig i sin tur att tänka på en lärare på lärarutbildningen som menade att den typiska lärarstudenten är en klassiskt duktig tjej från Skövde som har bra betyg,  en tjej som senare blir en dussinlärare. Alltså rent krasst: en tråkig och lydig personlighetslös typ som enbart bryr sig om att vara duktig. Motsatsen till Terra Nova-männen alltså, de innovativa laglösa hjältarna. Huruvida dessa manliga hjältar verkligen existerar vet jag inte, men det är uppenbarligen ett väl rotat ideal. Kanske rent av på grund av bristen på autonomitet?

/Johanna