Det började med en olustkänsla. Den som säger att alla andra är så himla spännande, quirky, mystiska, smarta, intelligenta osv.  Häromdagen såg jag en repris av förrförra årets Så mycket bättre  (ja jag vet, jag ser alldeles för mycket sämpiga repriser) och kände plötsligt hur olustet blev till skav. Det var Christer Sandelins program och alla gjorde sitt bästa för att bedyra hur trevlig, snäll, kul och lätt han är. Det var ordet lätt, som i social och dumpratandes,  som fick mig att känna mig illa till mods.  Plötsligt inser jag: JAG är ju min egen omgivnings  Christer Sandelin! Glättig, lättsam och kallpratandes om allt möjligt ointressant. Lätt och lika djupsinnig som en guldfisk.

Givetvis var denna insikt rätt obehaglig.  Tills han sa de bevingade orden (okej, fritt citerat) : “Ibland måste man ladda batterierna och bara vara ensam. Och äta glass och runka!”
Jamen hur sant liksom?

/Johanna