Har idag varit med om en bra grej och en dålig. Den braiga var att barnet ville mysa framför TVn precis lagom till Masterchef Junior. Jag älskar matprogram, slukar dem alla med hull och hår och tycker att Mat-Niclas,  Jamie Oliver och Nigella är så hiiiimla mysiga och att vi alla borde ha någon slags halv åtta hos mig varje dag. I vilket fall, nu var ju varken Niclas, Jamie eller Nigella utan lillgamla 10 åringar som skulle visa upp sina kokkonster. Hur de nu ens kan ha sådana. Men oj vad bra de var! Och så söta sen. Och pratade verkligen som om de vore luttrade gamla kockar med massa vana. Gulligt.

Det dåliga var att jag idag såg  klart dubbelavsnittet av The River. Alltså, vad hände egentligen? Känns som en otroligt dålig blandning av Lost, Arkiv X och en b-skräckis från 90-talet. Det hela går ut på att dr Emmet Cole, en världskänd upptäcksresande, har försvunnit i Amazonas och att hans fru och son och… en massa annat folk letar efter honom medan ett ett tv-team filmar det. Först och främst känns varje avsnitt som en liten skräckfilm där extremt mycket händer och alla har skräkslagna miner och gapar hela tiden. Greppet med skakig kamera gör det absolut inte bättre, utan känns otroligt trött.  Det växlar mellan att vara actionbetonad spänning och mer intensivt känslosamt och jag tror meningen är att jag ska vara både rädd och ledsen för karaktärernas skull. Men jag känner ingenting. Kunde inte bry mig mindre. Kanske beror det på att det enbart har gått två avsnitt och det tar längre tid att lära känna karaktärerna. Men serien beter sig ändå på ett sånt vis,  alltså köttar på med känslosamma scener och dödsångest som om de gestaltat karaktärerna så pass bra att vi redan är “vänner”.  All action lämnar bara en tom känsla efter sig.  Inte ens andra avsnittets någorlunda spännande slut kan få mig att se mer. Nä, nu får vi försöka med lite säkra kort istället.  Förhoppningsvis Fringe.

/Johanna