Vi börjar nu närma oss säsongsavslutning här i klubben. Både Homeland och Once upon a time ska vara färdigtittade nästa vecka när vi firar av dem på Hagabion. Känns både lite högtidligt och pirrigt, ungefär som en skolavslutning.  Jag ska därför spara den djuplodande analysen tills efter vi pratat igenom dem. Inte minst för att jag riskerar att spoila för mina medklubbare som numera verkar ha lågt förtroende för mig vad gäller dessa situationer. Så nästa vecka river vi av det bästa och sämsta med båda serierna!

I veckan som gått har det inte blivit så mycket serier som jag tänkte, men lite slötittande hinns ju alltid med. Råkade bland annat titta på SVT:s Den sjungande trappuppgången där dirigenten Lena Ekman Frisk fixar ihop en kör i Lindängen i Malmö. Det är en mängd olika människor i alla åldrar  som inte sjungit tidigare och de har tretton veckor på sig innan de ska sjunga på Malmös Konsertshus. Låter ju rätt mediokert, men oj så fint det var.  Och viktigt. På något vis sa det så mycket om livet, om klass, om vänskap.  En av grejerna som fångade mig var när hela gänget åkte till Köpenhamn för att sjunga på Ströget och två av kvinnorna blev helt till sig över hotellrummen de fick bo i.  Den ena sa att hon faktikst sett såhär fina rum förut – när hon jobbade som städerska. Jag började genast snyfta. Visst, det är ingen mänsklig rättighet att bo på fint hotell, men hela vistelsen i Köpenhamn synliggjorde verkligen deras position, deras klasstillhörighet. De verkade helt enket lite bortkomna i det stora operahuset.  Det var både hjärtskärnade och lite fint. Känns ju extremt tramsigt och floskligt, men det här är precis vad jag vill ha. Något om livet och om de som är som fölk är mest.

Hur feel-goodigt ser inte det här ut då?

/Johanna