Jag har funderat lite kring det det här inlägget med efterföljande diskussion. Någon menade att allt inte kan handla om identifikation, och att det är enbart tonåringar som sysslar med sånt. Vuxna behöver däremot inte  känna igen sig och se sympatiska gestaltningar på TV, det kan vara bra ändå. Och jag kan väl hålla med till viss del. Men ännu mer är jag nog mest av allt en tonåring på jakt efter fiktiva figurer att älska. Det största problemet jag hade med första säsongen med Mad Men var till exempel att jag inte tyckte om någon av karaktärerna. Jag kände inte för någon, brydde mig inte om deras livsöden. De kunde faktiskt lika gärna dö, det spelade inte så stor roll för min del. Givetvis blev det bättre och nu tycker jag om många av dem, men det krävdes några säsonger och en utveckling av både deras bra och dåliga sidor. Det kan absolut vara subtilt skildrat, men någon form av godhet vill jag faktiskt  se. Banalt, men sant.

De karaktärer jag älskar är ofta de jag vill vara bästa vän med. Ta Alice i L Word till exempel. Hon är den där roliga men ändå pålitliga vännen som många av dem ringer när de inte mår bra. Hon är absolut inte perfekt, utan både ytlig och naiv i vissa fall, men hennes fel och brister vägs upp av ett hjärta av guld. En annan jag vill vara vän med är Miranda i Sex and the city. Hon är ganska neurotisk och har stort kontrollbehov, men precis som Alice den som vännerna ändå ringer när de behöver någon att prata med.

Kanske jag är tråkig som enbart känner med såna jag själv vill vara vän med (och uppenbarligen ser mig själv i), och att alla karaktärer inte kan porträtteras som naiva, ytliga, neurotiska men ack så godhjärtade. Samtidigt är de flesta jag känner till precis så. Lite av allting, illvilliga ibland men för det mesta trevliga och fina. Hannah i Girls, som texten jag länkar till diskuterar, är ju visserligen ganska mycket av just det här, men ibland blir jag trött på hur extremt självisk och självupptagen hon är. Och som artikeln säger: det finns ingen svärta, ingen anledning till hennes beteende. Bara barnrumpighet och tramsigheter. Och det tycker jag är en lika endimensionell gestaltning som det mesta som syns på TV. Visserligen är just Hannah den värsta av dem, jag har mycket lättare att se något mer i till exempel Marnie. Jessa och Shoshanna känns dock lika mångbottnade som typ Samantha och Charlotte i Sex and the city, men de är åtminstone sympatiskt bottenlösa.

tumblr_m8btljZU4A1rd693go1_500

/Johanna