Igår sändes första avsnittet av sitcomen New Girl på TV4. Hallåan (Ja för fyran har tydligen fortfarande det.  SVT satsar visst på att vara lite fräsigare än sin konkurrent) inledde programmet med att säga att huvudrollsinnehavaren Zooey Deschanel har anklagats för att vara en Manic Pixie Dream Girl och att ingen lämnas oberörd av henne. Själv är jag väl visserligen inte inte direkt upphetsad inför detta faktum, men lik väl är det alltid intressant att diskutera just denna typen av quirky film/serietjejer.

Manic Pixie Dream Girl kan översättas Manisk älvdrömtjej. Enligt Wikipedia (min outtömliga källa till  kunskap) myntades begreppet av filmkritiken Nathan Rabin för att beskriva Kirsten Dunsts biroll i Elizabethtown. Även Nathalie Portman i Garden State och Kate Winslet i Eternal sunshine of the spotless mind är typiska MPDG-tjejer. Ni vet, såna där klassiskt vrålsnygga tjejkvinnor som ändå utger sig för att vara lite “udda” och “galna” och gör sådär konstnärligt djupa indiegrjer som att samla på tårar och annat barnsligt/gulligt/befängt. Och framförallt, de existerar främst av allt för att den manliga huvudrollen ska “vakna” till liv,  få inspiration eller på något annat sätt framhäva sig och sina egenskaper.

New Girl är inte Zooey Deschanels första sprallig flicka som tittar under lugg-roll.  Redan i filmen (500) Days of Summer suckade många trött åt den lite uttjatade och sunkiga kvinnorollen som tydligen skrivs in i varenda “indie”-romcom som någonsin existerat.Men det behöver nödvändigtvis inte vara en dålig film/serie bara för det. Och New Girl var faktikst helt okej. En hyffsat modern sitcom med en hel del skämt som når utanför tråkiga manligt- kvinnligtspaningar, könsdelar och buskishumor. Men givetvis är det helt orimligt att den helt supersöta, snygga och “nörd”hippa Zoey skulle vara så tokigt social inkompetent eller ha så svårt att få ragg.  Och killarna hon flyttade in hos kändes ju egentligen sådär roliga. Den ena var en plump kvinnokarl, den andra en arg träningskille och den tredje ska troligtvis föreställa den “tjejiga” mjukisen som fortfarande gråter över sitt ex.  Hur nyskapande liksom? Då får jag nog säga att jag föredrar den excentriske och tokiga Jess som ständigt hittar på sånger om sig själv.  Hur manisk älviskt drömlik hon än framstår av detta beteende.

/Johanna