Och barnprogramstittandet fortsätter. Det blir inte mycket annat, men i det här fallet har jag inget emot det, för den här gången bjussar Barnkanalen på en riktig gammal pärla: Dårfinkar och Dönickar.  Minns ni den? Serien från 1989 i sex delar baserad på Ulf Starks bok med samma namn.

I vilket fall, i flera veckor, ja månader, har jag känt mig så himla blasé och trött. Överallt jag går; i matkön, på spårvagnen, på kaféer, hör jag diskussioner om genusmedvetenhet och färger och barnkläder och tjofaderittan. Egentligen borde jag ju bli glad, det är ju kul och nyttigt att sånt här stöts och blöts och framförallt är det ju sånt jag själv intresseras av. Men, det enda som händer är att jag på senare tid blir lite provocerad. Det känns så trist, förutsägbart och ospännande att analysera könsbestämda kläder. Det känns torftigt, fattigt och dessutom- alla håller ju jämt med varandra. Såklart. Lite som att diskutera Ulf Brunnberg ungefär.  Okej,  vart vill jag komma med det här?

Jo, att jag därför blev så glad över Dårfinkar och Dönickar! Simone blir alltså misstagen för att vara Simon och problematiken går utanför enbart kläder och ifrågasätter på ett mycket mer raffinerat sätt vad det innebär att vara könsöverskridande. Skolans populäraste tjej Katti blir intresserad av Simone och Simone själv tycker om Isak. Även Isak är ganska tydligt förtjust i Simone, och hela triangeldramat känns så väldigt befriande. Kön är mest en trång kostym och Simone verkar inte riktigt bry sig om såna världsligheter.

Förutom att ungen i stort sett somnade och hellre ville se Rorri Racerbil är jag mycket nöjd. Så fort han vuxit till sig ska jag självklart köpa den här DVD-boxen. Tack Barnkanalen för påminnelsen!

/Johanna