Idag såg jag andra delen av SVT:s Skönhetsbubblan. Den här gången handlade det om de vanligaste ingreppen som görs idag: mammor som vill rätta till sina magar och bröst efter graviditet. Återigen fylls jag av otroligt många känslor. Dessutom kan jag ju själv sätta mig in i deras situation; hur det känns när kroppen tar kontrollen under och efter en graviditet. Tror detta ämne upprör av många olika anledningar och det är svårt att reda ut denna härva av skönhet- och perfektionshets, naturighetlängtan och synen på den heliga modern.

Å ena sidan ser jag en kvinna med brustna magmuskler som ger henne en gravidliknande putmage och som jag förstår på alla sätt och vis. Å andra sidan blir jag så himla deppig när hennes man och plastikkirurg verkar så jävla nöjda över att hon fixar magen. Och att hon känner att hon inte kan vara glad utan sin platta mage.

Å ena sidan tror jag att det är fullt möjligt att om det istället var män som födde barn så skulle ett sånt här ingrepp vara finansierat med våra skattepengar. Å andra sidan vill jag inte att alla postgravidmagar ska tvingas bli platta och fixade och att det typ blir som en del av återbesöket hos barnmorskan efter graviditeten.

Å ena sidan tycker jag att det är hemskt med kravet på perfektion och den stress och ångest det föder. Å andra sidan hatar jag den konstruerade naturligheten och tycker absolut att det är okej med skönhetsoperationer. Precis lika okej som smink, hårfärgning och all annan jäkla utsmyckning vi har hittat på.  Som är svinkul.

Å ena sidan vill jag bara ropa: “Herregud, skärp er, ni har fött barn! Det är väl viktigare än dina jäkla taxöronsbröst!” Å andra sidan avskyr jag synen på den heliga och uppoffrande modern som måste tycka att kroppen till och med blivit snyggare efter världens vackraste och mest naturliga mirakel. Varför ska kvinnor behöva offra så mycket? Det ÄR jobbigt när man inte längre kan kontrollera sin kropp och den känns främmande. Det är liksom inte den presenten man ville ha efter nästan ett års aptungt barnabärande.

Det är onekligen inget lätt ämne. Jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Jag vet i alla fall att jag i stort sett hatar alla plastikkirurger som medverkar i programmet. Slibbiga himla män som tycker om sitt yrke lite för mycket. Och att stå naken och bli målad på av en sån där man vore det värsta jag kunde utsätta mig för.  Vilket kanske är bra för i ren förskräckelse insåg jag plötsligt att den gamla klyschan “du duger som du är”  är rätt bra ändå. Tack för den åtminstone!

Hej jag är så himla vidrig

/Johanna