I och med att Homeland börjat sin andra säsong får jag återigen hänga med min favoritkaraktär av kanske alla kategorier: Carrie Mathison. Bipolära Carrie som är helt jävla briljant men ändå mänsklig och som helt irrationellt blir kär i den man hon tror är en terrorist. Och när han visar sig vara just detta är det ingen som tror henne och och hon får tillslut ett bryt vilket leder till att hon förlorar jobbet. Att hon förlorar sitt jobb, sitt liv och sin identitet är verkligen hemskt och jag lever mig verkligen in i hennes öde, men det jag gillar allra mest är det där lilla extra, såsom underlivsvaskandet, de svettiga armhålorna och att hon är neurotisk och galen på ett väldigt osmickrande, ocharmigt och ickeromantiserande sätt. Alltså motsatsen till alla karaktärer Zoey Deschanel  någonsin spelat, trots att hon också ska föreställa lite tokig och galen. Carrie får vara hjälte för att i nästa sekund göra helt fel, vara rädd och modig på samma gång, helt enkelt allt och inget på samma gång. En helt komplett människa. En människa som är jävligt jobbig men som man ändå älskar.

Jag funderar dock på vad jag egentligen tycker om hennes sjukdom. Jag gillar den på ett sätt, den gör henne mänsklig, bräcklig och skitsmart, men behövde de verkligen skriva in en sjukdom i hennes karaktär? Jag tänker på The Wires strulputte McNulty (och givetvis hundra andra manliga och destruktiva poliskäraktärer) som tillåts vara komplett galen i vissa lägen, och i vissa fall lika destruktiv som Carrie, men inte behöver han en diagnos för att förklara det beteendet. Vi köper det ändå. Sen tycker jag visserligen att Carrie är en mycket bättre och mer nyanserad  karaktär än McNulty, så kanske att det helt enkelt är så att det är han som är trubbigt skriven och inte blir mer än just en destruktiv strulpelle.

I övrigt har jag skrivit för nättidingen Mint idag. Om hur vegetarianer framställs i TV-serier. Läs vetja!

/Johanna