Idag fick jag plötslig Buffylusta. Det där kan komma över en sådär helt plötsligt, och allra helt ska jag vara ensam och med någon snaskigt att äta framför mig. Nu är ju sällan verkligheten så. Istället fick ettåringen vara med mig medan jag drack te och åt nyttiga mackor, och det är ju inte helt Buffyulitimat kan jag meddela. Inte heller säsong 2 som jag valde att se är den bästa, men de andra säsongerna behöver vila upp sig lite nu. Det fick bli avsnitt 17, Passion, där Angel stalkar Buffy för att i slutet döda Jenny Calender.  Egentligen hade jag ingen aning om vad för avsnitt det var och hade, något naivt, hoppats på att det skulle inkludera Spike och hans tv-tittande (även om serien Passions inte dyker upp än på länge?). Jag är dock väldigt nöjd med denna chansning och inser nu att även säsong två håller förhållandevis hög standard. Allt det där jag älskar finns ju där: humorn, rappheten, dramatiken och tempot. Även Jonathan skymtar förbi och jag bara älskar det!

Xander: Excuse me, but have you ever heard of knocking?
Jonathan: We’re supposed to get some books. On Stalin.
Xander: Does this look like a Barnes & Noble?
Giles: This is a school library, Xander.
Xander: Since when?!?

Eller den här gobiten när Cordelia inser att hon låtit Angel åka i hennes bil:

Cordelia: Oh God! I invited him in my car once. That means he can come into
my car…whenever he wants!
Xander: Yep, you’re doomed to havin’ to give him and his vamp pals a lift
whenever they feel like it, and those guys never chip in for gas.

Men givetvis är det tragedin i att Giles äntligen  hittat någon, som sedan rycks ifrån honom, som väcker mest känslor. Och att han faktikst aldrig lyckas hitta någon liknande i de senare säsongerna.  Deras kärlek har ju precis börjat och det är ju så himla fint och nej det fåååår inte ta slut tänker jag precis i det ögonblicket Angel knäcker hennes nacke.  Samma känsla som i säsong 6 när Willow och Tara äntligen rett ut sina problem och Tara ramlar ihop och dör.

Jag gillar också scenen där Angel iaktar Buffy och Willow när de får samtal från Giles om Miss Calenders död och de bryter ihop fullständigt.  Angel verkar nöjd, men på något vis inte över deras sorg utan mest för att han har full kontroll på Buffy, som han trots förvandling verkar älska på det mest sjuka och skruvade sätt. Även Buffys relation till Giles får stå i centrum i detta avsnitt, och jag gillar särskilt hur hon bryter ihop efter att hon har räddat honom och trots hans ilska säger att han inte får dö för han får inte lämna henne. Det känns som att det är här någonstans här de går från att bara vara lärare och elev till någon slags far-dotterrelation.  Ett bra jäkla avsnitt helt enkelt!

/Johanna