På mötet i måndags pratade jag och Pernilla om att TV inte handlar om att det måste vara så jäkla bra utan man kan titta ändå. Någonstans där landar mitt TV-tittande, där i gränslandet mellan kvalité och skit. Jag tycker inte att det måste vara bra, eller ens jätteintressant, för att vara just intressant. Antagligen beror det på att jag ser TV som ett mål och inte medel. TV i sig är fantastiskt, och då är fräcka och riktigt välskrivna serier bara ett plus i kanten.

Just nu peppar jag på Once upon a time, som varken är speciellt bra eller dåligt. Jag har ju definitivt varit engagerad i sämre grejer, alltså sådär megasuperdåligt tvtittande som Days of our lives, Come dine with me (Brittiska halv åtta hos mig, fast med mer drama och konfrontation) och Top Model. Men när jag tänker på OUAT tänker jag ändå mest på den störiga ungen som dyker upp överallt, Emmas jobbiga gång och töntiga ”kid” samt Rumpelstiltskin eviga och upprepande inblandning i precis allt. Dessutom är hela plotten märklig eftersom vår värld inte känns fullt så hemsk som Drottningen lovat oss. Och det är ju faktiskt inget vidare. Jag inser nu att det dessutom ligger en hel del egen ångest bakom namnvalet på serien. När jag var 17 läste jag en kurs med en hel hög pretentiösa ”jag gillar Nietzche”-mongon och vi skulle som avslutningsinlämning göra en novell. Jag ville minsann visa att jag också var en jävel på det här med skriveri och lyckades få ihop en hyfsad novell men utan att komma på en titel till den. Till slut väljer jag ”det var en gång” och enligt läraren var det just denna urusla titel som gjorde att jag förlorade mitt efterlängtade MVG.

I vilket fall, nu när jag tänker efter finns det verkligen en hel uppsjö att idioti i OUAT, och jag har svårt att nämna ens något jag tycker om. Ändå tycker jag att de fula fantasykostymerna och papier macheomgivningarna är lite mysiga och jag väntar med spänning på hur Emma ska lösa det här!

/Johanna