Jag vet inte vad det är som händer. Kanske vår osäkra tid av ekonomiska kriser och klimathot som får oss att nostalgiskt blicka tillbaka till enklare tider. Tydligen gäller detta även forna stora programledare. Höstens TV-utbud har sannerligen varit deppigt, med riktigt desperata tilltag. Först ut var Anders Lundin. Han längtade tillbaka till sin storhetstid där han fick gå omkring i short, säga töntiga saker i suggestiv ton och anordna jobbiga hinderbanetävlingar, och verkade på något märkligt sätt ha blivit bönhörd.  I “Allt för Sverige” fick han göra precis allt det där, förutom att de bytt soliga stränder mot ett Sverigedemokratiskt idylliskt Skåne. Där fick otroligt lättrörda amerikaner springa hinderbana i hopp om att få återförenas med sin farmorsfarfarsmorfar och  “hitta sitt svenska arv”.  Ingen frågade visserligen om de å sin sida ville återförenas med sina otroligt avlägsna Amerikanska hillbillysläktingar. Känslan av att SVT älskar Anders Lundin lite för mycket ligger som en fet hinna över produktionen.

Som om det inte var nog med denna nostalgitripp så fick Ingvar Oldsberg plötslig panik över att på riktigt ha försvunnit ut ur folket På Spåret-minne och nöjde sig alltså inte med att gråta ut i kvällspressen om att de bytt vinjett. Nä, han måste också göra “Slaget om Sverige”, alltså På Spåret fast utan spår och i fyran. Tyvärr är även Björn Hellberg med, precis som i På Spåret och det är olidligt torra sketcher  och galen Göteborgshumor som gäller.  Det känns lite som att vara hemma hos en gammal pojkvän som man gjort slut med sen länge; onödigt, tröttsamt och en panikartad känsla över att komma tillbaka till något man absolut inte har saknat.

Spontan känsla: SLUTA UPP MED ATT NOSTALIGIÄLSKA GUBBAR!  Det känns inte värdigt 2011.

Och som om det inte vore nog med skit så har Gladiatorerna kommit tillbaka. Eh, hur gick det här till?

/Johanna